Allt sedan 1964 har det tyskspråkiga Europas intressantaste teater samlats till Theatertreffen i Berlin.
Årets festival bjuder på mer nyskrivet än vanligt, här finns en riktig Brecht-kontrovers, och många av de gamla bekanta teaterinstitutionerna som år efter år dominerar teatern i Tyskland, Österrike och Schweiz.
Årets upplaga av Theatertreffen inleddes igår. Sammanlagt bjuder huvudprogrammet på 26 föreställningar av tio produktioner.
Inför festivalstarten har det i medierna för all del mest handlat om debatten kring nya teaterchefer.
2017 blir nämligen ett riktigt vägskäl för teaterBerlin. Då ska de legendariska teaterhusen Volksbühne och Berliner Ensemble få nya chefer, när veteranerna Frank Castorf (chef sedan 1992!) och Claus Peymann (chef sedan 1999) tvingas lämna "sina" teatrar.
Efter veckor av debatter med aggressiv ton, har man nu offentliggjort namnet på Castorfs efterträdare: den 57-åriga belgaren Chris Dercon som saknar teaterbakgrund och istället kommer från konstvärlden. Dercon har senast lett Londoninstitutionen Tate Modern, som under hans tid har lockat rekordpublik.
Flyghangar blir ny teaterort
Dercon har redan valt ett team på fem personer som tillsammans ska bygga upp ett nytt Volksbühne.
Tvärkonstnärlighet lär bli ett nyckelord, till de fem hör nämligen två koreografer, två filmkonstnärer och en teaterregissör: ett av teaterEuropas hetaste unga namn Susanne Kennedy, som också hon är starkt influerad av bildkonstvärlden.
Dercon har redan nu också visat intresse för helt nya spelplatser. Det intressantaste av dem lär bli en flyghangar på den fd flygplatsen Tempelhof, med en yta på 3.650 kvadratmeter.
Vem som tar över Berliner Ensemble om två år, klarnar senare.
En teaterns trendbörs
Nu när Volksbühne-affären är slutbehandlad, är det Theatertreffens tur att dominera medierna.
Det är svårt att beskriva hur viktig festivalen egentligen är, eftersom något motsvarande inte existerar i Norden.
Det handlar inte bara om en festival som presenterar ett jättelikt teaterlandskap, världens största och bäst finansierade. Det handlar också om en teaterkultur som har ett starkt inflytande på den samtida teatern i hela Europa – kanske med undantag av Finland.
Jag har redan tidigare år konstaterat att Theatertreffen fungerar som en slags teaterns trendbörs.
Festivalens kritikerjury har under spelåret kollat in 379 (!) produktioner, och bland dem valt ut tio som i Berlin presenterar en bild av det som kritikereliten anser vara viktigt just nu, vilka nya stilgrepp som är på kommande, vilka regissörer som är värda att hålla i minnet.
Att det år efter år är de stora metropolernas stora institutioner som dominerar utbudet, är mindre oväntat. Även om den tyskspråkiga teatern är välfinansierad, mår landsortsteatrarna inte så bra. År efter år förklarar kritikerjuryn frånvaron av gästspel från mindre städer - liksom från hela det forna östtyskland - med att den teater som görs där inte är intressant nog. Istället dominerar München, Wien, Berlin och Hamburg - alla fyra finns på plats med två produktioner var.
Brecht-kontrovers spelårets samtalsämne
Årets festival bjuder också på en intressant kontrovers.
Ett av teaterTysklands stora debattämnen det här spelåret handlar om hur teaterlegenden Bertolt Brechts arvingar slåss mot alla försök att ens en smula modernisera Brechts pjäser.
Fram till 2027 kan arvingarna och Brechts förlag förbjuda alla tolkningar som inte faller dem i smaken, och nu handlar det om Frank Castorfs version av Brechts tidiga verk Baal som förbjöds kort efter (!) premiären.
Det komiska är att hela världen vet att Castorf mer än någon annan i hela teateruniversumet struntar i ursprungstexten, och att arvingarna trots det hade gett honom grönt ljus att sätta upp Baal. Men efter den sjunde föreställningen i München kom beslutet att produktionen måste ställas in – att Castorf hade mixat Brecht-texten med The Doors och Rimbaud och Sartre och Apocalypse Now blev för mycket.
Efter förhandlingar gick man ändå med på ett enda undantag; uppsättningen får visas en enda gång till under Theatertreffen-festivalen.
Ovanligt mycket nyskrivet
Tyskland är ju traditionellt regiteaterns förlovade land, med en teater där regissören är den som bjuder på visionerna. Men sedan millennieskiftet har också det nyskrivna dramat sakta men säkert fått mer plats.
I år syns det också på Theatertreffen. Hela fyra av de tio gästspelen handlar om nyskrivna verk.
Det på förhand mest omtalade är (som vanligt) en ny pjäs av nobelförfattarinnan Elfriede Jelinek; Die Schutzbefohlenen (ungefär: de som behöver/är värda skydd), en pjäs som handlar om hur Europa förhåller sig till flyktingar – mera om den i nästa artikel från festivalen.
Själv gläder jag mig också över att Maxim Gorki-teaterns uppsättning Common Ground är inbjuden – en produktion som jag själv såg redan i fjol och blev oerhört förtjust av.
Det handlar om en dokumentärteateraktig resa till det som blev kvar av det forna Jugoslavien - men det speciella är att hela ensemblen består av Berlinbaserade skådespelare som på ett eller annat sätt har någon relation till 90-talets grymma jugoslaviska inbördeskrig.
Läs mera om Maxim Gorki-teatern och föreställningen Common Ground
Tema Fassbinder
Förutom detta bjuder Theatertreffen också på en rad sidoprogram.
Stückemarkt serverar läsningar av en rad nyskrivna ospelade europeiska pjäser, dessutom bjuder man på ett jättelikt Fassbinder-tema nu när det senare i maj blir 70 år sedan den legendariska tyska filmregissörens födelse.
Bland annat uppträder Fassbinder-skådespelerskan Hanna Schygulla med en musikalisk tidsresa, dessutom blir det en bunt filmvisningar och teateruppsättningar av hans texter, och en stor scenisk festkväll.
Hela festivalens program, på engelska, hittar man här
