Den 29 oktober 1710 deklarerade generalguvernör Carl Nieroth att människorna i Storfurstendömet Finland bestraffats från ovan med en fruktansvärd pest. Nu krävdes kraftiga åtgärder för att få bukt med smittan.
Greve Carl Nieroth förkunnade att pesten olyckligtvis redan hade fått stor spridning och dödat många människor i landets städer och byar. Pesten hade redan en längre tid grasserat i Europa och nådde Finland i augusti 1710.
Pesten skulle kräva allt fler offer, om inte människorna gjorde bot och bättring och på alla möjliga sätt motverkade sjukdomens spridning, deklarerade Carl Nieroth år 1710. I tretton punkter slog han fast hur sjukdomen nu skulle bekämpas.
Fönster och dörrar spikades igen
För det första skulle dikena runt husen i städerna hållas rena. Var och en skulle se till att lorten transporterades ut ur staden, så att luften hölls ren. I städernas utkanter skulle man bränna enrisbål för att rena luften, och också i hemmen skulle människorna bränna renande enris.
Hemlösa och annat löst folk som drev runt måste lämna städerna. De skulle få en plats att hålla till på utanför staden, eller återvända till sina hemorter.
De kungliga rådgivarna hade redan slagit fast att de som reste med skepp eller ville ta sig in i städer måste utfrågas noggrant. De måste bevisa att de inte kom från en smittort eller bar på smittan själva. Det var just skeppsresande som förde med sig sjukdomen till Helsingfors och Åbo.
Mitt i de här händelserna utspelade sig Svenska Yle dramas audiodrama Röster från pestens år – en ljudvandring genom hösten 1710. Under oktober, som var den värsta månaden, dog varje dag ett tiotal människor av pesten i Helsingfors.
Pestoffren begravdes på området som idag utgör Gamla Kyrkoparken eller "Pestparken".
- Vi försökte följa den verkliga historien så mycket som möjligt, berättar Jessica Edén, manusförfattare och regissör för audiodramat, som var en ljudinstallation om människor som genomlevde och dog i pesten för drygt trehundra år sedan. Här kan du lyssna på scenerna i audiodramat (fungerar bäst med ett par hörlurar).
Hushåll som drabbats av pesten skulle märkas ut med ett svart kors på porten. Ingen skulle släppas vare sig ut ur eller in i huset, och när sjukan blev allvarlig skulle fönster och dörrar spikas igen.
En dörr fick man låta bli att spika fast, så att en skötare kunde komma med medicinering och annat nödvändigt till de sjuka. Nyckeln till denna dörr skulle enbart den här skötaren ha.
Skötare, präster, dödgrävare i karantän
I vart kvarter utsåg man skötare, män och kvinnor, som tog hand om de pestdrabbade. De här skötarna skulle klä sig i vita, långa linnekläder som skiljde dem från gemene man.
Man utsåg också särskilda präster och fältskärer som enbart ägnade sig åt pestoffren. Ingen som kom i kontakt med sjuka och döda - skötare, präster, fältskärer och dödgrävare - fick vistas allmänt bland friska människor.
De som av guds nåd hade överlevt sjukan skulle bära med sig något utmärkande när de gick ut: männen en vit stav och kvinnorna en vit duk. På så vis kunde alla som mötte dem akta sig.
- Man trodde att pesten var sänd av Gud. I första hand kallade man på pestprästen när någon blev sjuk, i stället för fältskären, eftersom den tidens kirurger och läkare ändå inte kunde göra speciellt mycket för de sjuka, säger Jessica Edén.
Sjukdomen spreds mest i trånga och fattiga kvarter. Redan år 1710 diskuterade man om smittan spreds från människa till människa, vilket motsvarar dagens droppsmitta, eller med miasma, alltså aerosolsmitta.
Vakter eller rotemästare skulle patrullera i husen och göra en anmälan till fältskären omedelbart när de upptäckte att någon, vare sig rik eller fattig, verkade ha insjuknat.
Rotemästarna förde bok över sjuka och döda, och skulle förse prästen och fältskären med en lista på dessa. De rapporterade i sin tur vidare till borgmästaren.
På vissa orter dödade pesten nästan hälften av befolkningen. I Helsingfors, som på den här tiden var en liten stad, krävde pesten cirka 700 invånares liv och i Åbo dog närmare 2000 människor. Räknar man med människor från andra orter som dog av pesten i Helsingfors är offren sammanlagt 1185.
Parallellerna till dagens situation är förvånande stora, konstaterar Jessica Edén.
- Jag tycker till och med att det är skrämmande att se hur vi i vissa frågor inte blivit desto klokare på trehundra år.
De döda skulle inte begapas av allmänheten
Nieroths brev ger anvisningar också gällande hanteringen av de döda. De skulle begravas fort, djupt ner i jorden. Det skulle ske inom tolv timmar, utan några som helst ceremonier eller begravningståg.
För transporten av de döda utsågs ett par hästvagnar, som konstruerades så att de dolde liken från allmänhetens ögon. De här vagnarna skulle inte användas för något annat ändamål.
De dödas egendom skulle bokföras och lämnas orörd i hemmen. Ingen fick genast röra i föremål som tillhört någon som dött av pesten, utan de skulle vänta till senare och delas upp, dels som ersättning för tjänsterna åt skötare, präst och fältskär, dels för att täcka arv och lån.
Allmosor skulle annars täcka prästens och fältskärens löner. De skulle samlas in i städerna av en pålitlig borgare.
Det var inte så enkelt att få människor att ta hand om insjuknade och döda. Man var av förståeliga skäl rädd för sjukdomen, och så fort som i november var Nieroth tvungen att göra en ny deklaration, eftersom många av hans tidigare order hade blivit förbisedda.
- Saker vi kanske kunde ta lärdom av: enligt Carl Nieroths deklaration fick det endast finnas en vårdare per smittat hem. Den vårdaren fick inte röra sig i andra hus eller bland friska människor, så här var tanken ju rätt, funderar Jessica Edén.
Svenska Yles audiodrama Röster från pestens år – en ljudvandring genom hösten 1710 i Pestparken i Helsingfors, kan upplevas fram till årsskiftet 2021-22
Du kan också lyssna på scenerna från audiodramat här: "Om en månad är vi alla döda" - så kunde Helsingfors ha låtit under pestens höst 1710
Artikeln uppdaterades 5.11.2021 med ny information om hur länge auiodramat går att höra.
Artikeln uppdaterades 10.11.2021 med bl. a. korrekt stavning av Carl Nieroth.
