Kvinnodominerade yrken har lägre lön än mansdominerade. Det vet vi alla. Men varför är det så och finns det någon lösning?
Den övergripande orsaken till att kvinnans euro fortfarande endast är 84 cent är att kvinnor och män arbetar i olika branscher med olika uppgifter.
De största kvinnliga arbetsgrupperna finns inom vård- och omsorgsbranschen, såsom nårvårdare, sjukskötare, sekreterare samt barnskötare.
De största manliga arbetsgrupperna är fordonsförare, byggarbetare samt maskinmontörer och -reparatörer.
Det är ofta inom kommunen som de lågavlönade jobben finns (där finns också de flesta vård- och barnjobben) och kvinnorna dominerar i kommuner och städer när det kommer till jobb.
Hela 81 procent av de kommunanställda är kvinnor.
Vi har pratat med tre närvårdare och en småbarnspedagog och alla tycker att en skälig lön kunde ligga på ungefär 1 000 euro mer i månaden än vad de nu får. Är en sådan höjning över huvud taget möjlig?
För att få klarhet i saken börjar vi från början, från när kvinnor på allvar kom in i arbetslivet.
Svårt att komma ikapp när man startar från olika positioner
Kvinnor har historiskt sett haft sämre lön och det hänger kvar. Tidigare hade män och kvinnor skilda löneklasser och kvinnornas var lägre än männens.
Kvinnan jobbade nästan bara inom vård och barnomsorg eftersom hon ansågs passa där. Mannen ansågs dessutom vara huvudförsörjare av familjen så han hade givetvis högre lön.
På 1970-talet slopade man kvinnliga och manliga löneklasser. Kvinnornas löner höjdes, men där tog det slut.
Eftersom de kvinnodominerade branscherna fortfarande värderades lägre stannade löneskillnaderna kvar och enligt forskaren Paula Koskinen Sandberg, som disputerat med avhandlingen The Politics of Gender Pay Equity- Policy Mechanisms, Institutionalised Undervaluation, and Non-Decision Making vid Hanken, skrevs på så sätt orättvisan in i kollektivavtalen.
Sedan dess har vår lönestruktur inte blivit mer jämlik eftersom det handlar om djupt rotade hierarkier. Ligger man efter från början är det svårt att komma ikapp.
Paula Koskinen Sandberg gjorde en jämförelse där hon ställde “Sari Sjukskötare” mot “Ilkka Ingenjör”, som båda hade lika lång utbildning och jobbade inom kommunen, och kom fram till att Ilkka tjänade 14 000 euro mer om året.
Det här trots att det i vår jämställdhetslag står skrivet att män och kvinnor ska ha lika lön.
Enligt Paula Koskinen Sandberg är det svårt att få lönerna jämlika eftersom det inte finns några mekanismer för att lösa grundproblemet, alltså att kvinnors arbete och kvinnodominerade branscher värderas lägre.
Koskinen Sandberg tycker inte att kollektivavtalen i sig är ett problem, men att det är en politisk fråga. Nu är det arbetsmarknadsorganisationerna, alltså fack och arbetsgivarförbund, som förhandlar om lönerna och driver sina egna intressen och det påverkar politiken.
Till vilket kollektivavtal man hör kan såklart också påverka lönerna. Småbarnspedagogerna har länge tillhört AKTA, dit också vården hör, och har länge kämpat för att istället höra till lärarnas kollektivavtal UKTA.
I våras var man till och med beredd på att strejka för att få till ett byte. Bytet lyckades utan strejk och de är nu nöjda.
I och med kollektivavtalsbytet höjs lönerna lite grann, och enligt Christel Sandell som är speciallärare inom småbarnspedagogik och styrelsemedlem i Småbarnspedagogikens Lärarförbund SLF, kan småbarnspedagogernas intressen också bevakas bättre.
– De kommunala penningpottarna blir också fördelade på ett lite annat sätt nu, säger hon.
Svårt att räkna ut värdet på ett människoliv
En närvårdare studerar i ungefär tre år för att få sin examen. En person som jobbar inom industrin kanske inte behöver studera alls och kan ändå ha högre lön.
En orsak till det här är att industrin har ett ekonomiskt värde, vilket närvårdarens arbete inte har på samma sätt.
Ralf Sund, tidigare chefsekonom på STTK, tar pappersindustrin som exempel.
– Om en arbetstagare missköter en maskin kan det kosta företaget miljoner. Gör en vårdare fel kostar det kanske ett människoliv. Ett människoliv har inget ekonomiskt värde. Det är svårt att räkna ut vad värdet på människohälsan och människoliv är, säger han.
Barn gör att kvinnor halkar efter
Som kvinna får du inte bara ett barn efter förlossningen. Forskning visar att du även får en så kallad barnbot. I Finland ligger den på 25 procent och det innebär att kvinnans lönenivå är 25 procent lägre än mannens efter att hon fått barn.
Den här effekten håller dessutom i sig väldigt länge – enligt en dansk studie i hela 20 år.
– 25 procent är ganska mycket. Det är naturligt att det sker en dipp i början, men jag trodde inte det skulle vara så långvarigt. Men det verkar vara svårt att ta igen gapet, säger Cecilia Blomster, doktorand på Hanken.
Orsakerna till den lägre lönenivån är många. Kvinnor är ofta längre hemma med barn och det är även oftast de som är hemma när barnet är sjukt.
Dessutom jobbar kvinnor ofta deltid efter att de fått barn, samt söker sig till mer familjevänliga yrken, till exempel inom den offentliga sektorn.
Kvinnor i en viss ålder antas också föda barn och det kan utgöra hinder för att bli befordrade eller få en chefsposition.
Blomster tror det här problemet delvis kunde lösas med en mer jämlik familjeledighet.
Just nu är det mamman som tar största delen av ledigheten och eftersom det finns möjlighet till hemvårdsstöd ända tills barnet är tre år gammalt stannar många hemma länge.
Ungefär 90 procent av de finländska familjerna använder åtminstone en del av hemvårdsstödet och i 97 procent av fallen är det mamman som stannar hemma.
– Det är dessutom ett väldigt lågt stöd jämfört med föräldrapengen, säger Blomster.
I de övriga nordiska länderna ser det annorlunda ut. 52 procent av de tvååriga barnen i Finland deltar i dagvården, medan samma siffra i Sverige är 88 procent. I Norge är den 90 procent och i Danmark 92 procent.
– Det är inte lätt och det tar tid, men en mer jämlik familjeledighet är kanske den metod som realistiskt sett skulle kunna lyckas bäst, säger Blomster.
Vård och utbildning är stora lönegrupper
Närvårdare och sjukskötare hör till den största yrkesgruppen i Finland. Det är enklare att korrigera lönerna hos en liten grupp arbetstagare. Att göra det för en stor grupp kostar däremot enorma summor pengar.
I praktiken är det kommunerna som ansvarar för social- och hälsovården, så det handlar om vad kommunerna har för finansiering.
I viss mån har de en egen finansiering som kommer från olika avgifter som uppbärs för bland annat sjukvårdstjänster och liknande, men de täcker endast en liten del av kostnaderna.
Resten kommer från skatter och statsandelar. Statsandelar är i förlängningen statsskatter. Kommunerna får sina kommunalskatter och fastighetsskatter.
Löneförhöjning innebär alltså skattehöjningar, omprioriteringar eller höjda avgifter. Höjda avgifter är ändå kanske inte något realistiskt alternativ med tanke på att regeringen nyligen meddelade att dagvårdsavgifterna sänks.
Omprioriteringar är kanske inte heller så enkelt.
– Småbarnspedagogik och social- och hälsovård är redan jättelika delar av den offentliga sektorn och den kommunala sektorns ekonomi och verksamhet, så det finns inte så mycket till att ta av, säger Rabbe Eklund, före detta ekonomidirektör vid Korsholms kommun.
Svårt att strejka inom vård och barnomsorg
Ett beprövat sätt att få högre lön är att strejka. Så har ofta gjorts inom industrin, men väldigt sällan inom vård och barnomsorg.
– Man måste kämpa. Pappersindustrin har till exempel kämpat för sin lön. I Finland har kvinnliga löntagare inte strejkat så mycket, säger Ralf Sund, tidigare chefsekonom på STTK.
Det är ändå svårare att strejka på exempelvis ett äldreboende än på en pappersfabrik.
– Jo, det är mycket svårt, för du måste ändå på något sätt ta hand om människorna som behöver vård. Det är omöjligt att totalt strejka, och då blir ju effekten av strejken mindre. Det är en mycket komplicerad situation, säger Sund.
Även inom barnomsorgen är det svårt att strejka.
– Det blir en konstig situation eftersom kommunen är skyldig att ordna plats åt barnen. Det är barnen som har rättighet till en plats inom småbarnspedagogiken, säger specialläraren Christel Sandell.
En strejk innebär att både kommunen och småbarnspedagogen förlorar inkomster.
– Det skulle givetvis lamslå samhället, men jag tror inte att det är den vägen man ska gå. Jag har varit i strejk på 80-talet så jag vet vad det är frågan om, men ska man gå i strejk borde alla facken gå samman och vara enade så man kunde stänga allt på en gång. Det skulle vara en markering, säger Sandell.
Sandell berättar att barnskötarna strejkade för några år sedan. Det gjorde ändå inte så stor skillnad eftersom det bara var de som strejkade. Andra kunde kompensera på daghemmen och man justerade barngrupperna, så det märktes inte så mycket.
Om alla strejkade skulle många inte kunna gå till sina arbeten.
– Men jag tycker det straffar fel grupp. Det är ju barnen som lider allra mest om vi går i strejk, för då blir det inte så som det står i lagen – att det ska vara regelbunden pedagogisk verksamhet. Det kan skapa otrygghet hos barnen.
Sandell önskar att fler skulle vara fackligt aktiva.
– Nu är vi några som tappert försöker och det är bättre än inget, men nog är det lite som Martin Luther King i tiderna sa, att ju mer vi enas desto mer åstadkommer vi.
Låg lön innebär bland annat personalbrist
Vad innebär då den här kniviga situationen? Jo, att folk lämnar branschen, eller jobbar sig sjuka.
Personal inom vård och barnomsorg toppar statistiken när det kommer till sjukskrivningar.
Dels drar de på sig sina patienters och barnens förkylningar och virus, men ett ökat arbetstempo lider också till utmattning.
– Kraven och tempot är annorlunda nuförtiden. Kärva ekonomiska tider kan till exempel innebära vikariestopp. Man kör med minimipersonal och ibland ser det bra ut men det är kanske inte det som i praktiken fungerar, säger Sandell.
Hon berättar att småbarnspedagogerna kan ha så många som tolv ettåringar på småbarnssidan. Att hinna hjälpa alla kan vara svårt.
– Det är en större press nuförtiden som också kan medföra dåligt samvete ifall du inte hinner se ordentligt till allas behov, säger hon.
Även den fysiska belastningen, både inom barnomsorgen och vården, leder till sjukanmälningar.
– Det är ett jättetungt jobb. Det är många tunga lyft och det gör ont i kroppen. Att jobba sju timmar kan kännas som att jobba 14 timmar. Du är helt slut när arbetsdagen är över, säger närvårdaren Jaqueline Back som jobbar på ett demensboende.
En högre lön kunde kanske råda bot på personalbristen. Nu söker sig många inom vården utomlands eller till andra branscher.
– Internationellt har vi en hög nivå på studierna så exempelvis sjukskötare får också jobb i andra länder. Det är möjligt att vi om tio, tjugo år har en brist på sjukvårdspersonal eftersom många flyttat utomlands för att jobba, eller bytt bransch, säger Ralf Sund.
Sund säger att det såklart är naturligt att byta bransch, men att flödet ut från vårdbranschen är lite större än i andra branscher. En orsak till det här är att man kan få samma lön men med mindre stress i andra branscher.
Närvårdaren Lena Enlund märker också av personalbristen på demensboendet hon arbetar på. Men hon vet inte vad man kunde göra åt saken.
– Vad kan man göra? Folk utbildar sig till vårdare hela tiden, men jag har fått den uppfattningen att folk inte vill jobba med det eftersom det är för lite lön. Jag känner fler som utbildat sig till närvårdare men bara jobbat med den något år innan de omskolat sig - för lönens skull.
Vill du veta mer om löneskillnaderna och vad man kan göra åt saken? Lyssna på podcasten Lägsta domstolen.
