VM i skidskytte är över och blottade obönhörligt den krassa situation finländskt skidskytte befinner sig i. Våra nordiska grannländer skördade framgångar – Finland kämpade om placeringar tillsammans med Moldavien, Rumänien och Kazakstan. Nu måste något verkligen göras.
Trots att norrmännen inte hade lika stor framgång i VM som säsongens resultat indikerade, så knep Norge fjorton medaljer – hälften guld.
Tiril Eckhoff och Sturla Holm Laegreid, båda två individuella och två stafettguld, blev mästerskapets drottning och kung. Den norska bredden är något som vi bara kan drömma om att nå.
Även Sverige gjorde alla tiders VM med sina sex medaljer. Martin Ponsiluoma tog dessutom det första svenska herrguldet sedan 50-talet och herrarna tog sin första VM-medalj i stafett sedan 60-talet.
En av sämsta VM-insatserna
Finland?
Våra skidskyttar lyckades inte tänja sig en millimeter. De gjorde en av de sämsta VM-insatserna på länge.
Visst, det var väntat då Kaisa Mäkäräinen lagt av. Men att det skulle ha skett framsteg hade man ju verkligen hoppats på. Framsteg i form av bättre placeringar i resultatlistorna.
Mari Eder och Tero Seppälä har realistiska chanser att nå placeringar bland de tio främsta, Olli Hiidensalo och Tuomas Harjula topp tjugo.
De övriga har jobbigt att ens nå världscuppoäng även om de får till ett topplopp. Finländskt skidskytte håller nu samma nivå som Moldavien, Rumänien och Kazakstan.
Skamligt.
Modell av Sverige
Även på juniorsidan ser det ganska dystert ut för tillfället med tanke på de följande fem åren. Det är något som gör att finländskt skidskytte inte får fram nya förmågor nu. Systemet fungerar helt enkelt inte.
Nu skulle det vara på sin plats att fundera på att koncentrera all verksamhet till ett och samma ställe. De små resurser som nu finns går definitivt till spillo med att vara utspridda på flera orter. Att samla idrottare, tränare och den kunskap som finns till ett och samma ställe skulle garanterat ge bättre resultat. Precis som man gjort i Sverige.
Idrottarna borde garanteras en trygg omgivning där de inte behöver fundera på den egna ekonomin och där en utbildning garanteras. På alla träningar skulle den expertis som behövs vara på plats. Samtidigt borde också idrottarna förbinda sig till att satsa helhjärtat på idrotten i ett visst antal år. Endast en målmedveten satsning ger resultat.
Eftersom resurserna är begränsade borde också landslagsgruppen göras mindre så att tränarna kan fokusera helt och hållet på de idrottarna. De som det nu borde satsas på är juniorer som inte ska hämta medaljer nästa år eller om fem år, utan kanske först om sju eller tio år. Hela grunden måste byggas upp från början och det tar tid.
Men man tog sig den tiden i Sverige och resultaten ser vi nu. Deras VM-medaljörer har inte blivit framgångsrika av en slump. Det finns en klar struktur bakom framgången. Är det här en modell som kunde ta upp Finland från bottendyn?
Svaret? Ja – och det ska göras nu!
