För ett år sedan nådde Uganda nyhetsrubrikerna efter att en drakonisk lag mot homosexuella klubbades igenom. Lagen annullerades i augusti ifjol, men de sexuella minoriteterna lever fortfarande farligt. På den enda gaybaren i huvudstaden Kampala kan de ändå vara sig själva.
– Den här baren är det enda stället i Kampala där en man kan kyssa en man utan att någon bryr sig. Den här baren är min plats, mitt hem, mitt allting nu, säger 28-åriga Najib.
Han är homosexuell, sexarbetare, och aktivist, och studerar juridik. Den här lilla baren i Kampalas affärsdistrikt med halmtak och pumpande musik är som vilken bar som helst sex dagar i veckan, men på söndagar blir det ett andningshål för stadens sexuella minoriteter.
Lagförslaget som Ugandas regering godkände för ett drygt år sedan skulle ha dömt människor i samkönade samboförhållanden och människor som har sex med någon av samma kön till livstids fängelse. Tidigare utkast av lagen yrkade på dödsstraff för homosexuella och fängelsestraff också för dem som inte anger homosexuella som de känner till. Det skulle ha gjort det här reportaget omöjligt att göra.
Lagen annullerades av grundlagsdomstolen i augusti ifjol – men att vara homosexuell är fortfarande ett brott i Uganda.
Förvisade av sina familjer
Najibs föräldrar fick veta att han var homosexuell när han precis hade börjat studera. De slutade genast att betala hans läsårsavgifter och stötte ut honom. Han bodde i ett halvt år på gatan.
– Det var då jag började sälja sex för att överleva. Jag var tvungen att hitta något sätt att försörja mig själv, berättar Najib, som idag själv betalar för sina juridikstudier.
Paula Pönkänen är i Uganda för att samla material för sin magisteravhandling om sexarbetaraktivism i landet och hon har umgåtts tätt med både de sexuella minoriteternas hbtq-gemenskap och sexarbetare i Kampala.
– Det är tragiskt hur många historier jag har fått höra om hur familjerna har kastat ut människor när de får höra om deras status. När de sedan kommit till stora städer skaffar de en ny identitet och ny känsla av gemenskap som de kallar sin nya familj, berättar Pönkänen.
Hon berättar att solidariteten bland minoriteterna är väldigt stark.
– Det är spännande och roligt att se. Det händer förstås i alla länder att de sexuella minoriteterna samarbetar, men här kan man se det väldigt starkt. Det spelar ingen roll vilken minoritetsgrupp du kommer från, utan huvudsaken är att du har samma känsla av solidaritet för mänskliga rättigheter.
”Hur ska jag berätta för min dotter?”
Vid bardisken står en mycket vacker kvinna och talar med en kompis. Hon skrattar och kastar det långa flätade löshåret bakåt. Hajarah är 32 år gammal, bisexuell ensamförsörjande mamma, sexarbetare, troende muslim – och hennes pojkvän är transman.
– Ibland när vi går på gatan med min pojkvän undrar människor om han är man eller kvinna. Det är jobbigt. Vi kan inte vara lyckliga öppet, utan bara bakom stängda dörrar.
Baren är väldigt viktig för henne. Det fungerar som terapi för gemenskapen att ha ett ställe där de kan träffas och öppet tala om sina problem. De ordnar också infokvällar och andra aktiviteter om söndagarna på baren.
Hajarah har precis som Najib blivit lämnad av sin familj.
Hon våldtogs som bara 13-åring av sin egen farbror varpå hon blev gravid. Som 14-åring födde hon en dotter, och hon måste lämna hemmet eftersom hon inte ville gifta sig med sin farbror som pappan krävde.
Det slutade med att hon började sälja sig själv för att försörja sig. Idag är hon är stolt över sitt jobb, men det finns en sak som gör henne rädd.
– Jag kan inte berätta för mina döttrar vem jag är, min äldre dotter skulle inte förstå mig. Jag är rädd att komma ut öppet och säga vem jag är. Men jag tror att hon vet att min pojkvän är transman.
Transpersoner speciellt utsatta
Paula Pönkänen säger att just transfrågor skulle behöva mer uppmärksamhet i Uganda.
– Transpersoner är något som folket inte alls känner igen. Det är väldigt främmande för många, och transpersoner har det väldigt svårt i Uganda. De är mer synliga och därför utsatta för större risker. Många vi har träffat här kan till exempel inte använda kollektivtrafik på grund av hur de ser ut, säger hon.
Inne i baren pumpar musiken hårt ur högtalarna och discolamporna blinkar häftigt. Klockan närmar sig ett på natten och det är som vilken nattklubb som helst.
Ölen flödar och människor dansar. Här och där sitter par och små grupper och talar eller kramas.
Vid dansgolvet står Chris och kramar om en ölflaska med ena handen. Chris studerar idrottsvetenskap vid Makerereuniversitetet i Kampala och spelar fotboll för Ugandas damlandslag.
Chris föddes som flicka och är fysiskt fortfarande kvinna – några könskorrigerande operationer görs inte i Uganda. Men han känner sig som en man – och klär sig också så.
– Det känns bra att komma hit varje söndag för att vara med min familj. Här kan jag göra som jag vill, jag bara önskar att vi hade fler ställen som det här, säger Chris, som drömmer om at öppna en gaybar till i Kampala.
Damlandslaget diskrimineras
Tittar man snabbt verkar Chris vara som vilken kille som helst. Men på universitetet ser alla honom som en kvinna i manskläder. En del skriker efter Chris att han borde ta på sig en klänning när han går i kostym.
För Chris har fotbollen blivit ett sätt att förklara sin klädsel.
– Om mina föräldrar frågar varför jag klär mig så här kan jag säga att fotboll är en manlig sport, och jag spelar ju fotboll. Annars slutar de betala mina avgifter och stöter ut mig.
Därför är det också få av Chris kompisar som vet att han tycker om tjejer.
– Om folk kommer rakt upp till mig och frågar varför jag klär mig så här kan jag säga att jag är transman och jag älskar flickor, jag dejtar flickor.
Chris säger att många i fotbollsdamlandslaget är lesbiska. Det är inget fansen vet om, men desto bättre känner Ugandas fotbollförbund till det.
– Därför får vi nästan inget stöd och det går inte så bra för laget. Men det här är inte slutet – vi fortsätter kämpa.
"Mob justice" vanligt
Chris tycker att situationen har blivit bättre sedan lagen annullerades, och Hajarah håller med. Men hon säger att man fortfarande måste vara försiktig när man lämnar baren och att man måste ta en bodaboda, alltså motorcykeltaxi man litar på – eller alternativt gå ut till den stora vägen där ingen vet varifrån man kommer.
Det har hänt att någon har utgett sig för att vara motorcykeltaxi och sedan misshandlat homosexuella som lämnat baren.
Paula Pönkänen säger att det finns olika åsikter om hur situationen har förändrats efter att lagen annullerades.
– En del som hade lämnat landet kom tillbaka, och en del säger att det har blivit bättre. Kanske de som känner till lagen känner att de har något att säga emot polisen, medan de som inte vet inte märker så stor skillnad.
Uganda är ett värdekonservativt samhälle där homosexualitet är tabu, och så kallad mob justice, där folket tar lagen i egna händer, är inte ovanligt. En del säger att det att lagen annullerades bara gör att människor tar lagen i egna händer.
Många homosexuella hängdes för ett år sedan ut i media med namn och bild, vilket förföljer dem fortfarande.
– Deras hus har förstörts, de har utsatts för grova attacker, och många har våldtagits, berättar Pönkänen.
En del anser att man kan vända homosexuella genom att våldta dem, vilket är ett hot speciellt mot lesbiska kvinnor.
– Det är ett av de sorgligaste men också ett av de vanligaste fenomenen vi stöter på, säger Pönkänen.
Problemet inte lagarna – utan människorna
Najib för sin del säger att inget har förändrats efter lagen.
– Problemet har aldrig varit lagarna, utan människorna. Man kan ändra på lagarna men medborgarna är fortfarande homofobiska. Det har aldrig varit och är fortfarande inte tryggt att vara homosexuell i Uganda, säger han.
Han kritiserar många internationella organisationer som efter att lagen annullerades slutade arbeta för frågan. Enligt honom är det nu först som det verkliga jobbet behövs.
– De bjuder alltid bara in sexuella minoriteter till workshoppar, men i själva verket borde vi ju bjuda in alla andra. Om vi kan få ens en människa att ändra åsikt i frågan, kan det leda till en snöbollseffekt, säger Najib.
Trots att baren är som en familj för honom tycker han att de gör sig själva en björntjänst genom att gömma sig.
– Ibland undrar jag om vi som gaymän kunde gå till en vanlig bar och vara oss själva så att människor skulle se att vi existerar. Det finns en myt att homosexualitet är ett västerländskt påfund, och människor tror på det eftersom de aldrig ser oss. Aktivism må vara västerländskt, men homosexualitet är afrikanskt. Jag har träffat homosexuella som inte kan läsa och skriva och som aldrig har sett en vit människa – hur kan det då vara något västerländskt?
Najib skulle vilja se en förändring i utbildningssystemet. Han klandrar inte människor för att vara homofobiska, utan förstår att de inte kan veta bättre.
– Hela samhället tutar ut att kärlek är något mellan män och kvinnor, i allt från skolan till kyrkan. Tänk om föräldrar skulle lära sina barn att kärlek är något mellan människor i stället. Vi har talat med religiösa ledare, vi har talat med regeringen, nu måste vi tala med samhället, säger Najib.
