Den djupa tystnaden ute på isen är närmast magisk. Det är alldeles vindstilla och vyerna längre bort försvinner in i den mjuka dimman.
Just i dag skulle ändå Erik Schalin inte våga sig ut på havsisen. Han är långfärdsskridskoåkare och aktiv inom föreningen Finlands långfärdsskrinnare.
Yle Östnyland träffar honom vid Varlaxudden på Emsalö därifrån långfärdsskridskoåkare ibland brukar ge sig ut på turer över de stora fjärdarna.
- I dag skulle jag inte gå för jag är ensam här nu, och ensam ska man inte ge sig ut. Det är regel nummer ett. Annars också är där så mycket snö på isen nu att det inte skulle vara någon njutning, man skulle behöva staka sig fram stora delar av vägen. Inte i dag, tyvärr, säger Schalin.
Han har ändå tagit med sig en hel del utrustning för att visa upp den för oss, bland annat något som ser ut som ett par stavar.
- Strikt taget är det inte stavar utan ispikar. De ser lika ut men den ena piken är tyngre än den andra, för den är primärt avsedd för att pika isen med, alltså för att känna efter hur stark den är. Om man slår igenom på ett par gånger så ska man inte ge sig vidare, berättar Schalin.
Ensam ska man inte ge sig ut. Det är regel nummer ett
Erik Schalin
Den andra staven är egentligen bara till hjälp om isen är väldigt ojämn, om man ska över en ränna eller om det är väldigt hård motvind.
- Men vi stakar normalt inte, vi använder inte stavar för att ta oss fram. Vi använder fötterna bara.
Kryper hellre än faller
Det här med att ta sig över en ränna i isen låter ganska farligt, men Schalin förklarar att det självfallet handlar om att ta sig över en frusen ränna, inte öppet vatten.
- Man ska definitivt inte ge sig ut över en ränna om den inte är ordentligt frusen, och det måste man ju pröva först. Om man faller mellan isblocken i en öppen ränna så kommer man inte upp därifrån, man får inte stöd någonstans ifrån. Det är definitivt döden, det.
Hur man går till väga för att ta sig över en ränna beror på hur ojämn den är.
- Förra veckan tog vi oss ut över rännan där, och då tog vi av oss skridskorna och gick utan. Annars är det risk för att man lätt faller när det står upp isblock där. Om det är riktigt dåligt så kryper man för att inte falla.
Långfärdsåkare måste ha koll på många faktorer, till exempel hur farlederna går.
- Här ute går rännan i öst-västlig riktning och den bryts emellanåt. Vi försöker följa med fartygstrafiken så att vi vet om det är risk för det. Men man får alltid se situationen som den är när man kommer ut dit.
Om rännan är uppbruten så åker gruppen inte över utan ändrar planerna. Ibland kan det ändå hända oväntade saker.
- Faktum är att här för ett par veckor sedan var en grupp från vår förening ute till Klovharun. När de kom tillbaka såg de att sjöbevakningens vaktfartyg Turva kom och var på väg att bryta upp farleden då de var utanför den. Då skrinnade en av dem upp till fartyget med fart och bad att sjöbevakningen skulle stanna och låta dem åka över. De var vänliga nog att göra det.
Isdubbar ett måste
Förutom de stavliknande pikarna har Schalin också med sig isdubbar, något alla som rör sig på isen bör ha.
- De är fastsatta på min ryggsäck här högt upp på axeln så man kommer åt dem också om man ligger i vattnet.
Alternativt kan isdubbarna vara fästa i ett band runt halsen. De ska sitta tillräckligt högt uppe så de inte dinglar omkring och slår ut tänderna på en ifall man ramlar omkull.
- Isdubbar, gå aldrig ut på isen utan dem, poängterar Schalin.
Hittills har Schalin klarat sig utan att ramla genom isen i en riktig situation.
- Jag har inte gjort en, som det heter på finska, "luomuplutaus", men däremot har jag nog övat det här.
Han berättar att långfärdsskridskoåkarna varje vinter övar på att gå igenom isen och sedan ta sig upp antingen på egen hand eller med hjälp av någon annan som kastar ut en lina.
Kastlinan är också obligatorisk utrustning. Den sitter fast i midjebandet på Schalins ryggsäck.
- Även om jag ligger i en vak så kommer jag åt den med ena handen och kan själv kasta den därifrån. Alternativet är förstås att någon annan kastar en åt mig från isen.
Schalin har också en karbinhake på axeln som han lätt kan fästa ett band i.
- Om någon annan kastar en livlina åt mig så kan jag fästa den i karbinhaken. Då kommer draget uppifrån axelhöjd så att den vänder mig i mer vågrätt läge. Då är det lättare att dra mig upp på isen.
Att ha med sig proviant är också viktigt, inte bara för att det är trevligt att ta paus med choklad och varmt kaffe, men också för att det går åt mycket energi under en skridskofärd.
Speciellt viktigt är det att få i sig energi och någonting varmt om man gått igenom isen och blivit våt.
Unika upplevelser
Att ge sig ut på isen kräver alltså en hel del utrustning och planering för att minimera riskerna.
Också inom andra hobbyer och sporter finns alltid risk för att skada sig, men ute på fotbollsplanen behöver man åtminstone inte oroa sig för att drunkna i en isvak.
Vad är det som har fått dig att börja med det här?
- Det är två saker. Dels den här naturupplevelsen. När man skrinnar ser man saker i naturen som man inte kan uppleva någon annastans.
Bara isen i sig själv är en fantastisk upplevelse.
- Den är aldrig lika och de formationer och ytmönster som kan uppstå är helt otroliga.
Det andra är friheten.
- Man kan röra sig precis var man vill på skridskorna, naturligtvis inte om det är farliga ställen, men man kan ta sig vart som helst och snabbt om isen är fin. Det är en otrolig frihetskänsla.
