Uppsaladocenten och författaren Carina Burman, som skrivit "Bellman. Biografin", säger att hon tycker att Bellman definitivt var en litterär begåvning utöver det normala. Men att han samtidigt inte förefaller att ha varit en särskilt intelligent person. Också skådespelaren och sångaren Matteus Blad är inne på att Bellman i dag kanske skulle kallas ett pucko.
Carl Michael Bellman har kallats Sveriges – och då också Finlands, den östra rikshalvans – kanske störste diktare och rentav nationalskald. I Uppsaladocenten och författaren Carina Burmans närapå åttahundrasidiga verk Bellman. Biografin har han fått sitt första försök till en heltäckande beskrivning.
Det här har fått mig att undra vem Bellman som person egentligen var? Och varför hans texter engagerar ännu hundratals år senare?
Bellmanvitsarna
I min ungdom var berättandet av Bellmanvitsar mycket vanligt. Jag frågar Burman om hon har någon favoritvits varpå hon levererar följande:
- Man kan ta den gången när Bellman hade lovat att han skulle måla taket i Haga slott med Israels folk som går över Röda havet. Och han vaknar på morgonen, jädrar, det var idag jag skulle måla färdigt och jag är bakfull, Kungen kommer om tio minuter. Men han visste ju att Kungen alltid var sen. Så han skyndar iväg till Haga slott där han målar hela taket rött. Och när Kungen kommer, försenad och säger: Men Bellman, var är Israels barn? så svarar Bellman: De gick över klockan nio ers Majestät, fnissar Burman.
För att förstå Carl Michael Bellman (1740-1795) bör man skilja mellan myterna om honom och den verklige Bellman. Burman berättar att Bellmanhistorierna har sin grund i anekdoterna om Bellmans improvisationsförmåga, för han var ju en improvisationens mästare, en den tidens Singer Songwriter och lite ståuppare också.
Det var under 1800-talet som anekdoterna om Bellman förvandlades till vitsar om Bellman, Kungen och hovdamerna, ofta då lätt ekivoka, säger Burman. Sedan blir det någon sorts tystnad fram till mitten av 1900-talet när dessa barnhistorier om en tysk och en rysk och en Bellman dyker upp.
- Och de här lever ju och så kommer det nya hela tiden, som berättas av små barn. Mycket fascinerande, utbrister Burman.
Men nej, Bellman i Bellmanvitsarna är ju inte Bellman. Han har i dem blivit till en schablonfigur som är rolig i dessa historier som alltid följer samma mönster med två andra som gör någonting och sedan Bellman som kommer med en tokig lösning och då skrattar man, summerar Burman.
Fler felaktiga föreställningar om Bellman
Ännu en myt om Bellman är den att han själv drack lika mycket som antihjältarna i hans verk, där hans främsta verk var Bacchi Orden och Fredmans epistlar. Men Burman påpekar att han själv inte var en sådan suput.
- Man märker ibland hur folk tror att det han skriver i Fredmans epistlar är det han själv har upplevt och det är det självfallet inte, utbrister hon.
- En alkoholläkare har exempelvis skrivit om hur missbruket framstår i epistlarna, och så sätter han likhetstecken mellan vad som sker i dem och hurdan Bellman var själv.
Burman ser det snarare som att vi här har en klarsynt skildrare av vad som händer när man supit för mycket. Och det skildras ju med stor inlevelse och på många håll, liksom rusets olika grader.
Glädje och sorg på samma gång
Skådespelaren och sångaren Matteus Blad, aktuell med föreställningen Carl Michael Bellman 280 år, säger att det är väldigt kännetecknande för Bellmans sätt att måla med orden att han kan få oss att känna en massa olika känslor på samma gång. Och att hans huvudteman, döden, livet, alkoholen, misären i sig är paradoxer.
När Bellman till exempel beskriver urmakaren Fredman, eller andra människor som gått ner sig i alkoholismen, så gör han det i en form av paradox, säger Blad. För han beskriver den stund vi är i då vi är fulla... som att han iklär sig missbrukarens, den människans perspektiv.
- Och det är ju egentligen ett väldigt vackert sätt att göra det på, tycker Blad, då han gör det utan att moralisera. Mycket vackert!
Det parodiska
I Fredmans epistlar går Bellman tillbaka till Bibeln och Paulus epistlar. Men först skriver han bara en enda parodisk gravdikt i vilken Sankte Fredman begravs, alias det kända fyllot Jean Fredman, som har varit urmakare men har förlorat alla sina pengar, sitt urmakeri och till sist sitt liv 1768.
Ungefär två år senare författar Bellman, nu inspirerad av Paulus epistlar, sin första epistel. I den är den försupne urmakaren Fredman inte längre död som i den första dikten, utan han och också andra karaktärer har fått ett nytt liv – ett liv som Bellman kommer att skriva om i sammanlagt 82 epistlar.
Men lika lite som Bellman själv var en suput, var han från början fattig, också om han redan som ung skaffade sig skulder.
Carl Michaels familj var ofrälse ståndspersoner och hela sitt liv arbetar han som ämbetsman, bland annat på Riksbanken, en tjänst han får tack vare goda kontakter.
Gustav III som mecenat
År 1772 skriver Bellman ”Gustavs skål” till Gustav III ära. Efter sin lyckade statskupp och förtjust i sången ser Gustav III sedan till att Bellman får en bättre tjänst på det rätt nya Nummerlotteriet och han ger honom också pengar och andra förmåner utöver hans lön.
Bellman har svårigheter med att hushålla med sina inkomster. Enligt en del källor flyr han i ett skede till Norge undan sina långivare.
- Det är ju intressant att Bellman faktiskt jobbade på en bank, för han kunde inte räkna, han var usel på att räkna, konstaterar Matteus Blad.
Olika ingångar till Bellman
För Carina Burmans egen del var trubaduren Fred Åkerströms mustiga Bellmantolkningar ingången till Bellman. För Matteus Blads del var det skolkören, där man utan att kanske alltid förstå de fräna texterna om att supa och älska, sjöng av ”hela glatta livet”.
Efter det har Bellman levt med Blad som en gammal vän på något vis, säger han. Ju äldre han har blivit har han blivit mer och mer betagen av Bellmans sätt att sammanföra ord så att det blir musik för öronen, så som till exempel i epistel 72, Glimmande nymf i vilken det efter ett samlag heter: ”fast din puls slår matt, så blundar ögat glatt.”
- Och det är väl det som har fått mig att fastna för hans diktning, att jag tycker det finns en ärlighet i Bellmans diktning och det att livet i den aldrig är svart eller vitt. Livet är mångfacetterat, säger Blad.
Om Bellmans Bibelparodier påpekar Blad att det är klart att folk på 1700-talet hade en större inblick i Bibeln än mången har i dag, så komiken upplevdes väl starkare då. Men generellt tror Blad att folk också i dag tycker att det är jätteroligt när det skojas med kyrkan.
Om det är lite stelare i en kyrka kan vi tycka att det är fruktansvärt kul om en präst i den gör bort sig till exempel, småler Blad. Så på det sättet visar vi väl att människan är och förblir den samma vare sig vi lever 1750 eller 2020 så att säga, konkluderar han.
Bellman och kvinnorna
Bellman har berättat om sig själv att han älskar fruntimmer.
- Det verkar som om han hade lätt att förälska sig, men framförallt verkar han ha tyckt om intelligenta kvinnor, som han kunde prata med, säger Carina Burman förtjust.
Hon har, kanske som den första, säger hon, lyft fram de här kvinnorna och gett dem en tydligare plats i berättelsen om honom.
Hon noterar att hans intresse att hitta kvinnor som han kan prata med går som en tråd genom hans liv.
- Och han var helt uppenbarligen lite av en pratkvarn … jag tror det är något myller av ord och toner i huvudet på honom hela tiden som det är svårt att hålla inne, konstaterar Burman.
Den första av dessa kvinnor heter Inga Lissander, dotter till en av Bellmans välgörare. Carl Michael och Inga är förlovade, men förlovningen bryts.
Det påstås att Inga Lissander har blivit så arg på Bellman av någon orsak att hon slängt hans skrifter på elden. Det här har setts som orsaken till att det inte finns kvar originala nedteckningar av de tidiga epistlarna och överhuvudtaget har vi väldigt få handskrifter av Bellman själv.
Anna Charlotta von Stapelmohr är en adelsflicka som är betydligt yngre än Bellman. Där kan det ha funnits en förälskelse från hans sida, säger Burman, men de förblev kompisar livet ut.
Bellman har skrivit ett antal dikter till henne med en sorts jargong. Burman har hittat ett brev som Anna Charlotta har skrivit till Carl Michael och hon finner väninnans sätt att småretas med honom som underbart.
Anna Charlotta har en hund som heter Bonna. Carl Michael kallar hon för sin knähund Bella – och det är ju intressant, det är nästan lite queert, säger Carina Burman.
År 1777 gifter sig Bellman med Lovisa Grönlund och de får fyra söner. Två av dem föds tätt på varandra och den äldre av dem, Elis, dör i två års ålder i kopporna.
Bellman skriver först en sorge-air, som är någon sorts musikalisk betraktelse över ett bibelord. Det har han själv antecknat i familjebibeln, men tyvärr finns den inte kvar.
Sedan skapar han den vaggvisa som varit mycket spridd i både Sverige och Finland, som heter Lille Charles, sov sött i frid. Den är mycket vacker och mycket sorglig, konstaterar Burman.
Bellman som person
Burman upplever att Bellmans självkarakteristik är underbar när han säger att han är
en herre av mycket liten djupsinnighet och frågar ej om solen går eller om jorden axlar sig.
Hon tycker att han har någonting där. Och personligen ser hon inte Bellman som en intellektuellt krånglig person.
- Jag tycker han verkar … han verkar inte ha varit särskilt smart egentligen, säger Burman med ett litet skratt.
Hon förtydligar: fantastisk poet. Och uppenbarligen hur bra som helst på att spela instrument och faktiskt en helt okey tecknare.
- Så man kan säga stor konstnärlig begåvning, summerar Burman. Men utöver det finner hon honom inte så livsduglig alla gånger.
Han klarade inte av pengar. Han fattade inte alltid hur sociala konventioner fungerade.
- Och det var inte så att han satte sig upp mot omvärlden för att vara revolutionär eller för att liksom: Jag skiter väl i er. Utan snarare verkar det väl som att han ramlar omkring och inte riktigt begriper vad det är som är fel, säger Burman.
Det gäller även de litterära konventionerna, påpekar hon. Han kan exempelvis inte hålla undan lustiga spritskämt från till exempel dikter till kungahuset.
- Han fick hållas för att han var Bellman, för han var annorlunda än de andra poeterna. Men samtidigt respekterade man honom inte riktigt.
Försöker sig på opera
- Bellman fick ju inte heller de här stora uppdragen som de yngre poeterna fick. De som fick versifiera Kungens libretton till operorna, för det är ju en stor tid för den svenska operan, Gustav III älskar teater men framförallt opera, påpekar Burman.
Carl Michael försöker skriva en opera som heter Fiskarna. Alltså sådana som fiskar, inte sådana som simmar i vattnet.
Men Bellmans opera blev ett sådant fiasko att den inte uppfördes.
- De tyckte att den bara var så skittrist, suckar Burman, för han verkar inte ha förstått hur han skulle göra utan blandar in saker som inte skall vara med.
- Och så kom han ju inte heller med i Svenska Akademien. När Gustav III samlar herrar och män, samlar han dem som är författare och dem som är litterära mecenater, litterärt intresserade. Bellman är inte med.
- Jag tror han var jättetrevlig. Jag tror definitivt det var en människa man skulle bjuda på cocktailparty, säger Carina Burman. Men man kanske inte skulle vilja ha med honom på ”Bokens dag”, för man visste inte riktigt vad han skulle göra. …
Burman avslutar sin Bellmankarakteristik med att säga att han hade en begåvning och resten var det inte så mycket bevänt med.
- Alltså detta är inte en särskilt intelligent person… och det kan man ju se som lite vanvördigt att säga om detta monument.
Samtidigt hyllar Burman Bellmans förmåga till konkretion och hur han kan förmedla synintryck, ljud. Människor pratar i hans dikter på ett sätt som de inte brukar göra och han har en poetisk förmåga långt utöver det normala, utbrister hon.
- Det är fantastiskt, vi hör de dödas röster!
Kanske ett pucko
Också Blad talar om hur jätteduktig Bellman var på att framföra sina texter och sånger och på att improvisera, hitta på roliga upptåg och så. Men det var ju artisten Bellman och vem var då människan Bellman, funderar han.
Blad har bland annat läst att Bellman ibland hjälpte andra ekonomiskt, samtidigt som han själv var skuldsatt hela sitt liv. Blad tycker att det visar på en stor empatisk kraft i denna person.
Han fortsätter:
- I dag skulle vi kanske kalla honom för ett pucko, för man måste ju lära dig multiplikationstabellen och så...
Och ändå sökte sig Bellman med hjälp av kontakter in på banken och fick arbete där och så gjorde han sitt poetiska arbete vid sidan om.
- Det där är väl så som livet fungerar även i vår värld. Det finns alltid någonting annat, som pengar till exempel, som styr och vi människor är fast i våra liv så att vi inte känner att vi kan komma vidare till det vi vill göra …, säger Blad.
Det han tycker att han kan identifiera sig allra bäst med är Bellmans sätt att se på livet. Skalden skojar men samtidigt finns här ett stort allvar.
Blad tror personligen inte att Bellman var en spelevink, som struttade runt och skojade hela tiden även om han var duktig på att improvisera.
- Hans verk i sig visar på att det måste ha varit en väldigt betraktande människa, som tog in sin omgivning, tänker sig Blad.
- Sedan satte han sig ner och skapade en dramatisk, poetisk bild. Som stora konstnärer gör så tog han mänskligheten i sin hand, betraktade den och gjorde sedan om det till poesi.
