Start
Artikeln är över 9 år gammal

Välfärdsslakt under lupp på Ryhmäteatteri

Foto från Eduskunta III på Ryhmäteatteri.
Robin Svartström som statsministern i Eduskunta III. Bild: Ilkka Saastamoinen

Den avslutande delen av Ryhmäteatteris Eduskunta-trilogi kritiserar hårt den rådande nedskärningspolitiken. Argumenten håller inte för granskning, lyder slutsatsen.

Små barn skrämmer man med troll. Stora barn skrämmer man med Greklands-kortet.

Ungefär så kunde man sammanfatta ett av huvudspåren i en av höstens mest emotsedda teaterföreställningar, Eduskunta III.

I de två tidigare delarna har arbetsgruppen under ledning av journalisten och regissören Susanna Kuparinen bl.a. granskat landets socialpolitik, gråzonsekonomi och de slutna kabinettens bästa bror-politik. I den sista delen knyts trådarna ihop.

Uppsättningen skildrar ett land som i rasande fart återbördas till det utpräglade klassamhället med argument som inte håller för granskning. Den sittande regeringens bravur är att ingen ifrågasatt hoten och teserna, bara konsekvenserna, hävdar uppsättningen.

Och ger sig så i kast med att syna dem i sömmarna.

Slutsatsen lyder att Sipilä-regeringen genomgående bollat med siffror och hotbilder som bara nödtorftigt nuddat vid sanningen för att ge sin egen politik legitimitet. Samtidigt som väljarna kanske inte riktigt visste vilka hästar de satsade på när det begav sig.

Nyckelordet i Eduskunta III är nämligen genomgående ignorans.

Populistisk retorik

Iscensättningen tar sitt avstamp i den förra regeringens arbete. En rödkindad finansminister Urpilainen presenterar utkastet till strukturpolitiskt program som en fantastisk möjlighet. I de strypta statsanslagens skugga kan ju kommunerna äntligen låta kreativiteten flöda ...

Efterträdaren Antti Rinne är inte riktigt lika entusiastisk men sätts snart på plats.

Tjänstemannaväldet på finansministeriet firar triumfer när ett gäng i bödelskåpor mal ner nybörjarens övertramp i dokumentförstöraren samtidigt som folket där ute börjar trängta efter en riktig Messias.

Och lagom till valet stiger han så fram, den nya Remontti-Reiska vid namn Juha Sipilä. Med sina uttalanden drar han i de rätta trådarna och det ultimata lyftet får han med en påpassligt utgiven biografi, skriven av en journalist och hyllad av de andra.

Men innan någon hunnit ropa hej ens börjar bilan gå. Och närmast bettet ligger plötsligt de allra sårbaraste i samhället: barnfamiljerna, studerandena, de arbetslösa, pensionärerna.

Eduskunta III är vid sidan av mycket annat en studie i populism men i stället för att granska det parti som ensamt fått bära populismens mantel väljer uppsättningen att placera sannfinländarna på avbytarbänken för att i stället rikta sökarljuset mot de etablerade partiernas retorik och agenda.

Susanna Kuparinen, Jari Hanska och Olga Palo har gjort en omfattande research. Med Hanska som berättare baserar uppsättningen sin argumentation på statistiska fakta, protokollutdrag, intervjuer och dokumenterade citat.

Men research kan naturligtvis användas på olika sätt. Många kommer garanterat att anse att resultatet är som när fan läser bibeln.

Och visst bygger både politik och teater på manipulation. Skillnaden är att politiken försöker få oss att glömma manipulationen medan teatern i bästa fall arbetar med synliga spelregler.

Eduskunta III argumenterar, vinklar och spetsar till det men gör det samtidigt öppet och skamlöst.

Som publik tvingas vi därför hela tiden pröva både uppsättningens och våra egna argument.

Ett land med en sanning

Det är en hälsosam övning. En av uppsättningens bärande idéer är nämligen att Finland är ett land där det ryms bara en sanning åt gången. Vår politiska debattkultur är underutvecklad och detsamma gäller journalistiken.

Mot den iakttagelsen är det svårt att argumentera. Med den föregående Valtuusto-trilogin på Studentteatern och Eduskunta-trilogin på Ryhmäteatteri har det här teamet inte bara skapat sitt eget koncept för dokumentärteater utan också fyllt ett journalistiskt tomrum.

En annan fråga är sedan hur de här scenessäerna fungerar som teater. Symptomatiskt nog tycks det alltid finnas mer material än formatet förmår rymma.

Foto från Eduskunta III på Ryhmäteatteri.
Favorit i repris. Jari Hanska som Pekka Korpinen. Bild: Ilkka Saastamoinen

Nidbilder och bråddjup

Upplägget i föreställningen följer ett beprövat koncept.

Jari Hanska låter för en stund sin kultfigur Pekka Korpinen återuppstå ur de tidigare produktionerna och gestaltar i övrigt berättaren som kommenterar och spelar upp scener där de andra i ensemblen passerar revy som kända politiker- och påverkarprofiler.

Ur Ryhmäteatteris eget gäng deltar Robin Svartström som Juha Sipilä medan de övriga i den gästande ensemblen delar på en rad raljanta snabbporträtt.

Somliga är favoriter i repris. Pihla Penttinen gestaltar en überbeslutsam Jutta Urpilainen medan trilogins eviga skuggboxare Paavo Arhinmäki igen flimrar förbi i blotta suspensoaren i Mitro Härkönens tolkning.

Och Susanna Kuparinen tar förstås själv gestalt på scenen än en gång i Noora Dadus parodiska tolkning medan Santtu Karvonen för in ett par nya figurer.

Vid sidan av en snabbt tillplattad Antti Rinne gör han också de savolaxiska påverkarnas Bill och Bull. Finlands Bank-chefen Erkki Liikanen föredrar att fiska framom att grubbla över hur omöjlig hans egen klassresa kommer att bli för kommande generationer medan Olli Rehn framstår som den moderna tidens Terminator.

Och som alltid finns här naturligtvis också skarpt kommenterande tyckare som inte nödvändigtvis sympatiserar med vare sig politikerna eller pjäsförfattarna.

En av dem är f.d. näringslivspampen Lasse Laatunen som i Matti Onnismaas tolkning dänger ner sina giftiga iakttagelser på en laptop så tangenterna kvider.

Somt håller, somt håller mindre bra. Docerande transportsträckor är besvärliga på scenen men i sina bästa stunder är Eduskunta III tillräckligt provocerande för att också vi som publik ska bli tvungna att slänga in ett tankekapital för att pröva uppsättningens teser.

Verkligheten bakom abstraktionerna

Men Eduskunta III talar inte enbart till intellektet.

Jag är knappast den enda som inledningsvis hajar till inför det sista kapitlet i scenessän när uppsättningen konkretiserar vart nedskärningspolitiken leder.

När barnskyddets trängda läge förankras i det mord på en åttaåring som för några år sedan skakade hela landet tystnar salongen.

Min första reaktion är att den tragedin inte hör hemma i en politisk satir.

Men jag har förstås fel.

Efter drygt tre timmar har Eduskunta III äntligen nått fram till kärnan. Förbi all ironi och raljans.