Benny Holmström återvänder gladeligen till The Witcher 3: Hearts of Stone. Men hans tilltagande gwentberoende oroar Susanne och Ted, och inte blir det bättre av att han sprätter iväg en mindre förmögenhet på en auktion. Har han några pengar kvar alls när den här videon är över?
Det här med spelpriser är något jag funderat extra mycket på de senaste veckorna. Jag anser att både Dengeki Bunko: Fighting Climax och Tony Hawk’s Pro Skater 5 kostade för mycket när de släpptes. Så det är härligt att få tänka raka motsatsen en stund – The Witcher 3: Hearts of Stone kostar 10 euro och jag skulle gladeligen betala 10 till för det. Det är nämligen en av de bästa expansionerna jag någonsin spelat.
Få egentliga nyheter
Om man vill göra en rak checklista över de konkreta nyheterna i Hearts of Stone blir den väldigt kort.
Vi har en ny köpman, en så kallad “runemaster”, som kan ge Geralts utrustning nya egenskaper. Vi kan också köpa nya gwentkort (åh gud, ja!) och spela mot nya personer. Men det här är i princip allt. Vi får inte några egentliga nya områden att utforska. Istället expanderas redan bekanta landmassor, och vi får gå in i hus i städer vi redan besökt.
På pappret låter det här inte särskilt imponerande, men när man väl börjar spela inser man att CD Projekt Red verkligen inte legat på latsidan. Geralt dras ofrivilligt in i en maktkamp mellan två oerhört fascinerande individer, och stora delar av historien i Hearts of Stones går ut på att forska i deras bakgrund, och slutligen ta ett beslut om vem man vill stöda.
Om den här uppdragsslingan hade inkluderats i originalspelet hade den tillhört dess höjdpunkter, utan tvekan. Den är även lagom lång (ca 10 timmar) och det känns aldrig som att berättelsen trampar vatten.
Bekant spelmekanik i fräsch förpackning
Trots att själva spelandet är i stort sett identiskt med moderspelet känns uppdragen fräscha med några enkla knep. Geralt slängs in i obekanta situationer – han festar med andar, besöker drömdimensioner och kastar kniv på cirkus – och manuset håller hög klass.
Vi återser gamla bekantskaper som sanitären Shani (tillsammans med förvånansvärt många referenser till det alla första Witcher-spelet från 2007) och tar del av en handfull välgjorda bosstrider (den största förbättringen jämfört med originalspelet, jag ansåg att de tidigare bosstriderna var rätt undermåliga). Svårighetsgraden är också rejält uppskruvad, och jag blev tvungen att forska fram nya trolldrycker och ny utrustning för att känna mig redo för framtida utmaningar.
För de som inte fått nog av årets bästa spel
Med andra ord kommer Hearts of Stone inte att omvända tvivlare. Det här är fortfarande The Witcher 3 med allt vad det innebär. Men för oss som älskade The Witcher 3 – jag anser fortfarande att det är årets bästa spel – är det här en oerhört pris- och spelvärd expansion som ytterligare befäster CD Projekt Reds position som världens bästa rollspelsutvecklare.
Kom igen bara, Bethesda. Handsken är kastad.
