När jag rör mig på gatorna här i Kiev märker jag att jag känner lite olust. Olust inför ofoget och olust inför metoderna.
Det handlar inte om någon allvarlig skadegörelse, jag har sett värre, tro mig. Men det är så onödigt att slå sönder saker och skräpa ned.
Det som gör att det kryper i min själ är emellertid språket. Alldeles som för nio år sedan hörs det bara ett språk i högtalarna över Självständighetstorget, nämligen ukrainska. Hur tänker man då man vill göra revolution i ett tvåspråkigt land men bara talar till hälften av folket på deras modersmål?
Språkvalet oroade mig 2004 och det oroar mig nu. Någon borde tala ryska, någon borde tala om, med och till den ryskspråkiga befolkningen.
Ukrainas språkgrupper är rätt tydligt fördelade geografiskt. I öster talar man ryska och i väster ukrainska. Med tanke på framtiden är det bara dumt att aktivt understryka och förstärka skillnaderna.
