Tre JVM-guld och två U18 VM-titlar från och med 2014 är tunga bevis på hurdana stortalanger Finland producerar. Som en helt logisk följd av juniorframgångarna finns det en uppsjö av unga finländska forwards och målvakter som visar framfötterna i NHL – målet dit alla siktar. Men vart försvinner guldbackarna? Finns felet i att kraven på backar i Finland inte stöder en NHL-karriär?
I Yle Sportens NHL-podd tar redaktionens NHL-nördar Mattias Simonsen och Anders Nordenswan tempen på världens bästa ishockeyliga och bjuder på drivet snack om de finländska spelarna. Ett nytt avsnitt publiceras varje tisdag fram till att säsongen är slut på Yle Arenan.
Svåra skador har satt käppar i hjulen för såväl Olli Juolevi som Juuso Välimäki, det vill säga backtalangerna som reserverades tidigt vid NHL:s reserveringstillfällen 2016 och 2017. Om båda killarna fått njuta av god hälsa, så skulle kanske den här texten inte alls ha blivit till. Kanske.
Nu är ändå både 22 år gamla Juolevi och jämnåriga Välimäki friska och redo att leva upp till de stora förhoppningarna som placerades på båda. Välimäki har etablerat sig i Calgarys spelande trupp, han hör alltså till de blåvita backtalangerna som håller på att bygga sig en NHL-karriär.
Ändå fanns det inför säsongen stora uttalade förhoppningar, också ur Välimäkis egen mun, om att han ska höra till spelarna som tävlar om Calder-priset. Välimäki dominerade i FM-ligan och Ilves under hösten och tanken var att han skulle ta för sig även i NHL.
Höga förhoppningar riktas mot honom även i Calgary och han har målats upp som en hörnsten i Flames framtid. Frågan är om han håller på att bli den back man väntat sig av honom? Visst, han är ordinarie, men för det mesta i tredje paret och i en roll som inte betonar spel med puck.
Ännu tågar Välimäki på längs med en utstakad inkörningsstig, men nästa säsong kommer att definiera honom som NHL-spelare. Blir han en topp fyra-back som spelar över 20 minuter per match, eller en av många finländska tredje parets 10–15 minuters backar? I så fall är man besvikna i Calgary.
För Olli Juolevis del är frågan om han ens längre är på en utstakad stig. Juolevi gick som femma i draften 2016 och Vancouver hade enorma förhoppningar på honom. Efter alla problem med skador och anpassning så var det den här säsongen Juolevi skulle ta en plats i laget.
Canucks har brottats med coronasmittor de senaste veckorna och inte spelat, men redan före avbrottet hade Juolevi fallit från den spelande truppen. Under en säsong som Vancouver inte har en chans att nå slutspel. 15 matcher med 1+0 och i snitt 13.11 i speltid är säsongens saldo.
Det bådar inte gott.
Vägen till att etablera sig som back i NHL är visserligen krokigare än för forwards, men ändå är Juolevi och Välimäki lite av symboler för hur långt steget nuförtiden blir från de finländska rinkarna till NHL.
Spelet – och rinkstorleken – i Finland förbereder inte för NHL
Kraven på backar i dagens NHL är enorma. Det finns inte längre spelstilsmässiga kryphål för svag skridskoåkning, bristande speluppfattning, eller klumpig puckhantering.
Och trots att spelet i FM-ligan under senare år har blivit betydligt mer dynamiskt sedan åren då spelet var taktiskt överorganiserat och utpräglat långsamt, så är steget enormt till världen där backarnas spel måste flöda ur ryggmärgen.
Extremt aggressiv forechecking, skickligare spelare och grym skridskoåkning i kombination med en smalare rink leder till den närmast totala bristen på tid och utrymme som präglar NHL-backens arbetsmiljö.
Det här har lett till att även den nya generationen av finländska spelskickliga backar har stora svårigheter att göra sig gällande i NHL. För att kunna föra pucken, eller ge kreativa passningar så krävs det att man inte blir av med pucken eller balansen direkt när spelet når fram till en.
För närvarande verkar det som att coacherna i NHL, på ganska bred front dessutom, helt enkelt inte litar på finländska backar. Killarna som dominerar med skicklighet och stark skridskoåkning i Europa lyckas inte övertyga NHL-coacherna om att de håller för en sådan roll i NHL.
Då blir de istället ofta placerade i tredje paret, med minimal istid och strikta instruktioner om att inte göra annat än ge den första korta passningen och absolut inte försöka sig på något kreativt.
Det är rena rama giftet för spelare som aldrig har spelat en sådan roll. Då blir det lätt så att vägen går till bussligan eller till den verkliga dödssdalen: NHL-lagets popcornsavdelning som extra back.
Samtidigt får unga nordamerikanska backar direkt ansvar och roller som motsvarar deras styrkor.
Talanger hamnar på sidospår
Många reser ragg så fort man ifrågasätter rinkarna och regeltolkningarna i Finland . Åtminstone jag blir ändå inte klok på hur våra hockeybeslutsfattare tänker. Vad är målet – ska våra talanger utvecklas för att nå världstoppen, eller för att bli möjligast duktiga Euro Hockey Tour-spelare?
Som sagt – alldeles speciellt för backar verkar steget till NHL bli längre hela tiden.
Exemplen på backar som är strålande i Finland, Europa och till och med i VM, men som aldrig slår igenom i NHL är alltför många. Såklart kan man inte räkna med att ens största delen lyckas, men när skickliga backar med en grym uppsida hamnar i kylan, så är det svårt att svälja.
Markus Nutivaara är en back som helt enkelt har tagit steg i fel riktning under senare år. Nutivaara åkte över till NHL som 22-åring hösten 2016 som en kreativ och enormt självsäker back, vars styrkor låg i att göra offensivt produktiva lösningar med pucken.
Snart fem år senare ser man bara glimtar av hans kärnkompetens, efter att han för det mesta fått snitta under 15 minuter i tredje paret, eller i långa tider stå utanför den spelande truppen. Först i Columbus nu i Florida. Frågan är om Nutivaara i dag är en bättre spelare än för några år sedan?
En annan -94:a, Mikko Lehtonen, riskerar samma öde. Lehtonen anade antagligen vilka risker NHL innebär, eftersom han först den här säsongen tog steget. Han trodde väl att dubbla VM-guld, uttagningen till All Star-laget i VM 2019 och dominans i KHL skulle ge trovärdighet.
Tji har han fått. Toronto gav aldrig chansen och även i Columbus verkar han förpassas till en marginalroll. I Lehtonens fall är det helt otroligt svårt att förstå hur inte ens någon vill kolla uppsidan som gjorde honom till suverän back i KHL – världens näst bästa liga enligt somliga.
Och det finns som sagt många andra. Oliwer Kaski fick ingen chans i NHL och vände bums tillbaka. Urho Vaakanainen spelar alltid bra när Boston ger honom en chans, men dem är det långt emellan. Backar som Sami Niku, Juuso Riikola och Otto Leskinen verkar förbli i marginalen.
Såklart är konkurrensen hård och det finns många om budet till ett NHL-lags spelande backsextett, men ändå: det verkar finnas någon form av grundläggande fel hos de finländska backtalangerna som NHL-coacherna helt enkelt inte gillar.
Delvis kan det vara fråga om en så enkel grej, som att man vid en jämn valsituation helt enkelt prioriterar nordamerikanska spelare – ”egna pojkar”. Men delvis handlar det nog också om coacherna upplever att den smala rinkens krav inte sitter i ryggmärgen.
Om man inte råkar vara Miro Heiskanen.
Endast tre blåvita försvarare har nyckelroller i sina NHL-lag.
Dallas dyrgrip är såklart undantaget som gjuter regeln. Heiskanens spelsinne, skridskoåkning och kallblodighet är helt enkelt på en nivå som inte ens en blind tupp kan undgå att inse.
Visserligen så var det antagligen en grym tur att Heiskanen hamnade i Dallas där finländare traditionellt står i hög kurs. Undrar just om Mike Babcock i Toronto, hösten 2018 skulle ha gett Heiskanen det förtroende han direkt fick i Stars?
Miro Heiskanen är ändå en av bara tre finländska NHL-backar som spelar i en topp fyra-roll och kan anses vara nyckelspelare för sina lag. Klubbkompisen Esa Lindell och Rasmus Ristolainen i Buffalo är de två övriga. Och Heiskanen är ensam finländare i rollen som speldrivande motor.
Jämnårige Henri Jokiharju borde ha alla förutsättningar att axla en motsvarande roll. Det fick han också inledningsvis göra i Chicago innan gröna coachen Jeremy Colliton beslöt sig för att förpassa 19-åringen rakt från första backparet i Blackhawks till AHL och sedan trejda honom till Buffalo.
I Buffalo var rollen som matchar Jokiharjus spelarprofil reserverad för svenska förstavalet Rasmus Dahlin, så Jokiharju har fått finna sig i en bekant roll för finländska backar: spelminuterna samlas i tredje paret.
Ville Heinola i Winnipeg är storlöftet som just nu lever intressanta tider. Ska Winnipeg våga satsa på att han är tillräckligt bra att spela enligt sina styrkor, eller blir det en till lång och krokig väg som kan föra vart som helst.
Visst är det ju litet galet att den finländska backen som verkligen kan anses ha gjort succé den här säsongen är Jani Hakanpää – en spelare med styrkor som det verkligen borde finnas stort utbud av på hemmamarknaden i Nordamerika.
Stora och hjärtliga applåder till den supersympatiske Hakanpää. Han förtjänar all medvind, men finns det någon annan som tycker att det trots allt borde finnas fler utropstecken med mer Miro Heiskanen-liknande styrkor?
Tack för att du läste.
Källor: nhl.com, hockeydb.com
