Här går det under! – en berättelse om Lilla Teatern 1940 – 2015, så heter Caterina Stenius biografi om Lillan. ”Inte förväntar man sig att man ska skriva om teater när man har sysslat med musik hela livet, säger hon själv.
- Jag visste inte vad jag gick in för, konstaterar Caterina Stenius under diskussionen om den nya Lilla Teatern biografin på Helsingfors bokmässa där också Gunilla Hemming, Birgitta Ulfsson, Bengt Ahlfors och Janina Orlov medverkar.
Tjugofem hyllmeter mötte Stenius på Svenska litteratursällskapets arkiv när hon inledde sin research om Lilla Teatern. Snabbt insåg hon att här måste hon tänka i termer av struktur och tematik.
Inte bekväm att ha med i sängen
Bengt Ahlfors replikerar att det är bra att Stenius fick uppdraget då hon kommer utifrån teatern. Här har hennes kärlek på distans kommit väl till pass.
- Om jag skulle ha skrivit boken skulle den ha blivit mycket sämre, säger Ahlfors.
Bengt Ahlfors konstaterar också att det har blivit en tjock bok, inte speciellt bekväm att läsa i sängen. På det sättet liknar den Lilla Teatern…
Här håller Birgitta Ulfsson med Bengt Ahlfors: Det är bra med en bok som denna för teater skrivs i vatten och skall så vara, säger hon.
Grovhångel med publiken
Nostalgi är en dålig färgsättning på verkligheten, fortsätter Ulfsson och tar också avstånd från tanken att hon skulle sitta här som en kan tänka representant för guldåldern.
På Lillan ville vi undersöka svåra saker med ironi och satir, självironi och humor, påpekar Ulfsson. Ahlfors replikerar att skådespelarnas publiktillvändhet ibland kunde närma sig grovhångel.
Från känslan av skådespelare som kommer i ens knä går diskussionen över till tankar om betydelsen av ett gemensamt rum där man förstår varandra. Teaterns grundare Vivica Bandler gjorde inte konst, det hon ville var att upprätthålla en mentalitet. Det här arvet finns här, säger Stenius.
Rynkor inne i huvudet
En hur stor roll spelar lekfullheten här, undrar Janina Orlov som har en känsla av att man hade himla roligt på Lilla Teatern under Birgitta Ulfssons och Lasse Pöystis era. Med eftertryck säger Ulfsson:
- Svar ja. Men det ena utesluter ju inte det andra. Ingen i publiken ska behöva känna vår ångest. Alla har rynkor i pannan, men inuti.
Bästa sättet att förstöra stämningen är att säga: ”Nu har vi roligt”, påpekar Ahlfors. Vi hade säkert roligt, men vi tänkte inte på det, lika litet som vi tänkte att nu är vi här och gör teaterhistoria.
- Att vi hade roligt, det kommer min hud ihåg, säger Birgitta Ulfsson.
Författare som rasslar i dörrarna
Lilla Teatern har i mindre grad varit regissörernas teater. Under repetitionerna gick författarna alltid och rasslade i dörrarna, minns Ulfsson. De kom inte till möten och frågade om målsättningarna, men de kom till repetitionerna. Och till och med tillknäppta sverigesvenskar har gått att knäppa upp, glirar Ulfsson.
Målsättningarna, de skrevs av Bengt Ahlfors – ett lysande dokument, anser panelen. Samtidigt lyfts också de 89 pjäser upp som Ahlfors har skrivit. Drygt hälften av dem har haft sin urpremiär på Lillan.
I Stenius bok ges även en eloge till alla dem som har arbetat bakom scenen. Hon säger att de kan berätta otroligt intressanta saker.
De avgörande sekinerna
- Varje kväll gick vi via kassan och frågade hur många biljetter som sålts!, berättar Ulfsson.
Hon påtalar också det faktum att hon länge var gift med en person som varje kväll gjorde anteckningar i den mest minutiösa svarta vaxduksbok. Stenius å sin sida påpekar att hon har upplevt den ekonomiska biten som mycket spännande.
Lilla Teatern har fört en vådlig resa genom tiden när det gäller balans mellan ekonomi och konst. Lägenheter har pantsatts, personer har permitterat sig själva. Det är inte lite som har gjorts för konsten.
Teaterdemokrati som faller samman
Tiden efter Vivica Bandlers, Lasse Pöystis och Birgitta Ulfssons privatteatertider, då ägdes Lilla Teatern av en förening med Asko Sarkola som chef. Tanken var att de som arbetade för teatern också skulle äga teatern för att gemensamt kunna fatta goda beslut.
Men mycket snart visade det ju sig att den fina idén inte fungerade så bra. På tal om 1970-talets tankar om demokrati säger Hemming att hon tror att:
- Vem som helst som har jobbat inom någon organiserad verksamhet kan känna igen sig.
Från ett ”vi” till ett ”jag”
På 1980-talet går också Lilla Teatern in i en mera individualistisk era. Teaterns betydelses överlag blir mindre i samhället under denna brytningstid.
Stenius exemplifierar med hur hon själv tidigare upplevde sig som en del av ett ”vi” på Lilla Teatern. Nu går hon på teatern mera som ett enskilt ”jag”.
Också teaterns organisering handlar i högre grad om en chef som gör linjedragningar och bestämmer. De anställda blir arbetstagare, istället för att vara medarbetare.
Nya teatersammanhang
Istället har en mängd små teatrar uppstått, påtalar Ahlfors. Så teatrar med en egen ideologi och estetik finns fortsättningsvis.
Här kommer Ulfsson in på begreppet ”etos”, en talares trovärdighet. Redan Vivica Bandler ville att vi alla skulle ha en bottensorg och en humor för att kunna vara bra skådespelare. Man måste söka upp det bästa hos varandra.
När är det dags att sluta?
- Man känner lukten av sin egen stagnation, säger Ulfsson som konstaterar att den är obehaglig.
Ulfsson menar att man lätt upprepar sin läggning, istället för att försöka förändra den.
Här kommer Ahlfors med ett gammalt Lillan - citat:
- Nu har alla legat med alla, nu måste vi sluta.
Det är väldigt få som har vett att sluta när de är som bäst, säger Ahlfors.
Slöseri med nya förmågor
Diskussionen avrundas bland annat med att Hemming talar om problemet med att finlandssvenska regissörer inte tas tillvara på bästa sätt. Hon undrar varför vi slösar med de här unga begåvningarna och menar att det är något strukturfel med vår teater när toleransen mot de unga regissörerna är nästan obefintlig.
Birgitta Ulfsson inflikar att skådespelare inte alltid är Guds bästa barn.
