Skogsindustrins överraskande utspel satte fart på diskussionen om fackets och arbetsgivarnas roll i det finländska samhället. Men vilka följder kan det egentligen få? Sjunker pappersarbetarnas löner? Och följer alla andra branscher efter?
I går meddelade Skogsindustrin överraskande att förbundet slutar förhandla om centrala arbetsavtal. I stället vill man att alla företag själva ska förhandla med sina anställda om deras arbetsvillkor.
Det ledde till en häftig diskussion med ideologiska förtecken. På fackligt håll befarar en del att beskedet innebär slutet för alla breda överenskommelser i det finländska samhället.
Men hur stora följder får egentligen beskedet? Professor emeritus i arbetsrätt, Seppo Koskinen, svarar på fem centrala frågor.
1. Varför är det här en så stor nyhet?
Den nordiska arbetsmarknadsmodellen har alltid byggt på att fackets och arbetsgivarnas nationella organisationer förhandlat om allmänna kollektivavtal.
Hittills har man lokalt bara kunnat förhandla inom de ramar som de nationella organisationerna kommit överens om.
Nu drar sig skogsindustrins arbetsgivare ur det här och företagen ska förhandla om allt.
Det var naturligtvis en överraskning. Även om det talats mycket om lokala avtal har ingen åtminstone offentligt diskuterat ett sådant här alternativ.
Men samtidigt blir ju ändå största delen av arbetsgivarna och arbetstagarna ännu kvar i det gamla systemet.
2. Varför fattade Skogsindustrin det här beslutet just nu?
Arbetsgivarna har redan länge hoppats på mer omfattande lokala avtal. Förhandlingarna mellan facket och arbetsgivarna har ändå inte gett sådana resultat som arbetsgivarna hoppats på.
Arbetstagarna har velat garantera att allt går som de vill i de lokala förhandlingarna - och då blir förhandlingarna inte så fria som arbetsgivarna vill.
Nu ansåg tydligen Skogsindustrin att man har kommit till vägs ände och tog till ett effektivare medel. Så här får medlemsföretagen åtminstone till stånd lokala avtal!
3. Åker de gamla avtalen nu i papperskorgen? Blir lönerna sämre?
Det vet nog inte ens arbetsgivarna själva ännu. De gamla avtalen som ännu är i kraft rätt länge kommer säkert att ligga som grund när man börjar förhandla om nya.
Ur de lokala arbetsgivarnas perspektiv finns det knappas någon större vilja att sluta helt nya avtal från grunden.
Inom skogsindustrin har det redan nu i rätt stor utsträckning varit möjligt att förhandla om lönerna lokalt, så förändringen blir kanske inte så stor.
Hur starka arbetsgivarna, alltså företagen, blir i förhandlingarna beror på hur starkt pappersförbundet går in i de lokala förhandlingarna. Om facket tar en stor roll får arbetsgivarna nog en del att tänka på.
Men om förhandlingarna sker lokalt med personalens representanter blir det mindre dramatiskt.
4. Kommer alla andra branscher nu att följa efter?
Säkert följer de andra branscherna noggrant med vad som händer. Om man inte kommer framåt i förhandlingarna om lokala avtal kan man vänta sig att någon annan arbetsgivarorganisation följer Skogsindustrins exempel.
Men det speciella med Skogsindustrin är att där finns verkligt stora arbetsgivare och fabriker som har lättare att sköta lokala förhandlingar.
I branscher där det finns många små företag inser man säkert att man har svårare att förhandla om egna lokala avtal. Det här är ingen lätt lösning för alla arbetsgivare.
5. Är det här början på slutet för de stora överenskommelserna på arbetsmarknaden?
Det här behöver inte påverka frågor som rör till exempel pensionssystemet. Det här är Skogsindustrins förslag på lösning när det gäller lokala avtal.
Skogsindustrin kommer fortfarande vara en central påverkare i lagstiftningsarbetet. Det är bara frågor som handlar om kollektivavtalen som försvinner.
De nationella organisationerna kommer helt säkert att fortsätta att besluta om till exempel pensionssystemet.
