Tomorrowland – A World Beyond handlar om ett äventyr till en storslagen plats utanför tid och rum. En plats varifrån man kan rädda världen och de som räddar världen är Casey (Britt Robertson) en nyfiken tonårsflicka och Frank (George Clooney) en småsur, gammal man.
Filmen borde vara bra, för den kan pricka av alla de rätta punkter som en film idag år 2015 skall ha: stark och självständig flicka i huvudrollen (filmen har de facto två flickor), en stor filmstjärna som är bra för marknadsföringen (Clooney) och ett hot om världens undergång.
Eftersom det här är en Disneyfilm så vänder man dystopin till en utopi och ger oss uppmaningen att fortsätta drömma och fantisera.
Men trots alla rätta element blir det hela ändå inte bra.
Tomorrowland börjar 1964, den unga pojken Frank (Thomas Robinson) kommer till framtidsmässan i New York för att visa sin uppfinning. Där träffar han en smart, ung flicka Athena (Raffey Cassidy) som bjuder honom till framtiden, ett utopiskt samhälle som präglas av teknologisk optimism och glada mänskor.
Här gör filmen ett hopp till vår tid och vi träffar den unga tonårsflickan Casey. Hon är tekniskt begåvad och fiffig. I skolan får hon höra att världen håller på att gå under, lärarna talar om miljöförstöring, krig, politiska kriser men ingen kan svara på hennes fråga om hur man då kan fixa världen och rätta till felen.
För att göra en lång introduktion kort så får Casey en pin och när hon rör vid den får hon se en glimt av en helt annan värld, en annan tillvaro. Och det är nu som det börjar hända saker i rasande takt. Casey hamnar hos Frank som nu alltså inte längre finns på dem magiska platsen utan lever i den helt vanliga världen och just därför är han kanske nu en medelålders, småsur och bitter man.
Flickan Athena dyker också upp igen och trots att det förflutit 50 år är hon fortfarande en liten flicka. Det visar sig att Athena är en android och i hennes kölvatten följer andra (elaka) androider som ser ut som om de kom direkt ur The Matrix. Det blir en häftig jakt som inbegriper bl.a. en flykt i ett badkar och en helt ny sida av Eiffeltornet.
Casey, Athena och Frank måste tillsammans ta sig till den här magiska platsen, utanför tid och rum, för att kunna rädda världen.
Man kunde också beskriva filmen som en lightversion av Interstellar. Men där Interstellar präglades av pessimism handlar Tomorrowland om optimism.
Var framtiden bättre förr?
Det intressanta med filmen är frågeställningen hur vi ser på framtiden. 1960-talet präglades av optimism, allt skulle bli bättre och teknologin skulle vara hjälpmedlet på väg mot den lysande framtiden.
Nu ser vi på framtiden med större farhågor. Och mötet mellan den optimistiska Casey och den pessimistiska Frank är kanske den största och mest intressanta kollisionen i filmen.
Filmen vill visa att vår förlorade tro på framtiden är det som orsakar problemen idag. Jag skall inte avslöja hur filmen kommer fram till den slutsatsen men vårt frossande i undergångsstämningar och dystopier menar man att i det långa loppet skadar oss. Du blir det du talar om, typ.
Det är inget fel att Disney & Co. med regissören Brad Bird i spetsen gör en familjefilm som handlar om att rädda världen och tron på framtiden. Men det fungerar inte när allting på slutet blir både naivt och sentimentalt.
Sedan köper jag inte heller resonemanget om att vår fascination för dystopin och undergången är skadlig. För man kan också vända på det hela, vi behöver kanske berättelser om undergången för att bättre förstå vad vi inte vill ha. Dessutom har undergången och dystopin mer dramatik.
Dante Alighieri skrev i början av 1300-talet Den gudomliga komedin, den består av tre delar: Helvetet, Skärselden och Paradiset. Men vilken av de tre delarna av Dantes verk är det som vi fortfarande talar om?
