I dokumentären 1,5 metriä tilaa trängs en kvinna bland saker hon inte förmår slänga. I Neiti Aika dör en ensam kvinna - varvid allt hon ägt säljs med lägenheten. Vad betyder ditt hem och dina saker för dig?
Den gångna våren tillbringade de flesta av oss ovanligt mycket tid hemma. Undrade hur länge toalettpappret skulle räcka och var man kunde handla nästa gång.
Vissa kämpade med akut trängsel och oro över att inte ha råd att betala hyran, andra harmades över planerade städ & renoveringsprojekt som aldrig blivit av.
Väggarna kom närmare, luften kändes tyngre, dagarna längre.
Samtidigt fick de många hemmatimmarna en att inse vilken vrå man trivs bäst i och vilka prylar som är helt överflödiga.
Det låg nära till hands att vilja planera framåt – mäta lister och sortera böcker. Läsa inredningstidningar och inhämta tips i de hus & hem-program tv-kanalerna dagligen matar oss med.
Program som får en att inse vikten av att våga tänka om, kasta ut det gamla och bära in nytt. Nya fräscha färger, moderna möbler och pikanta detaljer.
Även om jag hör till dem som gillar vissa inredningsprogram har jag alltid känt att det är något som skaver – något bortom det uppenbara att få har en ekonomi som matchar de vackra villorna.
Och när jag ser Elina Talvensaaris fina dokumentär Neiti Aika inser jag plötsligt vad det mentala skoskavet beror på.
Ett hem är inte något mekaniskt och mätbart ur vilket man smärtfritt kan lyfta ut hela block - ett hem är en reflektion av sin ägare / hyresgäst / inneboende.
Ett ställe där var sak är kopplad till en tid och en plats. Och där det tar tid för var sak att hitta sin plats.
Neiti Aika och tiden som stannade
Utgångsläget för Elina Talvensaaris dokumentär är familjens bostadsköp för några år sedan. Den tidigare ägaren hade vid sin död inga anhöriga - vilket innebar att lösöret följde med på köpet.
Fotona, diskborsten, kärlen, kläderna, möblerna. Allt.
Elina kunde inte sluta tänka på kvinnan vars hem hon övertagit. Vem var hon, vilka hade hennes drömmar varit? Svaren började hon söka i de föremål, bilder och brev som fanns överallt.
Långsamt målar Talvensaari fram bilden av Sirkka-Liisa Miettinens liv. En fantastiskt spännande bild i all sin vardaglighet.
Hur den ser ut tänker jag inte avslöja här, men poängen är att Sirkka-Liisas hem var en spegling av henne.
En konkretisering av allt det som varit viktigt för henne.
Och det får mig att reflektera över vad vi gör av våra hem i en tid då hemmet är något man förväntas visa upp på insta eller facebook.
En tid då det inte är ovanligt att man byter adress många gånger.
Eller att man med jämna mellanrum rensar bort, fräschar upp, lägger om. Med någon av Marie Kondos biblar i ena handen och IKEAS säsongsbroschyr i den andra.
Varför spara det skamfilade skrivbordet bara för att man skrivit så mycket viktigt vid det? Eller släktklenoden som inte passar ihop med något annat i rummet?
Vem behöver bokhyllor när det finns e-böcker? Skivor när det finns spotify? Dvd-filmer när formatet i sig är utrotningshotat?
Och vem hinner sammanställa fotoalbum när mobilen fylls med samma motiv ur sju olika vinklar. Tre gånger om dagen.
Men om jag rensar ut allt detta, vad blir då kvar som speglar just mitt liv – som får en främling att inse vad som är viktigt för mig?
Idag, igår, imorgon.
När prylarna blir för många
En orsak till att det finns ett behov av att rensa bort och reda upp har förstås att göra med att de flesta av oss har för mycket saker. Alldeles för mycket.
Det har Sinikka också – den gamla damen som har huvudrollen i Vilja Autiokyrös kortdokumentär 1,5 metriä tilaa.
Vilja bor granne med Sinikka som behöver hjälp i samband med en fönsterrenovering. Området framför fönstret måste nämligen frigöras från saker – vilket inte är lätt för någon som i åratal hamstrat allt från tidningar till plastpåsar.
Sinikka kan knappt vända sig i sin lägenhet som är överbelamrad med föremål och damm.
Sexton minuter i Viljas och Sinikkas sällskap tydliggör hur även mängden saker formar oss och våra hem. Det finns en orsak till att Sinikkas liv gått över styr och sakerna tagit över kommandot.
Och någonstans under allt bråte finns faktiskt det hem hon en gång skapade – möblerna hon hunnit glömma eftersom de begravts under post, pyssel och skräp.
Frizon eller fängelse?
Både Neiti Aika och 1,5 metriä får mig att se mig om i mitt och min familjs hem och undra; vilken del av dessa kvadratmeter speglar oss bäst? Vilka saker vill jag inte skiljas från, vilka är överflödiga?
Och efter att ha bott på fjorton olika adresser är jag fortfarande fascinerad av det magiska skede då väggar och golv övergår från att bara vara en bostad till att bli ett hem.
Ibland inträffar det tidigare, ibland senare. Ibland inte alls.
Hur är det med dig - om det än en gång blir aktuellt att tillbringa mera tid hemma, ser du då ditt hem som en trygg frizon eller ett klaustrofobiskt fängelse?
När det gäller Sirkka-Liisa vill jag gärna tro att hon hade funnit sig till rätta i lägenheten som blev ett hem.
Dokumentären Neiti Aika hade biopremiär den 21.8. Som förfilm visas kortdokumentären 1,5 metriä tilaa.
Texten har kompletterats med information om att filmerna visas på bio.
