Jag förstörde deras liv
Den som begår sitt första brott då hen är mycket ung löper större risk än andra att bli återfallsförbrytare. Det gäller också dem som gjort sig skyldiga till sexuellt utnyttjande av barn. Med olika lågtröskelprogram försöker man hjälpa pedofiler innan de begår brott, men det är ännu för tidigt att säga om det fungerar.
Höga stenmurar omger den gamla fängelsebyggnaden från år 1939. Fängelset i Riihimäki hör till de hårdast bevakade i Finland. Här sitter bara fångar som dömts till långa fängelsestraff.
Vi träffar Jani på avdelning D5.
Avdelning D5 är den enda avdelningen i Finland som är avsedd för fångar som sitter inne för sexualbrott.
Enligt domstolens beslut är Jani dömd till flera års fängelse bland annat för grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn. Offren har varit fler än ett.
Endast brottsrubrikerna är offentlig information. All annan information om brotten är hemligstämplade för att skydda offren. Det är också orsaken till att vi inte publicerar Janis riktiga namn.
Fångar som Jani hör till fängelsets lägsta kast.
Jani vill att hans historia ska hjälpa andra innan de begår brott.
Fångar som Jani hör till den lägsta kasten i fängelset, och han skulle vara i fara på en vanlig avdelning. Ingenstans i samhället finns det sympatier för personer som gör sig skyldiga till sexuella övergrepp på barn. Allmänt taget uppfattas sexualbrott mot barn som det mest avskyvärda man kan tänka sig.
Jani vill berätta sin historia för att andra i hans situation ska få mod att söka hjälp innan de begår brott.
Som tonåring försökte han hitta information om sin sexuella läggning.
– Det enda jag hittade var att personer som jag skulle skjutas eller att ballarna skulle skäras av. Jag blev rädd och vågade inte tala med någon om det.
Redan som nioåring tittade Jani på avklädda barn på nätet när han kom hem från skolan. Ibland skolkade han från skolan för att kunna syssla med det hela dagen.
– Det är nåt man bara kände och visste, att man är intresserad av barn. Det är ganska hemskt att tänka så här efteråt att intresset var så starkt redan då.
Några år senare hittade Jani massor av kränkande material på barn på oreglerade forum på nätet, darknet.
- Det kändes inte konstigt alls. Det fanns så mycket material på nätet att det förstärkte tanken att det är normalt att titta på sånt.
Ingen vill vara pedofil
I Finland finns det omkring 54 000 personer med sexuellt intresse för barn. Den här siffran baserar sig på rättspsykiatriska undersökningar, enligt vilka 2–5 % av männen är sexuellt intresserade av barn under 16 år. En del är intresserade av tonåringar, en del av små barn.
Den största delen av pedofilerna är män.
Enligt Mikko Ylipekka, som är psykolog på avdelning D5, väljer ingen en läggning.
– Väldigt få skulle välja att ha ett intresse för barn under tolv år om de kunde välja. Det är i praktiken socialt självmord att ha pedofil läggning.
Vad den pedofila läggningen exakt beror på vet man inte. Enligt den kunskap vi har idag är orsakerna en kombination av neurologiska utvecklingsfaktorer och biologiska anlag som påverkas av miljö och inlärning.
En del av de som har en pedofil läggning gör sig aldrig skyldiga till brott. Risken är ändå stor. Uppskattningen är att 20-50 av de som döms för sexuellt utnyttjande av barn har en pedofil läggning.
Man kan, enligt vad vi vet idag, inte bli kvitt sin läggning. Men det finns hjälp att få för att man ska kunna leva med sitt sexuella intresse utan att begå brott.
Känsla av ensamhet
Jani växte upp i en familj där man knappt talade med varandra.
– Alla åt var för sig, vi var aldrig tillsammans. Vi hade inget gemensamt familjeliv, vi bara bodde under samma tak.
Föräldrarna visste inte att han blev mobbad i skolan eller att han inte hade vänner. Ingen märkte vad han höll på med då han var för sig själv.
Jani tänker att upplevelserna från barndomen kan ha påverkat hans utveckling, men att ansvar över det som hände ligger enbart hos honom.
Den första gången han gjorde sig skyldig till sexuella övergrepp på barn hade han just blivit myndig.
– När det hände slog det mig genast att det var fel. Jag hade gått över en gräns. Jag var ledsen för det som hänt och bad om ursäkt. Men efter att offret sa “det gör inget” inbillade jag mig att jag inte gjort nåt fel. Efter det fanns det inga gränser längre.
Jani tolkade offren fel. Först i fängelset har han förstått att han inte kan lägga ansvar på barnen, barn kan inte nödvändigtvis säga “nej”.
Övergreppen sker sällan plötsligt, innan de sker har personen ofta länge tampats med sitt begär.
Förövarna skapar lätt en bubbla och tänker att i själva verket har de inte skadat någon.
I gruppterapin utmanas och spräcks de här bubblorna.
Kan det finnas en annan väg?
På en tavla i terapirummet står det nyckelord skrivna i tusch: självreglering, minimering av risker, stödgrupper.
Avdelning D5 är avsedd för män som har blivit dömda för sexualbrott och som har en förhöjd risk att förnya brottet, samtidigt som de har motivation att göra något åt saken. Fångarna på avdelningen deltar i ett kanadensiskt program som heter STEP. Tanken är att först och främst försöka känna igen tanke- och beteendemönster som leder till brott.
Övergreppen sker sällan plötsligt. Den som begår brottet har ofta vi det skedet redan länge tampats med sitt begär.
– Jag tror att för många män skulle det ha varit möjligt att ta en annan väg om de kunnat behandla sina problem någon annanstans än på darknet, där man hittar synpunkter och diskussion som inte tål dagsljus, bedömer psykologen Mikko Ylipekka.
Jani övervägde som tonåring att gå till hälsostationen för att prata om saken, men han var rädd för reaktionerna och för att bli polisanmäld.
Då fanns det inte förebyggande vård för pedofiler. Rehabilitering fanns endast för personer som redan gjort sig skyldiga till brott.
– Varför ska barn komma till skada innan man gör något åt saken? säger Ylipekka.
Den allmänna uppfattningen är att en person som har ett sexuellt intresse för barn inte kan leva som en del av samhället. Många tänker att en pedofil alltid begår brott.
– Till och med yrkesmänniskor tänker att det här kan man inte prata om och hänvisar till att det inte “hör till mitt kompetensområde”.
De yngsta klienterna är unga tonåringar
Nuförtiden försöker man ändå förhindra brotten innan det är för sent. I Finland är den förebyggande vården för personer med pedofil läggning relativt ny. Det finns ingen myndighet som ansvarar för den utan den sköts av den tredje sektorn.
Sexualterapeuten Anna Kolster och hennes kollega Patricia Thesleff tar emot i Sexpos utrymmen i Sörnäs.
På deras mottagning ringer summern dagligen. Vid ytterdörren nere vid gatan behöver man inte säga sitt namn eller varför man har kommit dit.
I väntrummet finns ingen reception och ingen ropar upp en med namn.
– De som kommer hit är rädda för att någon ska se dem. Vi har gjort allt för att tröskeln ska vara låg.
Det har inte varit lätt att få finansiering för projektet – få vill hjälpa pedofiler.
År 2018 inleddes ett treårigt SERIE-projekt, som beviljades STEA-understöd av Social- och hälsovårdsministeriet. Projektet har fått fortsatt finansiering också av Justitieministeriet.
– I första hand handlar det om barnskydd, målet är att minska antalet offer, säger Kolster.
För tillfället är det kö till mottagningen. Den nya finansieringen gör det möjligt att anställa fler terapeuter.
Sedan projektet startade för drygt tre år sedan har ett hundratal personer sökt sig till mottagningen. Merparten av dem är män.
En tredjedel av klienterna är unga, mellan 13 och 29 år.
Risken för att unga begår brott är statistiskt sett högre och därför tycker Kolster att det känns meningsfullt att jobba med dem.
– Ju yngre man är då man inser sin läggning och om man dessutom är beredd att göra något åt saken, desto lättare är det att bli hjälpt.
Den här typen av hjälp fanns inte att få då Jani skulle ha behövt den.
Lever i en bubbla
Jani har tillbringat redan flera år i fängelset. Celldörrarna på avdelning D5 öppnas vardagsmorgnar klockan sju och stängs om eftermiddagarna klockan halv fyra.
Till rutinerna hör måltiderna, en timme utevistelse om dagen och olika sysslor: städning, arbete i kantinen, klädvård.
På fritiden spelar Jani Playstation, läser böcker eller umgås med de andra fångarna.
– Innan jag kom hit var var jag rädd för hurdana de andra fångarna skulle vara. Här har jag har märkt att de är människor precis som jag. Bakom brotten finns människor med olika bakgrund. En del har en sämre barndom, andra en lite bättre. En del har bra jobb, andra inget jobb alls.
En egen avdelning för sexualbrottslingar är för många en lättnad. För många är det första gången de kan tala om sina problem med andra.
– Det möjliggör att vi kan jobba för att få ändring till stånd, säger Mikko Ylipekka.
Men finns det en risk att fångarna får influenser och tips av varandra?
– Det händer att fångarna talar om sina fantasier eller om bilder av barn, och då måste vi ta upp det. Det kan vi förstås inte acceptera.
Det är också vanligt att fångarna rättfärdigar brotten för sig själva, säger Mikko Ylipekka.
De som gjort sig skyldiga till brott skapar lätt en bubbla, en egen sanning och tänker att de i själva verket inte skadat någon. I grupperna utmanar vi de här bubblorna och spräcker dem.
Viktigt att man berättar ens för en person
De pedofiler som lever i sina egna bubblor och rättfärdigar sina tankemönster eller övergrepp för sig själva, söker nödvändigtvis inte hjälp. Till Sexpos mottagning kommer de som vill bli hjälpta.
I mottagningsrummet finns en soffa och ett par fåtöljer. Anna Kolster sitter vanligtvis i den ena fåtöljen. Klienten behöver inte berätta sitt namn eller andra personuppgifter.
En del har ringt det första samtalet från hemligt nummer innan de har vågat komma hit.
– Oftast har vi ändå klienternas namn och telefonummer, säger Kolster.
Alla förövare är inte pedofiler och alla pedofiler begår inte brott.
Rädsla och skam hindrar många från att söka hjälp.
"Det är tungt att bli ensam med de här tankarna", säger sexualterapeut Anna Kolster.
Mottagningens yngsta klienter har varit 13 år gamla. De har antingen kommit via skolhälsovårdaren eller tillsammans med en förälder. Det är ett gott tecken om den som brottas med de här frågorna vågar berätta ens för en enda annan människa om sin läggning.
– En del talar lugnt om saken, för andra vållar det ångest: Hur kan jag känna så här, varför blir jag upphetsad av de här sakerna.
Kolsters uppgift är att tillsammans med den unga bygga en positiv jag-bild:“Jag är inte ett monster, jag är mycket mer än bara min sexuella läggning.”
Det är tungt att bli ensam med de här sakerna.
Många tar kontakt men vågar inte komma till mottagningen. Rädslan och skammen hindrar dem från att söka hjälp.
En tredjedel av klienterna kommer i förebyggande syfte. En del av dem berättar att de är rädda att de överskrider gränsen för vad som är tillåtet och gör sig skyldiga till brott.
Om de berättar om ett övergrepp eller att de planerar ett brott, har Kolster en skyldighet att berätta för polisen. Så har hon också gjort. Klienterna vet om anmälningsskyldigheten.
Inte ett enda klientförhållande har brutits på grund av det, kunderna är medvetna om situationen och har velat fortsätta terapin. En del känner en lättnad över att äntligen kunna tala ut om saker som har tyngt dem länge.
Förebyggande terapi har i nuläget getts under en så kort tid att man ännu inte kan bedöma hur effektiv metoden är. Det finns ingen systematisk uppföljning av dem som söker sig till vården för att veta om de i något skede gör sig skyldiga till brott. De som deltagit i terapin har kunnat ge respons på hur de tycker den fungerat.
Enligt Kolster har de varit nöjda.
I fängelserna har man använt sig av STEP-programmet i några år. Hur det påverkar återfallsrisken är svårt att bedöma. För att kunna göra en bedömning behövs det tillräckligt många som gått programmet och en uppföljningstid på 3–5 år.
Enligt internationella undersökningar upprepar sexualbrottslingar som deltagit i rehabilitering brotten mer sällan än de som inte deltagit i rehabilitering.
STEP-programmet grundar sig på kognitiv beteendeterapi. Den har visat sig vara den mest effektiva metoden för att minska på återfallen.
– Man kan ändå inte göra under. Problemen har hopat sig i åratal hos de här personerna. Våra program tar 6–8 månader, man blir inte helt ny på den tiden, konstaterar psykologen Mikko Ylipekka.
Återfallsrisken för sexualbrott är ändå mindre än för andra brott. Samtidigt är det inte lätt att följa upp statistiskt, då alla återfall inte uppdagas.
Någon dag kanske ångesten lättar, men övergreppen är hela tiden med mig. Jag förstörde deras liv. – Jani
Jani utnyttjade barnen sexuellt i flera år
Innan Jani blev fast hade han hunnit utnyttja barn sexuellt i några år. Det var ett av offren som satte stopp för övergreppen.
– Jag är glad att offret berättade för sina närmaste vad som hade hänt. På så sätt fick hela den här brottsspiralen ett slut. Jag skulle ha fortsatt hur länge som helst, jag kunde inte sluta. Jag förlorade kontrollen över mitt beteende. Det var modig av det här offret.
När Jani kommer ut från fängelset vet han att det finns hjälp att få på ett helt annat sätt än tidigare. Nuförtiden blir man också på darknet hänvisad till Psykportens webbsidor, där man får hjälp.
– Jag hoppas att samhället så småningom ser vikten av förebyggande vård.
Jani tycker att barn redan i högstadieåldern kunde få höra om de här sakerna.
Det är lättare att påverka unga personers tankemönster så att de får en chans att lyckas bredda sitt sexuella intresse. Det inger hopp hos Jani.
– Här har jag lärt mig att jag också är intresserad av vuxna. Via det kan jag leva ett normalt liv.
Under den senaste tiden har Jani funderat på framtiden och dagen då han kommer ut från fängelset.
– Någon dag kanske ångern lättar, men nu tänker jag på det jag gjorde hela tiden. Varje dag. Jag förstörde deras liv.
För den här artikeln har också psykolog Nina Nurminen från Brottspåföljdsmyndigheten intervjuats samt biträdande professorn i psykologi, Jan Antfolk, från Åbo Akademi. Artikeln är bildsatt med fotografier från Riihimäki fängelse.
Redaktör: Jessica Stolzmann, Bilder: Janne Järvinen, Jaani Lampinen, Jessica Stolzmann & Jarno Kuusinen (AOP), Layout: Riikka Kurki, Producent: Hanna Takala, Producent för svensk versionering: Heidi Grandell-Sonck
