Läppämätaren kanske vagt vibrerar mellan två och tre på en skala från ett till tio men då Roskilde-festivalen närmar sig är förväntningarna alltid på en elva. Elfte gången är det också som jag i år besöker Roskilde, efter en paus på fyra år. Den 3-6 juli smäller det.
Usel lineup
Vår gårdskarl konstaterade i samband med ett gårdstalko att han hört att årets lineup är den sämsta genom tiderna. Han är nog nära sanningen på den punkten. Han är en rutinerad Roskilde-besökare som varit där långt fler gånger än jag.
Men det goda med Roskilde är ju att man inte far dit för bandens skull. Eller okej, banden är kanske den viktigaste faktorn till att ruinera sig själv med flyg, hotell, biljett etc. för att i fyra dagar få uppleva dansk frihet på – jag citerar Neil Young – ”världens bästa festival”. Dessvärre skall allt det där bokas och betalas långt före ett endaste ett band avslöjats. Tält är kiva och ett måste. De första två åren.
Neil Young vet och kan för han uppfann allt från grunge och musikformatet/spelaren Pono till tågbanor och ekobilen Lincvolt. Dessutom har han stått för de absolut bästa spelningarna jag sett i hela mitt liv. Alla fyra i Roskilde.
Kul nästan jämt
Grejen med Roskilde är att man satsar stenhårt på att alla skall trivas och ha det kul. Det kan betyda att man pryder ingången med konstverk istället för enbart förbudsskyltar och att man har en snofsig whisky- och cigarrbar eller en Tequila-bar. Där man inte får köpa öl. Maten är i en klass för sig. Det går inte ens att mäta med finska festivalers sörja.
Kringvandrande performance-grupper, PlayStation-tält, simbassänger och gungor som motvikt till köande in och ut från öltält. I Roskilde behövs inte ens öltält för du får gå fritt omkring med dina bira. Du får också le och skratta och tala med vilt främmande människor om man säger ”undskyld” om man stöter till någon. Så även en dålig lineup räddas av en trevlig helhet.
Världens största band
Jag har ofta diskuterat vilka stora namn som inte ännu spelat på den legendariska orangea scenen som festivalen ärvde av Rolling Stones 1978. Jag har själv sett Neil Young, Iron Maiden, Metallica, Black Sabbath, Prince, Bob Dylan, Kent, Coldplay, Björk, Beastie Boys och Guns n’ Roses spela på huvudscenen.
De där riktigt största stadiondinosaurierna är i dagens läge få och kan ungefär räknas på en hands fingrar. Vi mäter rent ekonomiskt nu. De är Madonna, Bruce Springsteen, U2, Bon Jovi, AC/DC och störst av alla Rolling Stones. Springsteen spelade Roskilde ifjol och i år toppar festivalen med Rolling Stones.
Elaka tungor säger att alla pengarna gick till Stones gage och att man därför måstat pruta på resten av banden. Kan så vara men de band jag själv tänker se i år är åtminstone Rob Zombie, Carcass, Manu Chao och mina nya favoriter Icona Pop.
Om nätverksgudarna tillåter rapporterar jag med start på torsdag den 3 juli klockan 17 via Scribble här på Svenska.yle.fi. Allt inför, kring och om Roskilde och Rolling Stones.
Här fanns tidigare en liveblogg. Den är numera borttagen.
