Tiden rusar i väg. För ca två månader sedan då jag var i Finland ville jag inte ens tänka på att resa tillbaka till Qatar. Jag trivdes helt enkelt inte. Då man vantrivs så går tiden även långsamt. Varje människa behöver ha en uppgift och en struktur i livet, skriver Pia Sundstedt i Gästpennan.
Man pratar ofta om hur det är för idrottare, som avslutar sin karriär och inte finner sin plats i samhället. Då vi flyttade till Doha så fick jag också en extra utmaning i och med att jag först skulle bearbeta det faktum att jag inte längre är elitdrottare och dessutom börja fungera i ett samhälle där allt är annorlunda än vad man hittills varit van vid.
Jag klarade det ganska bra även om jag åkte lite berg- och dalbana innan jag började trivas. Nu kallar jag till och med detta land mitt hem. Orsaken till att Doha nu blivit ett hem är att jag har börjat arbeta. Jag har ett trevligt arbete på Aspire Sports Academy där jag fungerar som tränare åt arabiska flickor. Flickorna kommer efter skolan, som här slutar klockan 13 (börjar klockan 7), direkt hit till Aspire för att delta i idrott. Vi introducerar olika idrotter.
Jag har nu arbetat här i en månad och under den tiden har vi haft rytmisk gymnastik, redskapsgymnastik, badminton och landhockey. Flickorna här tycker mest om gymnastiken. Hantering av badminton racketen och landhockey klubban har varit mera utmanande och de vill inte riktigt få till det på endast en vecka. Det blir antagligen för mycket information på en gång.
Aspires uppgift är att erbjuda flickor i lågstadieåldern att delta i idrott. De rekryteras från skolor och föräldrarna ska ge lov att de få delta i aktiviteterna. Det är inte som hos oss där det är föräldrarnas vilja att skjutsa och hämta barnet/barnen till en träning som är avgörande. Här ordnas skjutsandet av Aspire om så behövs.
Hos oss lär de sig att idrott är sunt och en viktig del av livet. Diabetes och övervikt är landets stora problem och det ser man också på barnen här. Deras motoriska färdigheter är inte på någon hög nivå eftersom de aldrig har lekt som små barn. Man ser att det spontana lekandet och att man spontant rör på sig inte har haft någon central roll i deras tidiga år. Det hämmar sig och ofta är vi tvungna att lära dem de enklaste sakerna, såsom att bara kasta en boll och ta lyra.
Kanske det börjar bli likadant i västvärlden? Datorspelen är orsaken? Här är ju förstås klimatet en begränsande faktor. Det är ju inte så värst lockande att leka utomhus när kvicksilvret kryper upp mot 40 grader.
Jag trivs med mitt jobb och flickorna här är alltid glada och blida och försöker sitt bästa. Jag lär mig också en massa som jag säkert kommer att ha nytta av i framtiden då jag möter nya utmaningar.
Även Qatars cykelförbund har kontaktat mig och de vill ha hjälp att bilda ett damlag. VM i linjelopp går år 2016 här i Doha och då ska de ha ett damlag på startstrecket. Vårt första steg är att gå till arabiska skolor och försöka hitta flickor som är villiga att testa cykling. Efter det väljer vi ut de bästa och fortsätter arbetet mot VM 2016.
Det låter enkelt, men det är det inte. Vi lever i den arabiska världen där kvinnan inte ska visa sig och framför allt inte idrotta. Det är mycket som ska ändras i samhället innan det blir ett jämlikt samhälle. Kulturer ändrar man inte på en natt, det kan ta upp till flera generationer.
Men jag ska vara med och starta ändringen. Om jag klarar av att ha ett damlag med om 3,5 år i VM så kommer jag att vara lika stolt som då jag själv uppnådde min största framgångar under min egen karriär.
Jag har tänkt vara med och skriva cykelhistoria här i Qatar.
Pia Sundstedt
