Att jobba med minnessjuka är både svårt och givande. Det värsta är när någon faller och slår sig och det bästa när folk verkligen trivs på Rosenhemmet.
Sebastian Backlund har jobbat två och ett halvt år på demensavdelningen Rosenhemmet i Åbo. Han är ansvarig sjukskötare och har därför hand om vården och medicinerna på avdelningen.
Den här morgonen delar Sebastian ut mediciner och frukost åt pensionärerna. Man kan inte alltid veta hur bra det ska gå för de äldre att ta medicinerna. En del kan fortfarande svälja sina mediciner utan problem, men plötsligt en morgon går det inte. Det gäller att följa med hur det går, så medicinerna inte hittas på golvet eller i den äldres hand eller ficka senare under dagen. De flesta får medicinerna nermosade i gröten eller yoghurten.
Psykiatrin får vänta
Sebastian är egentligen specialiserad inom psykiatri, men började efter studierna jobba på ett demensboende i Åbo. Och så kom han till Rosenhemmet och tyckte att det var så pass bra att han stannade kvar.
Det tyngsta på avdelningen just nu är att så många är ostadiga på benen och faller lätt.
- Man måste vakta dem och så kan man inte göra det hela tiden. När de faller och slår sig är det jättejobbigt.
De ljusaste stunderna för Sebastian är när han känner att de äldres vardag är meningsfull. När de är glada och nöjda att vara på Rosenhemmet och på aktiviteterna som ordnas. Då man sitter ner tillsammans eller går på promenad.
- Det är jättegivande!
Individuellt är viktigt
När det kommer nya ”boare” till Rosenhemmet tar personalen reda på så mycket den kan om dem. Av de anhöriga eller från ett tidigare äldreboende. Hur dricker de sitt kaffe, vad tycker de om och vad tycker de absolut inte om. Sebastian betonar vikten av att lära känna den nya pensionären ordentligt.
- Vården är alltid jätteindividuell. Man kan ge den bäst först när man har lärt känna människan.
- Man lär sig nog hur man tar hand om den allra bäst. Det tar alltid en tid. En vecka, kanske två, beroende på människan. Just den individen.
Sebastian Backlund medger att det ibland kan vara riktigt tufft. Det kan bli oroligt.
- Ofta om vi har en eller två som är hemskt oroliga så blir ju dom andra också oroliga. Då kan personalen också bli stressad.
Då är det som om personalen inte skulle räcka till. Om det samtidigt kommer rop på hjälp från många håll. Då är det tufft.
- Om det ännu till på det händer en olycka eller nån blir sjuk så att man måste kalla på läkaren så blir det riktigt tufft.
Det kommer en dag när den äldre inte minns en
Trots att Sebastian Backlund jobbar med minnessjuka äldre har han inte upplevt det svårt att komma någon nära.
- De är i olika skeden av sin minnessjukdom allihopa. Och vissa kommer ihåg en. Speciellt de som precis har kommit hit och är i någorlunda gott skick fortfarande. Jag har nog lärt känna och blivit kompis med några stycken.
Men i takt med att sjukdomen framskrider, minns personen en dag inte längre vem Sebastian är.
Kollegerna a och o
Trots att vårdarna på Rosenhemmet inte är så många fungerar vården fint, tycker Sebastian. Alla är medvetna om att det är så och jobbar hårt när det behövs. Utan ett bra kollegium skulle man inte orka.
- Det är väl viktigt på alla arbetsplatser, inte bara inom vården.
Som ett hem
Det är viktigt att det är hemtrevligt på Rosenhemmet. För hela personalen är det viktigt.
- Vi satsar jättehårt på att det ska vara trivsamt. Att det ska vara ett ”hem” där man kan trivas som i sina gamla hem.
Så få mediciner som möjligt
Sebastian kan inverka på medicineringen på Rosenhemmet. Var tredje vecka har han kontakt med läkaren för att gå igenom mediciner.
- Då har jag och närvårdarna här på avdelningen sett att någon är mer eller mindre orolig.
Eller att något annat förändrats som kunde bli bättre genom en medicinförändring. Mediciner tas också bort när det är möjligt. På Rosenhemmet strävar man till att det ska vara så få mediciner som möjligt.
Alla gillar inte samma gröt
Frukosten på Rosenhemmet är också individuell. Sebastian tar med sig olika saker till alla som sitter och väntar. En del gillar en viss gröt, andra en annan. Någon vill ha yoghurt eller fil. Och till slut får pensionärerna kaffe eller te med önskad smörgås.
Tålamod och bajs
Jag frågar till slut om vad jobbet på en demensavdelning som Rosenhemmet egentligen kräver mest av sin personal.
- Tålamod. Tålamod allra mest och att man klarar av att sköta den här grundvården. Med tvättande och blöjbyten och allt sånt. Att man inte har svårt med den biten.
Och det har inte Sebastian. Och det visste han tidigt. Redan i högstadier funderade han på att bli någonting inom vården. Ändå tog det lång tid innan han slutligen utbildade sig.
Sebastian Backlund verkar lite trött på att folk ständigt säger att det är så bra med män inom vården. Själv upplever han inte att det skulle vara någon skillnad. Men kanske är det bra för en arbetsplats att det finns folk av båda könen, funderar han.
Vården lär sig
Demensvården är under ständig utveckling och det verkar också Rosenhemmet vara. Det finns ständigt nya forskningsrön och nya mediciner. Och det ordnas möten och skolningar på Rosenhemmet.
- Och som vårdare blir man aldrig fullärd. Man utvecklas under hela arbetskarriären.
Läs också:
Respekt och medmänsklighet det viktigaste
