Sedan några år tillbaka brottas den tyska katolska kyrkan med en stor brist på präster. För att täcka behovet jobbar allt fler utländska präster i landet. De flesta prästerna kommer från Indien.
Morgonsolen kastar sina strålar genom de små fönstren strax under takkanten. Strålarna lyser upp den annars rätt så mörka domkyrkan i staden Augsburg. Den dagliga morgonmässan samlar idag ett trettiotal deltagare.
Mässan leds av Linson Thattil. Han kommer ursprungligen från Kerala i södra Indien, men han har jobbat i Tyskland i flera etapper sedan år 2007.
– Jag trivs bra här. Jag har blivit väl emottagen och jag har aldrig känt mig som en främling, säger Thattil.
Stora utmaningar
Efter mässan bjuder Linson Thattil mig på kaffe och kaka i sin lägenhet i pastorskansliets övre våning. Han behöver ändå aldrig baka själv. Han får kakorna av församlingsmedlemmarna och det blir en kaka nästan varje dag.
– Jag brukar säga att jag inte får plats för allt i magsäcken, så därför tar jag det med mig i ryggsäcken, skrattar Thattil. Sedan ett par år tillbaka skriver han på sitt doktorsarbete och vid sidan om sköter han prästjobbet i Augsburg. Han trivs alltså mycket bra, men medger att det finns vissa utmaningar.
– Tyskar och indier har helt olika mentalitet. Men det är förstås vår uppgift som präster att smälta in och acceptera den tyska mentaliteten och förstå den tyska kulturen. Det är förutsättningen för att göra ett gott jobb.
Den överlägset största utmaningen har han ändå klarat av. Han har lärt sig det tyska språket.
– Tyskan är ett mycket svårt språk, säger Thattil. Själv kom han i kontakt med tyskan för första gången efter en utbildning i Vatikanen. Senare inledde han studier i bibelvetenskap och senast då var tyskan ett måste. Studierna inledde han i Jerusalem, men varje sommar kom han till Tyskland för att jobba.
”Språkkunskaperna avgör”
Inom stiftet Augsburg arbetar för tillfället omkring hundra utländska präster. Bland de tyska katolikerna har man vant sig vid situationen och de flesta är nöjda.
– De utländska prästerna bedöms och accepteras enligt hur bra de kan språket. Behärskar de tyskan är det oftast inget problem. Själv tycker jag att till exempel de indiska prästerna är mycket mer spontana och nåbara och det här tror jag att är bra för församlingarna, säger Maria Boxberg, som har kommit till mässan i domkyrkan.
Kulturchock
Och utan de utländska prästerna är det många katolska mässor som aldrig skulle hållas och många saker inom kyrkan som inte skulle fungera. De är omkring 1700 till antalet och de kommer från länder som Polen, Nigeria och Kongo. De absolut flesta, så gott som var tredje, kommer från Indien. En av dem är Fader Babu, som tar hand om de utländska nykomlingarna när de kommer till Augsburg.
– Det är oftast ganska unga och oerfarna präster som kommer till oss och ofta drabbas de av en liten kulturchock. Allt är så annorlunda, mänskorna, maten, vädret, men framför allt språket, säger fader Babu.
– De börjar alla med en åtta månader lång intensivkurs för att lära sig tyska. Efter det ska de så småningom kunna börja jobba på riktigt.
Ingen lösning på lång sikt
– Att låta utländska präster ta över jobben får inte vara något annat än en nödlösning. Vi måste i stället göra något åt själva prästbristen och kanske ändra på vissa strukturer inom den katolska kyrkan, säger fader Babu.
Och det är på den här punkten som åsikterna går i sär. Vissa katoliker tycker att de nuvarande strukturerna fungerar bra, medan andra ser att prästbristen bland annat hänger ihop med celibattvånget och det faktum att kvinnor inte får bli präster.
– Jag vågar inte säga om det hänger på celibatet eller inte. Den evangelisk-lutherska kyrkan brottas med samma problem, och där har ju prästerna möjligheten att gifta sig, säger fader Babu.
De som försvarar celibatet ser att förklaringen ligger på annat håll. Den katolska kyrkan kämpar mer dalande medlemssiffror och ett dalande intresse för kyrkan helt allmänt. Också Linson Thattil ser att bristen på präster hänger ihop med det här.
– De unga lever i en välfärdskultur där den katolska kyrkan inte har någon plats. Barnen får dessutom hela tiden höra dåliga saker om präster och kyrkan. Det är via familjen som barnen hittar till oss och här ligger enligt min mening problemet, säger Thattil.
Om två år bär det av tillbaka till Indien, men Linson Thattil är i alla fall beredd att jobba där han behövs.
– Som präster finns vi till för värdens alla katoliker. Nu behöver man oss här i Tyskland och vi kommer gärna hit och jobbar.
