Före sonens första sommar på Kumlinge läste jag på om TBE, i en av de där läkarböckerna skrivna för läkare, vilka man aldrig ska titta i om man inte vill bli verkligt hypokondrisk. Där stod det ungefär så här: "Barn under skolåldern vaccineras inte eftersom TBE hos dem har ett lindrigt förlopp. Ibland leder sjukdomen dock till döden".
De två första somrarna tillbringade sonen på en filt på golvet i storstugan.
Där var han dessutom skyddad för ormar, branta klippor och djupa hav. Men såg förstås inte så mycket av sommaren.
Då fanns ännu inget vaccin för barn under sju år. Det ansågs heller inte nödvändigt, eftersom de flesta barn som smittas med TBE får sjukdomen lindrigt. Man ansåg t.o.m. att en smitta, som gav livslång immunitet, var att föredra framom ett vaccin, som måste förnyas vart femte år.
Men ibland ledde smittan som sagt till döden.
Lagom till hans tvåårsdag kom det nya direktiv och ett nytt vaccin som kunde ges åt barn över två år. Han måste ha varit ett av de första barnen i Finland som blev vaccinerat.
I dag vaccineras barn från ett år uppåt.
Tidigare i vår kom resultatet från en studie gjord vid Karolinska institutet, vilken visade att barn som haft TBE oftare än andra är trötta och har huvudvärk, problem med minnet och koncentrationen.
Jag är glad att jag i min kanske lite överdrivna oro höll ungen på filten hans första somrar.
Senast nu är det dags att ge första sprutan om man inte tänker hålla sina barn på en filt hela sommaren och inte vill ta risken med fästingburen hjärninflammation.
