En besättningsman från sjöbevakningen omkom då hen fastnade i styrhytten när en av sjöbevakningens patrullbåtar sjönk efter grundstötning. Olycksutredningscentralen informerade om utredningen i dag.
En patrullbåt från Finska vikens sjöbevakningssektions fartyg VL Turva sjönk efter grundstötning utanför Lovisa på midsommaren i fjol.
Besättningen bestod av tre personer som var på väg för att ta en paus. Senare visade det sig att grundstötningen skedde utanför farledsområdet. En av de tre besättningsmännen fastnade i styrhytten då båten sjönk och kunde inte räddas.
Nu är olycksutredningen klar, och Olycksutredningscentralen har kommit med fyra rekommendationer för hur liknande olyckor ska kunna undvikas i framtiden.
- I många fall kan man säga att rutiner är farliga och att den mänskliga faktorn spelar en jättestor roll, så också i det här fallet, säger direktör Veli-Pekka Nurmi från Olycksutredningscentralen till Yle Östnyland.
I utredningen konstateras bland annat brister i styrhytten.
- En kombination av hög hastighet och att man inte var utrustade för långvarig patrullering med den här båten ledde till olyckan. Båten var inte planerad för den här typen av jobb, säger Veli-Pekka Nurmi.
Vid grundstötningen höll patrullbåten en hastighet på ungefär 30 knop. Vid olycksplatsen var vädret klart och det blåste en ostlig vind på 7-8 m/s. Patrullbåten körde i motvind och sikten var god.
Patrullbåten användes för långvariga bevakningsuppdrag, men var ursprungligen inte utrustad eller planerad för det.
Styrhytten var trång på grund av den omfattande utrustning som behövs för bevakningsuppdrag. Sikten utåt från styrhytten var begränsad och det var svårt att använda papperskartor utan ett kartbord.
Svårt att navigera
Styrhyttens ergonomi ledde till att man under navigationen i praktiken förlitade sig på elektroniska sjökort. Men noggrannheten på de här varierar, och med mindre skalor syntes inte alla detaljer som djupmarkeringar.
På patrullbåten hade navigationen säkerställts genom att flera personer samarbetade. Då olyckan inträffade var det endast rorsmannen som navigerade och körde båten.
Båtens besättning hade gjort det till en vana att tidvis avstå från modellen med flera personer som kör båten under förhållanden som upplevdes som bekanta och säkra.
Att köra och navigera den snabba båten ensam är särskilt belastande, och därför måste flera personer aktivt delta för att sjöfartssäkerheten ska kunna garanteras. Organisationen ska säkerställa att rätt verksamhetsmodell följs.
Patrullbåtens besättning var medveten om risken att båten sjunker, men började trots det tömma båten på arbetsredskap.
- Befälhavaren och rorsmannen var inne i kabinen när båtens för plötsligt gick upp. Befälhavaren lyckades komma ut via takluckan men rorsmannen lyckades inte göra det, säger utredningsledare Risto Haimila.
Ett allvarligt tillbud av denna typ förutsätter i första hand att man tryggar människoliv utan att bry sig om materiella förluster. Dessutom förutsätter räddning från en sjunkande båt beslutsfattande och handlingsförmåga som man får via utbildning.
Räddning utan dykare omöjligt
Patrullbåtens styrhytt hade i praktiken endast en utgång, dörren i styrhyttens bakre vägg. Denna dörr hamnade överraskande under vattenytan när båtens för snabbt steg upp på grund av vattnet som strömmade in genom dörren.
De två takfönstren i styrhyttens tak uppfyllde inte kraven på nödutgångar. Säker utrymning och tillgänglighet för räddningspersonal i en nödsituation ska beaktas i samband med planeringen av båtar.
Det var omöjligt att rädda rorsmannen från den delvis sjunkna båtens styrhytt utan hjälp av en dykare. Det tog dock tid att få dykare till platsen, eftersom behovet av dykare inte genast identifierades. Tröskeln bör vara låg för att ansluta dykare till ett vattenräddningsuppdrag.
Sjöräddningscentralen och Nödcentralen larmade olika räddningsorganisationers enheter till olycksplatsen utan att vara medvetna om varandras larm.
Aktörerna inom den prehospitala akutsjukvården hade svårigheter att få kontakt med varandra och de prehospitala akutsjukvårdsresurserna som larmats till platsen förblev outnyttjade.
Samarbetet mellan ledarna som ansvarade för de olika uppgifterna var inte lyckat. Sjöräddningscentralen hade inte tillräcklig information om förfarandena inom den prehospitala akutsjukvården.
