På ett flygplan finns det ingen som stör din koncentration. När du reser ensam finns det ingen som pockar på din uppmärksamhet, ingen du behöver svara inför. Den egna, privata resan blir en resa in i dig själv. Du klarar dig själv, eller gör du?
Det är så jag resonerar när jag sitter på 10 000 meters höjd någonstans ovan Kattegatt och läser Martina Moliis-Mellbergs debut A. A är en samling på tre sviter, Ad undas, Alfa Cassiopeia och Atlas. Var och en sin egen särskilda historia, invävd i den andra.
Sviterna är som systrar och bröder, som föräldrar och barn, som älskande och som hela världens ensamhet. Moliis-Mellberg lyckas fånga något skört och vibrerande i den mänskliga naturen. Hon lyckas skapa vår värld till tre påhittade historier, till en påhittad historia, till en historia som är sann.
Ad undas
Jacques Cousteau har varit för upptagen med drömvalar för att förstå hur hajar fungerar. Han är obekväm i sin egen kropp, han vill förändras, se en metamorfos ske. Gång på gång försöker han, försöker bli någon annan, försöker uppnå fulländning, försöker bli den Lilla Sparven - eller den Stora Hajen.
I Cousteaus svit beskriver Moliis-Mellberg längtan efter att lyckas, att nå sin dröm. Kosta vad det kosta vill. En dröm som mynnar ur ensamhet, ur att vilja bli omsluten av kärlek och närhet. Och finns det inga kärleksfulla armar går en haj lika väl, eller det kalla, salta havsvattnet.
Alfa Cassiopeia
Från havet och hajarna lotsar Moliis-Mellberg oss vidare till ökenlandskapet. Den karga, heta öknen med den rivande sanden. Kärleken drar våldsamt genom våra liv i schizofrena mönster, den förändras och växer, blir varm och kall, skyddar och sviker.
Älskandes kretslopp startar med passion, men precis som kvinnokroppen går den igenom olika stadier. Från att ha skyddat och helat till att stöta bort och förstöra. Att vittras sönder och förlora sin lyster.
Men genom kretsloppet når vi alltid nya höjder, för att kunna byggas upp igen måste det gamla förstöras. För att kunna helas måste vi först göra oss fria. Alfa Cassiopeia vet tyngden av lättjan som håller en kvar, men förtjusningen i det nya som ligger bakom nästa ökenblomma.
Atlas
I Atlas kristalliseras intetsägandes storslagenhet. Hur ska vi kunna göra världen till en bättre plats om vi inte vet vad vi vill, om vi inte förstår var felet ligger? Atlas bär himlavalvet på sina axlar, men vet han vad som pågår under hans fötter?
Paralleller dras till familjen, vad har tidigare generationer gett oss? Om vi inte fått med oss den matsäck vi behöver måste vi skapa en egen realitet. Vi måste ändra och förändra. Metamorfosen är igen närvarande och Moliis-Mellberg låter oss förstå hur allt hänger samman, hur samma empati och kärlek behövs i alla livets kretslopp, att vi måste vara ödmjuka och alerta.
Alltets kretslopp
Det går inte att gå passiv genom livet, det manar Moliis-Mellberg till. Handlar det sedan om drömmen att andas under vatten, att stå emot kärlekens banditer eller att hitta sig själv på planeten - till allt behövs vilja och verksamhet.
De fyra elementen är ständigt närvarande i A, utsagda eller underförstådda. Glöden i den passionerade drömmen om något annat, den torra sanden som hotar att kväva en och ta bort alla drömmar. Vinden som för med sig hoppet om förändring och det alltid närvarande vattnet. Havet som skänker tröst och orsakar längtan, havet som är alltings slut och alltings början.
Känslan av något utbytbart går inte att ta miste på i Martina Moliis-Mellbergs fantastiska debut. Utbytbart till något bättre, till något helande, något tröstande. En stark svit, ett starkt bildspråk, en stark känsla.
