Det historiska minnet av i synnerhet våld, kväsning av folkresningar och förintelser pekar ofta framåt kunde man kanske säga.
Att inte glömma innebär att för en människas egen del reflektera kring också samtida fenomen, att vara uppmärksam på orättvisor och förtryck. Det innebär också att vara solidarisk med människor som utsätts för dessa.
Historia kan naturligtvis användas i andra syften än dessa, som ett maktredskap, i förtryckets tjänst, som ett led i att forma samtiden. Turkiets premiärminister Tayyip Ergodan vilja att återskapa gamla Ottomanska baracker, något som var en av anledningarna till folkets motstånd och protesterna i Turkiet, hänger samman med hur han politiskt dras till det Ottomanska imperiets storhetsdagar. Byggprojekt som hedrar det Ottomanska är ingen slump, det skall nog ses som ett led i den så kallade smygislamiseringen som hans parti nu anklagas för.
Varje dag finns det skäl nog att inte glömma de människor i Syrien, Turkiet, Tunisien, Egypten och många andra länder som dagligen tvingas slåss för den demokrati som vi själva ofta tar för given.
