Skådespelaren Jonas Karlsson är just nu aktuell både i filmen Hallonbåtsflyktingen, och på Dramaten i Shakespeares drama Richard III. Mi Wegelius har sett bägge och är klart begeistrad över Jonas Karlssons rolltolkning på scen.
I Finland har filmatiseringen av författaren Miika Nousiainens roman Hallonbåtsflyktingen nyligen gått upp på filmdukarna, med skådespelaren Jonas Karlsson som Mikko Virtanen, mannen som hela sitt liv har drömt om Sverige och som gör sitt yttersta att förvandlas till svensk.
I Dramatens uppsättning av Shakespeares tionde historiska drama, Richard III, från slutet av 1500-talet, spelar Jonas Karlsson också titelrollen. Här gestaltar han Gloucester, mannen som inte skyr några som helst medel för att få bestiga Englands tron som kung Richard.
Det måste erkännas, först var jag inte alls jätteinspirerad att gå just på Richard III. Jag hade sett Dramatens webbsida, med mycket blod och mörker. Men det hela blev en stor teaterupplevelse för mig, trots att jag till en början också blev mer avskräckt än lockad av Dramatens trailer.
Riktigt så bloddrypande som i trailern är det inte hela vägen. När det händer är det på två filmdukar som försynt kommer nerrullande, där endast ansiktena helt stilla har filmats på dem som blodet rinner på. När blodet når ögonen sluter offret dem och det hela är över.
En stor teaterupplevelse
Flera element gjorde Richard III till en stor teaterupplevelse för mig. Bland annat är det den lyckade moderniseringen. Scendekoren kan föra ens tankar till graffiti. Lars Huldéns översättning av Shakespeares blankvers och regissörens justeringar i den känns fräsch. De moderna kläderna är precis rätt. Richard III bär en snitsig kostym och har håret prydligt kammat. Han är alltså långt ifrån den ursprungliga puckelryggiga gestalt som Shakespeare målade fram. Istället kunde man hitta honom till exempel inom dagens industri- eller affärsvärld eller varför inte inom bankväsendet eller politiken – ja alla ställen där människor kämpar om positioner.
I Hufvudstadsbladet 12 oktober handlar det till exempel om politikern Erkki Tuomiojas dagboksanteckningar från 90-talet, där det redan i första meningen slås fast att ”höga ideal i all ära men makthunger och antipatier mot konkurrenter är det som styr toppolitiker”.
Tilltalande i Dramatens Richard III är också lättheten, humorn mitt i det svarta. Allt börjar med att Jonas Karlsson som Gloucester, sidsteppar in med ryggen emot publiken och ansiktet mot den ännu neddragna ridån. Bakom sin rygg, emot publiken, bär han en termosflaska, som han efter en del piruetter placerar hos sufflösen, samtidigt som han hela tiden charmar in sig genom att prata med oss i publiken. Han berättar bland annat om hur en fikapaus verkligen kan bli välbehövlig längre fram. Här har vi ju ett Sverige som ypperligt skulle ha passat in att driva med också i Hallonbåtsflyktingen.
Men draget att charma fortsätter sedan rätt genom och det stora ligger bland annat i den här insikten om att ondska kan vara prydlig, att omvärlden låter Gloucester begå sina brott bland annat för att han på ytan är så polerat sympatisk, humoristiskt leende, kvickt verbal och attraktiv.
Även musiken bidrar starkt till det högst eleganta intrycket. Bland annat Robs Lecon Nucléaire Contamine.
Likheter mellan Mikko och Richard III
Både Mikael Andersson alias Mikko Virtanen och Richard III alias Gloucester är män som fullständigt febrilt söker efter sin egen lycka. Det gör de på ett helt galet sätt. Den ena tror på ett alltigenom ljust folkhem med bara kärleksfulla och vackra människor. Alla svenskar har det perfekt och blir Virtanen bara en svensk själv, alltså en annan än den han är, så blir han lycklig.
Han är just så manipulerande förförisk att man helt konkret får se hur livsfarligt det blir i kombination med hans totala avsaknad av medkänsla.
Också Gloucester i Shakespeares Richard III är fullständigt febril i sitt letande efter egen vinning. I sin manipulativa maktgalenskap sprider han död och sorg omkring sig. Även han blir till en figur som tappar bort sig själv genom att bokstavligen gå över lik i sin tro att makt är det som skall göra honom lycklig, när det ju går precis tvärtom.
Bägge förenas alltså av att de är fanatiska. Samtidigt är de karaktärer drivna till sin spets. Där den ena framstår som feberaktigt yr är den andra iskallt beräknande. Men bägge lever de med vanföreställningar och en förljugen verklighetsuppfattning. Båda tror att de ostraffat skall kunna göra om verkligheten efter sina egna behov.
Oeniga recensenter
Åsikterna har gått kraftigt isär om Jonas Karlssons Hallonbåtsman. Inte heller hans Richard III har kritikerkåren varit helt enig om. Men när det gäller den senare har man ändå varit mycket mera samstämmig och Jonas Karlsson har till och med ansetts spela sig till en plats i svensk skådespelarhistoria med sin Richard III.
Jag håller med om att han gör ett alldeles utmärkt arbete som Gloucester och Richard III. Han är just så manipulerande förförisk att man helt konkret får se hur livsfarligt det blir i kombination med hans totala avsaknad av medkänsla. Samtidigt kan jag tänka mig att Richard III kanske är lite rätlinjigare för Jonas Karlsson att göra än Mikko Virtanen. Som Virtanen pendlar han inte bara mellan två karaktärer, utan också mellan två hela nationer med sina olika kulturer och väldigt väsensskilda språk. Så i Richard III blir hans rolltolkning helt klart mera helgjuten.
Under Hallonbåtsflyktingen skrattade jag rätt mycket, under Richard III både log jag och grät inombords, samtidigt som mina armhår emellanåt faktiskt reste sig och det bara kändes så stort att en gång få se det ondas mekanismer så här tydligt blottade.
”Av goda människors kärlek lever jag”, som Gloucester säger.
Läs också:
Hallonbåtsflyktingen – bra eller huono?
Jonas Karlsson spelar nationalitetstransvestit
