I vintras kunde man höra Ulrika Nielsens essä ”Undergången” i Radio Vega inom ramen för programserien Dokumenterat – en dystopisk text där människor är satta på undantag (eller satta att springa runt i ett meningslöst ekorrhjul) i en värld som ser till ekonomins snarare än till människans bästa.
Denna radioessä ingår som en del i boken Undergången som utkommer i dag.
Redan den första dikten ("Defectio solis") i samlingen anger tonen: diktjaget vandrar runt bland ruiner och reliker på oplatser i en solförmörkad låtsasvärld där jaget är utraderat, icke-existerande – här finns infrastruktur, men inga vägar.
Tomma shoppingcenter vårt arv till eftervärlden
I sina texter målar Ulrika Nielsen fram ett mörkt dystopiskt landskap, en värld utan framtid, ett öde land där vårt arv till eftervärlden är övergivna och tomma stormarknader, nedlagda industriområden och nerslitna byggarbetsplatser.
En framtid där civilisationens minnesmärken sjunker ner i ett vegetativt kaos, en värld där den vilda naturen täcker in och täcker över alla tecken på mänskligt sammanbrott och civilisationens tillkortakommanden och dödsryckningar.
En apokalyptisk värld där ekorrhjulet slutat snurra, där vi hart när shoppat ihjäl oss i brist på annan vettig sysselsättning, en värld tömd på mening och där likgiltigheten och tomheten brett ut sig:
”En kväll sa hon: Vi ska lära oss att leva i en värld tömd på mening.
Vi ska lära oss att avstå från denna mening.
Allt ska vara likadant.
Allt ska vara för alla.
Inte en levande tanke eller sammansatt känsla.
Inga svårigheter.”
En värld av vinnare och förlorare
Ulrika Nielsens prosalyriska texter sitter som en smäck i ett allt hårdare politiskt och ekonomiskt samhällsklimat där diskussioner om nyttoaspekter och vinningsmål sopar golvet med allt som heter medmänsklighet och moral. En samhällssyn som delar in folk i vinnare och förlorare.
Samtidigt finns här en stark kritik av en allt snävare och egoistisk livssyn där de egna behoven och målsättningarna kör över en osjälvisk och demokratisk syn på allmännytta och välfärd för alla.
I långdikten ”Undergången” möter vi en avtrubbad och vilsen vinnarkvinna som står uppe i ett inglasat kontor på 27:e våningen. Nedanför henne brer finanskvarteren ut sig, inom henne ekar tomheten, eller snarare en önskan om tomhet, avskildhet, havet – ingentingvaron som dröm och passion.
En längtan till ett mer okomplicerat, äkta och sant liv – hundflokor och skogsklöver i stället för glasfasader och stålkonstruktioner:
”Jag vill leva omsorgsfullt, närmare.
Vanmäktigt.”
Motstånd och trots när allt rämnar
Kaos, kriser, krig, katastrofer – allt kommer över oss som meteorregn över tid och rum, och i en diktsvit som rent konkret sprängts över sidorna till ett moln av bilder och ord som sakta singlar ner får vi syn på ett par ”sprängda, blodiga / gymnastikskor / snörena löst knutna, smutsiga, grå och / slitna snören just som de / knöts den dagen på väg till / skolan (---)”, vi möter Etty Hillesum som ”plockade blommor / i Westerbork / längs barackernas söderväggar / växte det / röda / gula / vita också / hon ställde dem i ett glas vatten intill sin sovplats”.
Judinnan Etty Hillesum tillbringade en tid i nazisternas koncentrationsläger i holländska Westerbork innan hon transporterades till Auschwitz där hon dog 29 år gammal den 30 november 1943. Ettys efterlämnade dagboksanteckningar utgavs postumt år 1981.
I en artikel på Svenska yles webb säger Ulrika Nielsen att ”(m)ånga samtida konstnärer och fotografer har intresserat sig för platser som gått under och övergivits. Bilderna är ofta motsägelsefulla. Gräs, blommor och träd som spränger genom förfallna igenbommade hus. Den här texten är skriven lite i den traditionen.”
Och detta trots och motstånd, denna envishet och envetenhet kännetecknar också de mörkaste och mest nedslående passagerna i Nielsen omskakande och politiskt laddade prosalyriska texter.
