Viveca fick telefonsamtal från grannkommunen och blev kallad hora, äcklig och ful. Efter panikattacker, psykologhjälp och en flytt mår hon bättre. Hon klarar nu av att stå upp för sina egna åsikter.
Så här skriver Viveca till #tadetpåallvar:
Jag var mobbad i lågstadiet och en liten del av högstadiet. I min skola var det mest utfrysning som gällde, men på veckosluten ringde folk till mig från en annan kommun. De kallade mig för hora och påstod att jag var äcklig, ful och hemsk. De sade att jag borde gå och dö, att ingen skulle sakna mig.
Jag hade massor av panikattacker, de kom i skolan och hemma.
Jag var skeptisk till att berätta för mina föräldrar. Jag kände mig ensam och till slut kändes det som jag inte var värd att leva. Själmordstankarna fanns i bakhuvudet.
Från ångest till nya vänner
De började även ringa mig på vardagarna, till slut även till hemtelefonen. Först då vågade jag berätta för min pappa, vad som hade pågått i en så lång tid. Han var "glad" att jag berättade det för honom, själv kände jag mig misslyckad.
Tiden gick och samtalen minskade men sorgen jag kände inom mig bestod. Jag gick och pratade hos en psykolog i många år. Jag hade massor av panikattacker, de kom i skolan och hemma. Jag hade ångest. Visst fanns det dagar då jag mådde bra också men mest mådde jag dåligt.
Jag bestämde mig för att flytta till en annan stad under studietiden. Jag var aldrig blyg fastän folk mobbade mig och jag var aldrig rädd för att lära känna nytt folk. Jag fick många nya vänner.
När de frågade mig hur jag vågade lämna min familj i Södra Finland och flytta till Österbotten, så berättade jag hela min historia.
Vuxna ska ge barn säkerhet
Idag är jag 22 år, jag bor med min man och min lilla son i ett egnahemshus. Jag mår hur bra som helst, och jag vet att det som inte dödar mig, gör mig starkare.
Visst är jag fortfarande osäker som person. Mobbningen tog ifrån mig min självsäkerhet. Oftast vänder jag kappan efter vinden men det finns också dagar då jag vågar säga vad jag tycker.
Om jag hör någon som mobbar, har jag inget problem med att gå emellan och säga till. Ingen borde behöva gå igenom det jag och många andra har fått stå ut med.
Jag kommer alltid minnas hur det kändes, vad jag tänkte, vad de sa och vad de tog ifrån mig. Många vuxna säger till sina barn "låt det gå in genom ena örat och ut genom det andra". Så kommer jag aldrig säga till min son om han kommer hem och säger att han blir mobbad. Eller i värsta fall, om någon förälder ringer mig och säger att min son mobbar deras barn.
Ta tag i saken! Är det inte det vi (unga)vuxna är till för, att ge säkerhet till våra och även andras barn? Vi kan påverka framtiden.
Viveca
Mobbningen pågick 2002-2007.
Läs nästa berättelse: Jag lär mig småningom gilla människor
