Välkommen till Hotel House - höghuset från 1968, som tidigt övergavs av turisterna och blev platsen dit migrantarbetarna trängdes. Huset har blivit en symbol för bristen på integrationspolitik i Italien.
Det är högsommar. Många italienare solbadar på stranden i Porto Recanati vid Adriatiska kusten.
Ett stenkast bort, lite utanför centrum, står ett ensamt stjärnformat höghus.
Det är Hotel House – en 16-våningsbyggnad med 480 lägenheter, som på 60-talet var ett avantgarde-projekt och erbjöd lyxiga bostadsrätter på turistorten Porto Recanati.
I dag är det ett av de många ghetton som finns spridda över hela Italien.
De en gång hypermoderna hissarna har för länge sedan stannat. Soporna från femtonde våningen kastas ner genom fönstret mot en bakgård.
Barnen spelar fotboll och cricket på det som en gång kan ha varit platsen för simbassänger.
De flesta av de italienska turisterna övergav hotellet redan efter ett tiotal år, en del sålde och andra började hyra ut sina lägenheter till utländska gästarbetare och säsongsarbetare.
I dag samlever här över 30 nationaliteter i ett parallellsamhälle med minimal kontakt med majoritetssamhället.
De flesta männen har anställningar i små företag i tillverkningsindustrin runtomkring, många av kvinnorna är hemma men barnen som vanligtvis går i skola i staden.
Symbol för italiensk migrationspolitik
– Hotel House kan ses som symbol för italiensk migrationspolitik de senaste trettio åren, säger Annalisa Camilli.
Camilli är journalist på tidningen Internazionale och expert på italiensk migrationspolitik.
Det är en korsning mellan två motsägelser. Dels byggnadsspekulation, särskilt på turistorterna, som snedvridit hela fastighetsmarknaden, dels migrationslagarna som har producerat illegalitet.
– Det har aldrig funnits en politisk plan, vare sig för integration eller för hur man ska inkludera utländsk arbetskraft.
I regionen Marche som Hotel House ligger i finns en för landet mycket viktig struktur av små och medelstora italienska tillverkningsföretag, av vilka de flesta är familjeägda.
Här tillverkas skor, väskor, el- och hushållsapparater och efterfrågan på arbetskraft har sedan 1980-talet alltid varit stor.
I takt med att allt fler utlänningar sökt sig till området för att arbeta har Hotel House under åren fyllts på med migranter från Nordafrika, Asien, Bangladesh och Pakistan.
Senare har migranter från många fler afrikanska länder kommit. De har startat från Nigeria, Senegal och Ghana och de har alla tagit sig till Italien illegalt.
Några lagliga vägar finns knappast för den som vill söka lyckan i Europa.
Huset har som mest härbärgerat runt 4 000 personer sommartid. Men nu bor där drygt 1 300 personer, varav de flesta har uppehållstillstånd.
Camilli kallar Hotel House en gråzon, och sådana finns det flera av i landet.
– Men en strukturell sådan, som om Italien behöver de gråzonerna, eftersom den utländska arbetskraften som bor där är grundläggande i det italienska produktionssystemet, säger hon.
Det är billig arbetskraft som kan utnyttjas, men som lever under dåliga villkor och saknar många grundläggande rättigheter och service som övriga i majoritetsbefolkningen har.
Ytterhögern har gjort migrationen till sin fråga
Hotel House ligger i utkanten av Porto Recanati, som de senaste åren blivit ett centralt nav i den illegala narkotikahandeln från Balkan i Italien.
– Ett höghus mitt på landsbygden som har marginaliserats har sina problem med kriminalitet, men i mångt och mycket har det med tiden konstruerats en bild av huset byggd på groteska legender, på
grund av att det bor många utlänningar här, säger Annalisa Camilli.
Det är en bild som bekräftas av 24-åriga Ghouila Akram, som kom till Italien från Tunisien som 2-åring, och alltid har bott i Hotel House.
– Vi ses som kriminella bara för att vi bor här, konstaterar han.
Det är en bild som den högerpopulistiska politikern, partiledaren för Lega, Matteo Salvini späder på och utnyttjar.
– Sedan några år tillbaka är Salvini den enda politiker som besöker dessa marginaliserade platser och konfronterar de problem som finns där, teman i stort sett alla politiker under många år har undvikit på grund av det stigma som omgärdade det och risken att förlora väljare, säger Camilli.
Problemet, menar hon, är att Salvini utnyttjar situationen genom att via direktsändningar i sociala medier ensidigt associera varje plats med brottslighet och därmed förstärker kopplingen mellan
invandring och kriminalitet, som även media tenderar att inpränta.
Protester och våld som lösning
Salvinis förslag till lösningar på de problemen han pekar på är alltid våldsamma.
För två år sedan såg man Salvini på taket på Hotel House säga att den enda lösningen är att ta dit bulldozrar och jämna allt med marken.
I juni i år är tongångarna förändrade. De flesta familjer som bor kvar har uppehållstillstånd och en vuxen familjemedlem är fundamental för regionens ekonomi.
På flera av de platser som besöken har ägt rum har partiet Lega, tillsammans med ytterhögergrupperingarna Casa Pound och Forza Nuova, startat grupper som kallas medborgarkommittéer.
De sistnämnda har anordnat protester mot migranterna. Besöken har föregåtts av synlig medial uppmärksamhet.
Sedan 2017 kommer det 95 procent färre flyktingar till Italien via Medelhavet än åren innan dess, då det anlände 180 000 personer
Annalisa Camilli
– I själva verket har många migranter självmant rest bort.
Efter finanskrisen 2008 och jobbförlusten som följde den har många migranter åkt till hemlandet eller sökt sig vidare i Europa. När jobben försvinner, försvinner även migranterna, fortsätter Camilli.
Coronapandemin och migranterna
Nu kan coronakrisen läggas till den ekonomiska kris som landet aldrig återhämtat sig från.
Det här kommer troligtvis att leda till att allt fler söker sig bort från Italien.
– Sedan 2017 kommer det 95 procent färre flyktingar till Italien via Medelhavet än åren innan dess, då det anlände 180 000 personer, säger Annalisa Camilli som skrivit en bok om ämnet.
– I år har politiska högerpopulister återigen börjat prata om nödsituation, när det har anlänt 14 000 personer. Av dem är de flesta ”nya” migranter från Tunisien – ett land vars ekonomi går på knäna efter att coronapandemin krossat turistnäringen.
Ytterhögerpartierna har även försökt koppla spridningen av corona till flyktingarna under sommarmånaderna.
– Flyktingarna är de som genomgår de mest rigorösa kontrollerna vid ankomsten till landet, säger Claudia Vitali som arbetar på den evangeliska hjälporganisationen Mediterranean Hope från Lampedusa.
Hon tillägger:
– Det är en grupp som är betydligt mer kontrollerad än de turister som besöker ön under semestern.
Det är däremot sant att det har utbrutit smittspridning på en del stora flyktingmottagningscentrum.
– Det ser jag som ett resultat av den säkerhetslagstiftning som Salvini drev igenom som inrikesminister. Det innebar att ett fungerande mottagningssystem i liten skala totalt slogs sönder
och kvar blev enorma oftast överfyllda flyktingcentrum drivna av vinstdrivande företag, säger Annalisa Camilli.
– De är på grund av sin storlek svårskötta och då är det naturligt att smittspridningen har varit svårare att kontrollera.
Fake news stigmatiserar migranterna
Men det sprids också desinformation i italienska medier och inte minst via sociala medier.
Även Hotel House har fått sin beskärda del. För några år sedan hittades kroppar nedgrävda vid ett ödehus i närheten och uppmärksamheten riktades omedelbart mot Hotel House.
Men det visade sig att det inte var någon som bodde där som var inblandad.
Senast handlade det om coronavirus. Några personer inne i huset hade testat positivt, och det utbröt stor oro för att viruset blixtsnabbt skulle spridas bland husets många invånare.
I själva verket hade få personer smittats: de isolerades och fallen sjönk snabbt.
Poliskontrollen som upprättades utanför grinden till Hotel House för att kontrollera coronafallen står dock kvar.
– Det var bara en ursäkt för att trakassera oss, menar Ghouila Akram som säger att han avkrävts diverse dokument för att gå ut och in från huset bara för att träffa sin flickvän.
Jasima Costa från Brasilien har bott i Hotel House i trettio år. Han kom efter sin syster till Italien och arbetade under tjugo år som elektriker. Sedan finanskrisen har han inget arbete.
– Jag har alltid trivts här, bara man håller sig till sitt, säger han.
Ghouila Akram säger att han känner sig trygg.
– Det här är mitt hem. Jag har alltid bott här och känner inte till något annat, säger han.
Hans pappa är fiskare, mamman hemmafru och själv är han en för trakten typisk säsongsarbetare.
– Jag har alltid arbetat på ett litet hotell under sommaren, säger han och tillägger att i år är det första året då han inte fått något arbete. Coronapandemin har gjort att arbetstillfällena är få.
