Ska man vara tacksam för sin frihet eller se den som en självklarhet? Det frågar sig Hanna Nordenswan i en krönika.
”Friheten, det är alltid huvudsaken. Nej, så är det inte, det är kärleken”. Så skrev Minna Canth i en pjäs för över 120 år sedan. Minna Canth-dagen, eller jämställdhetsdagen, som firas i dag, har varit en flaggdag i Finland sedan 2007.
I år är det hundra år sedan Tove Jansson föddes. Förra veckan bestämdes det att hon ska få sin egen park på Skatudden i Helsingfors, Tove Janssons park.
Canth och Jansson är två av Finlands mest kända och älskade författare. När stadsplaneringsnämnden i Helsingfors godkände att den lilla Skatuddsparken skulle byta namn för att hylla Tove Jansson, kände jag stor tacksamhet. Tack för att vi uppmärksammar den här kvinnan! Tack, det får mig att tro på att också kvinnor kan. Också kvinnor kan få små skuggiga parker döpta efter sig om de jobbar tillräckligt hårt. Eller till och med en hel flaggdag, om de ser till att vara en av landets största litterära föregångare.
Jag har lärt mig att känna tacksamhet för självklarheter. Som när den där sluddrande mannen utanför krogen inte försöker tafsa på mig – då tänker jag ”tack snälla artiga fyllo för att du inte trakasserar mig”. När jag får gå ostört hem på gatan en lördagkväll, är jag lättad och tacksam för att inte bli attackerad.
Egentligen borde jag inte behöva tacka för min frihet. Den borde vara självklar. Lika självklar som att jag får gå i skola, rösta, välja min egen väg.
Samtidigt känns det som ett slag i ansiktet mot alla de kvinnor världen över som behandlas så fruktansvärt mycket sämre för att de är just kvinnor. Ska jag då inte vara tacksam för att jag ofta ändå behandlas bättre? Ska jag tacka för att behandlas som människa?
Jag undrar om de som är homosexuella och vill gifta sig kommer att tacka den finska riksdagen om och när de får rätt att gifta sig. Tack! Tack för att vi får räknas som människor! Tove Jansson, som lämnat ett enormt kulturellt arv åt oss finländare, skulle i dagsläget inte få gifta sig och lagligt ärva sin partner.
Jag har försökt sluta tacka så mycket och börjat sucka istället. Sucka på samma sätt som vissa människor gör då jag tar upp problem som många kvinnor fortfarande möter i vårt land – bara orden kvinna och problem kombinerat får dem att sucka! Jaså hörni, jag suckar tillbaka. Tove Jansson fick en ynklig parkplätt, 13 år efter sin död, suck. I skolan läser vi Okänd Soldat av Linna, inte Anna Liisa av Canth. Suck. Istället för att artigt tacka och ta emot är det dags att sucka och göra bättre. Ge Jansson en större park, se till att uppmärksamma bortglömda kvinnliga författare. Det kan inte finnas bara en kvinna i hela Finlands historia som är värd en flaggdag?
Kärleken må vara huvudsaken och den kan jag känna tacksamhet för. Men friheten ska vara självklar.
