Barn och unga med olika former av funktionsnedsättningar löper klart större risk än andra barn och unga att råka ut för olika former av våld. Andrea Westerlund, Ida Nummelin och Jonne Tallberg har alla erfarenhet av hur det är att behandlas illa på grund av funktionsnedsättning, både som barn och unga och även i vuxen ålder.
Det vanligaste är att folk stirrar på en, konstaterar Grankullabon Ida Nummelin som har Downs syndrom.
Men det kan vara värre än så. Till exempel då Nummelin åkte tåg in till stan kom en kvinna och försökte sjasa bort henne och ropade att hon inte får sitta i första vagn eftersom hon är "handikappad".
Nummelin som naturligt nog blev ledsen och sårad av påhoppet, satt tyst kvar och väntade på att kvinnan avlägsnade sig.
– Jag skulle önska att någon hade sagt åt henne. Nu satt alla och bara tittade och ingen sa någonting.
Det här är ett vardagsexempel på hur diskriminering och våld mot personer med funktionsnedsättning kan se ut.
Då det gäller barn och unga med olika former av funktionsnedsättning löper de klart större risk än andra barn och unga att råka ut för olika former av våld så som diskriminering, trakasserier och sexuellt utnyttjande, visar forskning.
Det bekräftar Rut Nordlund-Spiby som är expert och webbredaktör för Handbok om funktionshinderservice
inom på enheten för Forskning om välfärdsstaten och reformer vid Institutet för hälsa och välfärd THL.
Blir behandlad som ett barn
Andrea Westerlund i Raseborg har en intellektuell funktionsnedsättning och hon är också ordförande för Steg för Steg, som är en förening för och med personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Westerlund har ända sedan skolåldern varit med om diskriminerande mobbning på grund av sin lindriga utvecklingsstörning, berättar hon.
– Jag fick höra att jag var annorlunda, att det var något fel på mig och så vidare.
Mobbningen var ibland också fysisk och lärarna gjorde enligt Westerlund inte mycket åt situationen.
Hon fick ofta höra att hon var för långsam och "inte kunde någonting”.
– Det som sårade mest var att det sades med så otrevlig ton att jag kände mig helt värdelös.
Det resulterade ofta i att andra började bestämma över henne, för de utgick från att hon inte kunde ta egna beslut eftersom hon hade en diagnos.
Exempelvis har hon upplevt att hon under olika möten inte blivit bemött, att man istället talar över huvudet på henne.
– Om de sedan talar med mig så talar de ofta med en röst som om de talar med ett litet barn. Det har gjort mig arg och många har blivit förvånade när jag sagt ifrån, säger Westerlund.
Tydlig överrepresentation
Rut Nordlund-Spiby säger att då man exempelvis tittat på enkäter där barn och unga själva svarar på frågor om vad de varit med om, så som Hälsa i skola, märks en tydlig överrepresentation av våld, mobbning och sexuell trakassering riktat mot barn och unga med funktionsnedsättning.
Enkäten besvaras av elever i grundskolans fjärde- och femteklass, åttan och nian samt första och andra årets studerande vid gymnasiet och första och andra årets studerande vid yrkesläroanstalterna.
– Bland elever med kognitiv eller fysisk funktionsnedsättning i årskurs fyra och fem hade tydligt fler utsatts för sexuella trakasserier under året än de övriga jämnåriga barnen, visar resultaten.
Skillnaden ökade i högstadiet, då hade drygt trettio procent av åttonde- och niondeklassarna med funktionsnedsättning utsatts för sexuella trakasserier, medan andelen för de andra eleverna var kring tjugo procent.
Dessutom hade femton procent av eleverna med funktionsnedsättning i åk 8–9 utsatts för sexuellt våld medan procenten för alla elever var sju.
Jag skulle önska att man skulle lära känna personen i fråga innan man dömer, för diagnoser smittar inte
Andrea Westerlund
Över hälften av barn och unga med funktionsnedsättning utsätts också oftare än andra barn för diskriminerande mobbning, både i skolan och på fritiden. Särskilt unga med rörelsehinder är utsatta.
Motsvarande andel bland övriga barn är sjutton procent.
– Unga med rörelsehinder löper alltså en nästan femdubbel risk att utsättas för diskriminerande mobbning än andra unga, säger Nordlund-Spiby.
En annan rapport, Unga rörelsehindrade i Finland, visar på liknande resultat.
"Lär era barn vänlighet mot alla"
Jonne Tallberg bor i Grankulla och han fick sin beskärda del av diskriminerande mobbning i grundskolan.
– Jag såg annorlunda ut och det räckte för flera år av mobbning. Det var ett gäng på sex personer och jag var ensam, säger han och konstaterar att de ändå aldrig lyckades knäcka honom.
Mobbningen blev vid en del tillfällen också fysisk.
Tallberg säger att han någonstans inser att barn inte vet vad de gör, men att vuxna mobbar någon för att hen har en funktionsnedsättning kan han inte omfatta.
– På en arbetsplats gav de mig alldeles omöjliga uppgifter, sådant som man inte kunde klara av ensam. Sedan sa de att jag gjorde ett dåligt jobb och så fick jag gå till slut.
Han säger att varken i skolåldern eller på arbetsplatsen i fråga ingrep någon, på arbetsplatsen upplevde han att chefen inte ens trodde på honom då han förklarade situationen.
Tallberg som har föreläst aktivt om sina erfarenheter brukar säga att vi borde inse att vi alla är människor, även om skalet är annorlunda.
– Alla har vi ändå samma hjärta, säger han.
Inte dum i huvudet
Westerlund säger att då folk får höra att man har en diagnos så tror många automatiskt att "man är helt dum i huvudet".
Det här trots att man kan veta mera och vara klokare än andra, även om man har svårare inom vissa områden.
– Jag skulle önska att man skulle lära känna personen i fråga innan man dömer, för diagnoser smittar faktiskt inte.
Som ordförande för Steg för Steg vill Westerlund minska på mobbningen i skolor, på arbetsplatser och i samhället i övrigt.
– Jag tror att man måste jobba med kärnan, alltså mobbarna. De mår uppenbarligen inte bra. Jag önskar att föräldrarna skulle lära sina barn vänlighet.
Hon konstaterar också att mobbning sätter djupa sår.
– Det gör ont att inte få vara med, att höra att det är något fel på en fast det är de som säger så som det är fel på, säger Westerlund.
Förebygga, upptäcka och ingripa
Nordlund-Spiby konstaterar att det är avgörande att barn och unga får veta sina rättigheter och de behöver också förstå ifall gränser överskrids.
Särskilt barn med intellektuell funktionsnedsättning, som har svårt att kognitivt ta in olika information och använda den kunskapen i praktiken och därför har svårare att dra egna gränser eller uppfatta att gränsen överskridits, är i riskzonen.
– Det är mycket viktigt att informera andra barn och unga om hur skadlig och fördömlig diskriminerande mobbning är och hurudana spår det sätter.
Nordlund-Spiby understryker vikten av att förebygga, upptäcka och ingripa så omedelbart som möjligt.
– Särskilt pedagoger och elevvård och annan personal som jobbar med barn behöver fortbildning i att upptäcka och ingripa. Det förebyggande arbetet pågår nog i olika former, till exempel har man undervisning i integritetskunskap inom småbarnspedagogik och skola så att barnen lär sig om sin kropp och sina rättigheter.
På nationell nivå finns även den nya åtgärdsplanen ”En barndom utan våld 2020–2025”, som syftar till att förebygga våld mot barn i åldern 0–17 år i olika uppväxtmiljöer och under olika förhållanden.
