Det är tidigt 1980-tal någonstans långt ute på landsbygden i Arkansas. I gassande solsken kommer Jacob (Steven Yeun) och hans fru Monica (Han Ye-ri) körande i en flyttbil tillsammans med barnen Anne (Noel Cho) och David (Alan S. Kim).
De har för ungefär 10 år sedan flyttat från Sydkorea till USA och slitit på äggkläckningsfabriker för att nu äntligen kunna köpa en bit ängsmark.
Eller ja, det visar sig att det är Jacobs stora dröm att starta en gård, odla koreanska grönsaker och den vägen skapa en bättre framtid för familjen.
Men där Jacob ser potential då han blickar ut över den gröna ängen ser hans fru bara ödemark och ensamhet. Hon är mindre glad över att bo i sliten husvagn mitt ute i ingenstans.
Barnen igen ser det hela mest som ett stort äventyr.
Och så har vi ännu den smått excentriska och lite mystiska mormodern, Soon-ja (Yuh-Jung Youn) som röker, svär och älskar att se på wrestling på tv. Men som också är den som anar och ser mer än de flesta.
Nybyggarna och den amerikanska drömmen
Att skapa en gård betyder hårt arbete och uppoffringar. Och trots att Jacob och Monica älskar varann blir det allt mer gräl om hur pengarna ska räcka och oron över sonens hjärtproblem.
Jacob är en man som verkligen tagit till sig den amerikanska drömmen. Han är fullt övertygad om att han genom hårt arbete kan ge sin familj något bättre.
Filmen är också en slags uppdaterad berättelse om nybyggare. Om att ta steget ut i det okända och bryta ny mark. Och här är det lätt att dra paralleller både till Vilhelms Mobergs Utvandrarna och Invandrarna och till Väinö Linnas Högt bland Saarijärvis moar.
Universell berättelse
Filmen är inspirerad av regissören och manusförfattaren Lee Isaac Chungs egen uppväxt.
Men trots att filmen utgår från en specifik familj i 1980-talets USA blir det hela en universell berättelse om en familj och vad det betyder att ha ett hem.
Det är familjen och deras slit på gården som står i fokus men ändå berättar filmen massor om klyftor mellan generation, om att skapa ett hem och samtidigt längta bort. Om tro på vetenskap och tro på det som inte kan förklaras.
Och där man som åskådare väntar sig rasistiska kommentarer och påhopp på invandrarfamiljen, visar det sig finnas en genuin öppenhet och godhet. Alla här delar samma villkor, trampar på samma jord. Här påminner filmen också om Hamy Ramezans Ensilumi.
Det som bär oss då allt annat brister
Minari är en vacker film, på alla plan. Den är sentimental men med en stor dos realism.
Den har också en alldeles speciell stämning som gör att man inte vill att filmen ska ta slut.
Dessutom kommer vi nära hela den lilla familjen och känner verkligen med dem. Speciellt mormodern imponerar och Yuh-Jung Youn belönades också med en Oscar för bästa kvinnliga biroll.
Det är också mormodern som har med sig minari-fröna från Sydkorea. Filmens titel Minari är det koreanska namnet på en växt som på svenska heter selleristäkra. Den växer i fuktiga miljöer och kring flodbäddar och används i många koreanska maträtter.
Mycket i filmen handlar om att odla och om att slå rot, både bokstavligt och bildligt.
Hur man är tvungen att kämpa för att vissa saker ska växa medan andra frodas på till synes omöjliga platser utan så värst mycket tillsyn.
Hur det finns saker som är bortom vår kontroll. Och vad det är som förenar oss, då mycket annat brister.
Minari har biopremiär i dag, 7.5.
