Såväl skogen som storstan kan vara skrämmande platser, och det kan vara ack så svårt att veta hur man ska göra om man möter en björn i skogen eller om man råkar ut för ett gäng luspudlar med piskande svansar i hundparken.
Hur man övervinner och handskas med sin rädsla är ett centralt tema i två aktuella finlandssvenska bilderböcker: Om du möter en björn med text av Malin Kivelä och den danska författaren Martin Glaz Serup samt illustrationer av Linda Bondestam, och Fidel och jag i storstan av Lena Frölander-Ulf.
Vad ska man tänka på om man plötsligt befinner sig öga mot öga med en björn?
I bilderboken Om du möter en björn får vi lära oss vett och etikett vid ett överrumplande möte med en björn i skogen.
Ingen vits att springa eftersom björnen är snabbare än du. Ingen idé att hoppa i sjön och simma eftersom björnen är en duktig simmare. Ingen mening i att klättra upp i närmaste träd eftersom björnen är hyfsat bra på att klättra.
Däremot är björnen inte vidare bra på att rita eller på att hantera en pekplatta.
Goda råd är dyra om man överraskas av en björn och det gäller framför allt att bevara lugnet och visa att man är en artig person med fredliga avsikter – inte springa hit och dit eller vifta med armarna, inte skrika utan snarare småprata om vädret, sjunga en sång eller berätta en vits.
KOM IHÅG! Precis som du vill björnen helst att ert möte förlöper lugnt, hemtrevligt och utan bråk. MEN! Björnen är inte lika rädd för dig som du är för den.
ur Om du möter en björn
Det är en svår balansgång att skriva med lättsam humor och samtidigt på allvar om ett ämne som kan te sig nog så skrämmande för såväl den vuxna som den unga läsaren/lyssnaren. Att lyckas roa mer än oroa.
Malin Kivelä och Martin Glaz Serup avdramatiserar och skruvar till det hela samtidigt som man lyfter ett varningens finger – inte minst i ett litet ps om isbjörnen. Möter man en isbjörn får man nämligen helt enkelt lov att pröva sig fram så gott det går. Inte särdeles förtröstansfullt eller lugnande.
Rödluvan och Mors lilla Olle i ett paket
I Linda Bondestams illustrationer får vi följa en liten scout på hens vandring i blåbärsskogen. Scouten är ett slags blandning av Rödluvan och Mors lilla Olle - iförd röd keps, med en alltför stor ryggsäck på ryggen och en bärkorg i handen.
Upplägget i bildberättandet påminner till en del om såväl Tove Janssons illustrationer (framför allt i Hur gick det sen?), som Axel Schefflers illustrationer till Julia Donaldsons klassiska bilderbok Gruffalon – för att inte tala om alla olika versioner av Rödluvan.
Historien om det ensamma oskyldiga barnet som möter en stor fara på sin vandring i skogen och som lär sig bemästra sin rädsla – genom rådighet och skicklighet, listighet och, ibland, dumdristighet.
I illustrationerna framhäver Linda Bondestam å ena sidan det lekfulla draget i berättelsen: det är t.ex. scouten som försöker springa, simma och klättra ikapp björnen och inte tvärtom, och de två sitter också tätt tillsammans vid ett bord och ritar - lite så där som mediekändisarna från Kuusamo: djurskötaren Sulo och den tama björnen Juuso.
Å andra sidan är det verkligen ingen lek att möta en björn i skogen, snarare en händelse förknippad med stor fara. Och få av oss skulle väl ens komma på tanken att försöka klappa den lurviga pälsen med händer små eller räcka fram korgen - se där, smaka på!
Varken författarna eller illustratören väjer för den reella fara som är förknippad med att råka en björn i skogen.
Bondestams rytande och rasande björn med sylvassa klor och spetsiga tänder är verkligen skräckinjagande när den reser sig på bakbenen och kastar sig fram över hela bokuppslaget/scouten/läsaren.
Vilken tur att det inte är särdeles lång väg till civilisationen och tryggheten – en öde parkeringsplats med några bilar och en buss. Garanterat björnfritt, men så grått och trist.
På äventyr i megasuperstorstan
I Lena Frölander-Ulfs bilderbok Fidel och jag i storstan är det storstan som ter sig skrämmande – alla de höga husen som verkar rasa över en, alla blinkande neonskyltar som bländar en, alla människor som trängs överallt och de stora hundarna som står och spottar i hörnet av hundparken: ”Det luktar köttsoppa med päls”.
Jaget, en liten kille/tjej med ryggsäck på ryggen, tilltalas inte av storstadens puls – till skillnad från storasyster Maja som bor i megasuperstorstan och som älskar alla ljus som blinkar, de skramlande spårvagnarna, plingplingande cyklarna och främlingarna: ”Här kan vad som helst hända, precis vad som helst!”
Det som Maja ser som en möjlighet, ja, rentav ett löfte, ser jaget som en annalkande fara, ett dolt hot.
Hunden Fidel känner sig också totalt vilsen i stan – här kissar hundarna på stolpar och håller till i speciella hundparker.
Men hundparken, som till en början ter sig skrämmande med alla stirrande och morrande hundar, visar sig vara en festlig plats full av drömmar och oanade möjligheter.
I flera uppslag skildras den skrämmande storstan ur hundens eller jagets perspektiv – ett nerifrån-uppåt-perspektiv som bjuder på hisnande perspektiv med höga hus som böjer sig över en och människor som nästan trampar på en.
Lena Frölander-Ulfs magiska bilder i skrapteknik och akvarell är ömsom mörkt hotfulla, ömsom varmt omfamnande och välkomnande. Växlingarna mellan de kalla färgerna lila/blått och de varma färgerna rosa/rött/orange/gult/grönt på det svarta underlaget skapar en egen rytm och resonans i berättelsen.
Fidel och jag i storstan är den sista och avslutande delen i Lena Frölander-Ulfs bilderbokstrilogi om rädslor som utspelar sig i olika skrämmande miljöer – i skogen, i havsbandet och i storstan.
I Jag, Fidel och skogen (2016) är jaget och mamman på tumanhand på holmen. Mamma älskar havet, vinden och skogen medan jaget känner en stor rädsla för naturen.
I den mörka skogen kan man stöta på skrämmande och märkliga varelser, och det tröstar föga att ha en ficklampa i handen (som dessutom slocknar!) och hundvalpen Fidel som livvakt och ledsagare.
Men för jaget gäller det att våga ta steget ut ur värmen och tryggheten, att drista sig till att lämna mamma för en stund, och att utsätta sig för faror (både inbillade och verkliga), att möta det skrämmande och att övervinna sina rädslor.
Så också i trilogins andra del, Pappa, jag och havet (2018), där jaget motvilligt följer med pappan på en båtutflykt till Ytterön.
Jaget räds havet, vågorna, tången och alla ”slemmiga gäddor med gula ögon och vassa tänder.”
Men väl framme på ön dras jaget in i en sagovärld där fantasin – med god hjälp av hunden Fidel – får vingar, förlåt fenor, och det som till en början tedde sig skrämmande och hotfullt förvandlas till något spännande och lockande.
Det som förenar dessa tre bilderböcker om rädslor är en stor tilltro till barnets egen förmåga att bearbeta sina känslor med fantasins hjälp.
Det är inte de vuxna som försöker analysera eller hjälpa barnet att ta itu med de jobbiga tankarna och föreställningarna, utan jaget som tillsammans med hunden Fidel utmanar sig själv genom att leka och fantisera.
