Olga Russkij är en återflyttad ingermanländare, som i dag bor i Helsingfors. Hennes mamma var en av dem som tvingades lämna Finland efter vapenstilleståndsavtalet 1944, då Finland skickade tillbaka 55 000 ingermanländare till Sovjetunionen.
- Vår familj försökte slå sig ner i Estland efter kriget, berättar Olga. Först blev vi utslängda från Finland, och efter åtta månader i Estland kom folk och frågade:
- Är ni finnar?
- Ja, finnar.
- Försvinn inom 24 timmar! sade de.
Familjen flydde till Udmurtien i Ural - ett öde, bland många.
Långa historiska band
Ingermanländarna är bara en av de etniska grupper som utsattes för deportationer och utrensningar under Stalintiden, men för Finland är den speciell. Det finska brodersfolket har långa anor och ingermanländarnas historia är ofta grym.
Det var på 1600-talet som finnar från Karelen och Savolax uppmuntrades att invandra till den svenska provinsen Ingermanland, då Sverige efter freden i Stolbova 1617 fick kontroll över området för en längre tid.
År 1700 utbröt Stora Nordiska kriget och ryssarna återtog Ingermanland. 1703 lät den ryske tsaren Peter den Store börja bygga S:t Petersburg i de ingermanländska trakterna, vid Nevaflodens mynning nära den gamla svenska staden Nyen. Efter freden i Nystad 1721 blev Ingermanland slutgiltigt ryskt, men det finska språket och den lutherska tron levde kvar.
Ingermanländarna upplevde som så många andra folk ett nationellt uppvaknande på 1800-talet. Då grundades flera finskspråkiga skolor och många tidningar gavs ut. Det var vanligt med stora sångfester, som annars i Estland.
Det tragiska 1900-talet - Stalins förföljelser
1900-talet blev däremot en sorgligare historia. Ingermanländare flydde i stora skaror till Finland undan det ryska inbördeskriget, cirka 14 000 människor kom då över gränsen.
En kort tid efter den ryska revolutionen utropades den Nordingermanländska republiken, som verkade på delar av Karelska näset 1919-20. Efter det estniska frihetskriget och fredsfördraget i Dorpat 1920 uppgick ändå Ingermanland igen i Ryssland, men med en viss autonomi.
Då Sovjetunionen började kollektivisera jordbruket deporterades en hel del ingermanländare till Kolahalvön och Centralasien.
Under Stalins utrensningar på 1930-talet skulle "den finska nationalismen krossas". Det innebar att varannan ingermanländare, det vill säga nästan 60 000 människor, dödades, fängslades eller deporterades.
Ingermanländarna skickas till Finland - och tillbaka
Efter det kom tyskarna. I samband med belägringen av Leningrad 1941-44 ockuperade de Ingermanland. Alla kvarvarande ingermanländare förpassades då till Finland.
Men Finland skulle höra till förlorarna i andra världskriget, och i vapenstilleståndsavtalet med Sovjetunionen hösten 1944 bestämdes det att ingermanländarna skulle skickas tillbaka. De flesta kom ändå aldrig tillbaka till sitt Ingermanland, utan de förbommade tågen åkte genom Leningrad till Sibirien, Kazakstan eller någon annan förvisningsort.
Olga Russkijs morföräldrar hörde till dem som tvingades lämna Finland. Efter ett drygt halvår i Estland fick de 24 timmar på sig att "försvinna". De försvann till Izhevsk i Udmurtien, mellan Volga och Ural.
Först på 1990-talet fick familjen höra talas om återflyttningsmöjligheten, av finska bibelturister i Ural som Olgas mamma var tolk för.
President Koivistos löfte
Då hade vår dåvarande president Mauno Koivisto, på dagen för 25 år sedan, gått ut i Yle-programmet Aktuella tvåan (Ajankohtainen kakkonen) och sagt att ingermanländarna åtnjuter en återflyttningsrätt till Finland. Koivisto påminde om den svenska tidens förflyttningar på 1600-talet, men det är inte omöjligt att det var erfarenheterna från hösten 1944 som sved mest.
Koivisto talade flera gånger om det dåliga samvetet för ingermanländarna, om en "folkspillra, slagen i stycken".
I en intervju för Helsingin Sanomat 1999 ifrågasatte president Koivisto de finländska myndigheternas agerande hösten 1944. Han undrade om de hade gått längre än vad som riktigt var överenskommet i vapenstilleståndsavtalet den 19 september år 1944, då 55 000 ingermanländare skickades tillbaka till Sovjet.
1990-talet och förändringens möjligheter
1990 höll Sovjetunionen på att falla sönder och hade större problem än att hålla koll på de utspridda ingermanländarna. Uppenbarligen hade president Koivisto förberett frågan en längre tid, och det hela gick till en början smärtfritt.
Ingermanländarna fick ofta höra om sin återflyttningsrätt ryktesvägen. Med åren kom cirka 30 000 - 35 000 människor med ingermanländska rötter att utnyttja den rätten.
Återflyttningen ibland svår
Men livet i det nya landet var inte alltid lätt.
- Ibland blev de finska rötterna en belastning, berättar Inga Jasinskaja-Lahti, professor i socialpsykologi vid Helsingfors universitet.
- De skyddade inte mot diskriminering, och det kunde uppstå en känsla av orättvisa. Diskrimineringen stred mot människors uppfattning om sig själva, mot hur de ville att omvärlden skulle uppfatta dem. Då vi förstod att vi inte var så välkomna minskade också motivationen att delta i samhället.
Alla utnyttjade inte heller sin rätt. Det bor fortfarande tusentals människor med ingermanländskt påbrå i S:t Petersburgstrakten.
- Folk kunde säga rent ut att de inte har lust att bli andra klassens medborgare igen, tillägger Jasinskaja-Lahti. De flesta släkter har negativa erfarenheter av sin finska etnicitet, och ville inte bli illa behandlade i Finland på grund av sin ryska bakgrund.
Regeringen Lipponen: "Hedersskulden betald"
År 2002 tyckte dåvarande statsminister Paavo Lipponen att "hedersskulden till ingermanländarna är betald, om den nu någonsin har funnits".
Reglerna för återflyttningen skärptes, ingermanländarna måste kunna visa på fler släktband och avlägga ett språkprov i finska eller svenska.
Ännu i dag står drygt 1 000 ingermanländska ättlingar i kö för att flytta tillbaka till Finland. Återflyttningsprogrammet upphör helt den 1 juli 2016.
