Tina Holmberg-Kalenius blev mobbad i skolan. Det var främst en lärare som mobbade Tina, men eleverna fortsatte mobbningen på rasterna. I många år var skolmobbningen ett obearbetat trauma, men när också Tinas dotter blev mobbad rann bägaren över. I dag driver Tina ett riksomfattande projekt där mobbade och i synnerhet föräldrar till mobbade barn får hjälp och stöd.
- Att bli mobbad av en lärare är tabu än i dag. Vi som var tysta och blyga var lätta att ta som offer eftersom vi inte gav igen, inte på något sätt. I stället blev jag ännu tystare och räddare. För de andra eleverna var det lätt att ta efter. De började klistra upp lappar på min rygg, dra undan stolar, skratta åt mig och så vidare.
Tina har bott i Lahtis i tjugo år. Hennes mobbningsminnen är från en svensk skola i Helsingfors. För snart sju år sedan gav Tina ut en bok om skolmobbning, boken heter Elämää koulukiusaamisen jälkeen. I samma veva lärde hon känna en före detta lärare som också har erfarenheter av skolmobbning. Tillsammans startade de ett projekt som vänder sig till mobbade och föräldrar vars barn blir mobbade. Projektet Valopilkku är ett kamratstöd som ger goda råd och vägledning. Tina och hennes kollega har också utbildat nya stödpersoner. En del skolor har välkomnat projektet, andra har tackat nej till besök i klasserna och lärarrummen.
Mobbad av lärare
Innan vi går närmare in på projektet Valopilkku ber jag Tina Holmberg-Kalenius berätta mera om sin skoltid i Helsingfors. Tina är drygt 50 år gammal vilket betyder att hennes skolminnen är från 70- och 80-talet. Tina blev mobbad under tio års tid, det vill säga under lika lång tid som en och samma lärare, en vuxen man, plågade henne.
Jag stod där vid min pulpet och kände mig som en idiot
- Hans sätt att förhöra läxor gick ut på att han valde ut en elev, som skulle stå vid sin pulpet och svara på tio frågor. Mitt betyg var inte speciellt dåligt och till den här lärarens lektioner läste jag läxan så jag kunde varje ord utantill. Men när han valde mig, blev mitt huvud helt tomt. Jag stod där vid min pulpet och kände mig som en idiot. Mitt självförtroende sjönk ytterligare.
Läraren valde ofta att förhöra de tysta och blyga.
- Jag hade som tur också vänner. De hjälpte mig genom skoltiden. Utan dem hade jag avbrutit gymnasiet. Jag mådde så fruktansvärt dåligt.
Tina var inte den enda som blev mobbad av läraren. Ingen ifrågasatte mannens metoder, varken eleverna eller lärarkollegerna. Alla var medvetna om hans förhörsmetoder, de hörde till skolans ”kultur”. De som var starka fick vara i fred, de som var svagare fick man trampa på. Eleverna följde samma principer.
- Jag var inte ens speciellt medveten om att jag blev mobbad. Det begreppet existerade inte under min skoltid. Jag undrade bara varför jag var så trött hela tiden och varför jag aldrig var glad. Jag gick igenom en inre kamp utan att ha några ord eller någon definition.
Tina pratade aldrig om saken hemma.
- Det fanns ju inget att prata om. Det är först senare jag kunnat slå fast vad som egentligen pågick under min skoltid.
Tina tror inte att någon ens skulle trott henne om hon hade sagt att läraren trakasserar henne. Det är fortfarande ett väldigt tabubelagt ämne. I dag vet hon att lärarnas sätt spelar en avgörande roll vad gäller skolmobbning. Det är lärarna som kan stoppa den, men det är också de som kan tillåta mobbning.
Förträngde mobbningen i tjugo år
Tina Holmberg-Kalenius blev student. Hon kom också in på Helsingfors universitet. Åren på universitetet var rätt kaotiska. Tina var mest intresserad av att studera socialantropologi, men slopade efterhand flera kurser eftersom hon inte klarade av att hålla presentationer inför andra. Tina säger att hon valde den lättaste vägen. Hon höll sig till kurser där hon kunde vara fullständigt anonym. Hon blev till sist filosofie kandidat med kulturforskning som huvudämne. Det här var inget hon överhuvudtaget hade tänkt sig eller ville syssla med.
Tina har varit skicklig på att gömma sitt rätta jag.
Man kan inte godkänna att en vuxen person i åratal ger sig på ett barn
- Egentligen har jag inte ens vetat vilket mitt rätta jag är. Mobbning har jättemycket att göra med identitet, ens svaghet och styrkor. Som mobbad får man en påklistrad stämpel, ”du är svag”.
Tina har vid fyllda 50 börjat studera på nytt. Hon studerar socialvetenskap.
Under årens lopp har hon också tänkt tillbaka på sin skoltid.
- Jag har funderat jättemycket på den där läraren. Man kan inte godkänna att en vuxen person i åratal ger sig på ett barn. Jag vet inget om hans privatliv, förutom att han hade en sjukdom som han säkert kämpade med. Men det är ingen ursäkt till hans beteende. I dag känner jag ingen ilska längre. Jag har förlåtit honom, men jag kan absolut inte godkänna ett sådant beteende.
Vändningen kom när dottern blev mobbad
Tina räknar upp några livsskeden som förändrat henne eller snarare gjort att hon hittat tillbaka till sig själv.
- Det första var när jag mötte min man och flyttade till Lahtis. Det andra var när vi fick barn. Det tredje var när mitt äldsta barn började skolan och även hon blev mobbad.
När Tina fick veta att dottern blev mobbad i skolan var det som att förflytta sig tillbaka i tiden, till den egna skoltiden. Då kom alla obearbetade trauman upp till ytan på nytt. Men ganska snabbt vaknade tigermamman i Tina. Det skulle bli ett slut på mobbningen i dotterns skola.
- Tyvärr tog det ganska lång tid innan vi förstod att vår dotter blev mobbad. Vår dotter som hade sett fram emot att börja skolan, blev inom några veckor en tyst och arg flicka. När vi tog kontakt med skolan sade läraren att det är helt normalt att ett barn förändras i och med skolstarten.
- Vi tyckte däremot att det verkade konstigt. När vi talade med de andra föräldrarna svarade de att allt verkade helt okej hemma hos dem. Men en dag sade en förälder att vår dotter är otrevlig mot deras barn och att de tänker ta kontakt med skolan.
- Då först bröt vår flicka ihop och berättade att hon från allra första skoldagen blivit utfryst, att ingen har varit med henne på rasterna och att hon inte har fått vara med i de andras lekar.
Skolmötet förlöpte inte bra. I skolan sade lärarna att dottern saknade sociala färdigheter att umgås med andra. Det här upprepades flera gånger. Varje gång var det Tinas dotters fel att hon inte hade vänner.
- Det gick så långt att vi i ett skede trodde på lärarna. Vår dotter miste för en tid förtroendet för oss som föräldrar. Det här är tyvärr något som sker alltför ofta, det vill säga inte ens föräldrarna tror på sina barn. Vi tror så blint på lärarna att de som proffs vet bättre än våra egna barn.
Efter tre år var det dags att fortsätta skolgången i en ny skola. Mobbningen tog slut.
- Den skada vi åsamkade vår dotter går inte att reparera, men skolan gjorde ännu större skada. Hon blev nämligen uppmanad att gå till lärarrummet varje gång hon blev utfryst eller retad, men ingen gjorde någonsin något åt saken.
- Jag har haft svårare att förlåta den här saken än min egen skolmobbning.
Projektet Valopilkku
Det var dotterns mobbning som blev startskottet för antimobbningsprojektet Valopilkku. Tina började skriva om dotterns mobbning och hur den påverkade familjen. Det här resulterade i boken Elämää koulukiusaamisen jälkeen. I samma veva som Tina sluförde sitt bokprojekt blev hon bekant med Saija Salmi, en före detta lärare. Saija hade erfarenheter av hur skolvärlden tog sig an mobbning.
- Saija hade under årens lopp haft en del åsikter om hur skolorna hanterade mobbning och hon hade tillämpat ett system som fungerade bättre. Vi började fundera hur vi skulle kunna göra något tillsammans.
År 2008 började de med kamratstödsgrupper och föreläsningar. Under två års tid sökte de formen för något större.
- Vi märkte att mobbning är en väldigt känslig fråga i flera skolor. Det lönade sig inte att försöka ta sig in skolvägen. Vi valde en annan inriktning. Vi beslöt att vi hittar ett sätt där vi kan stöda föräldrarna. Om föräldrarna får det rätta stödet och de rätta redskapen kan de i sin tur stöda barnen.
Tina pratar av egen erfarenhet. Det gäller att uppfatta signalerna. När ens barn blir mobbat borde man som förälder vara stark och veta hur man ska agera. Utan kunskap och stöd blir man lätt hjälplös i en sådan situation.
- Du ska ha en handlingsplan färdig. Därför riktar vi in oss på föräldrar. Men vi träffar också unga människor som blivit mobbade. En del träffar vi i grupp, med andra för vi enskilda samtal.
Projektet Valopilkku får sedan 2010 ekonomiskt stöd av Penningautomatföreningen. Strax före julen 2014 klarnade det att projektet får fortsatt stöd i ytterligare tre år.
Valopilkku fungerar främst i Lahtisregionen men det har också ordnats kamratstödsutbildningar på andra håll i landet. Mycket av Tinas och hennes kollegas tid går till att prata i telefon med mobbade eller föräldrar till mobbade. Eftersom Tina är finlandssvensk går det bra att prata svenska med henne trots att projektet i övrigt är finskspråkigt.
Valopilkku samarbetar också med polisen i Lahtis och har tagit del av polisens och inrikesministeriets projekt Nyt riittää. Den vägen har Tina och hennes kollega också besökt skolor.
I dag välkomnar flera skolor projektet Valopilkku.
Tina Holmberg-Kalenius säger att skolmobbningen numera är en blek skugga i hennes liv. I många år formade den hennes identitet. Också i dag är mobbningen en stor del av Tinas liv och identitet, men på ett helt annat sätt.
- Idag vågar jag stå upp och prata inför hundratals personer. Jag har hittat en inre styrka som varit härlig att upptäcka. Och tänk, jag är inte längre rädd för människor!
