Hon väntar länge innan hon svarar på den första frågan. Samlar både tankarna och sig själv.
Ella Junnilas höjdkval i Eugene gick inte enligt planerna. Hon var felfri fram till 186, men var aldrig särskilt nära att ta följande höjd 190. Skulle hon ha överskridit 190 i första försöket hade hon varit finalklar.
– Mitt problem är bristen på repetitioner. Rutinen och säkerheten finns inte. Jag är på väg i rätt riktning, men det här var bara min tredje tävling i sommar med full ansats. Jag har gjort totalt cirka 25 hopp i full fart sedan inomhussäsongen, och det är helt enkelt för lite.
Orsaken är en skada hon åkte på ett par veckor före tävlingssäsongen och som störde betänkligt framför allt under juni månad. Skadan hittas i "nedre delen av kroppen", berättar Junnila i klassisk hockeyjargong utan att precisera.
– Den här tävlingen kom för tidigt för mig. Träningssäsongen fram till skadan fick jättebra, allt såg helt perfekt ut. Det går inte alltid som man skulle vela, men jag gav mitt allt. Helt säkert.
Säkert kommer väl någon nu att säga att vad babblar den där Junnila igen.
Tårarna trillar ner för Junnilas kind. Hon fortsätter med skakig röst.
– Hoppet är på väg. Jag är helt hundra procent säker att det kommer. Och när jag får in repetitionerna och hoppet väl sitter, så finns det inga gränser.
– Säkert kommer väl någon nu att säga att vad babblar den där Junnila igen när hon pratar så där fastän hon inte hoppar bättre, men så känns det verkligen.
Också Tuuri och Lällä ute
Finland hade för första gången full trupp i damhöjden i ett internationellt mästerskap. Hela trion stannade på 186. Sini Lällä och Heta Tuuri var i själva verket närmare att klara 190 än Junnila, men ribban trillade ner.
– Ingen superprestation, men heller inte dåligt. Jag är nöjd med att jag lyckats hissa upp min grundnivå över 185, säger Lällä som liksom Tuuri gjorde sin stortävlingsdebut.
– Helt okej, inte mer, konstaterar Tuuri. Det andra försöket på 190 var så pass nära att jag redan hann tänka att ribban hålls kvar. Det finns fortfarande en del att förbättra i tekniken, i synnerhet ansatslöpningen varierar för mycket.
Den slutliga placeringen för Junnila var 18:e, medan Tuuri och Lällä – som bägge hade en rivning på 186 – hittas på 21:a plats.
Lakka misslyckades
Elmo Lakka kom inte upp på sin egen nivå i försöksheaten på 110 meter häck. Den finländska rekordlöparen (13,31 förra året) sprang in i den andra häcken och tappade rytmen.
Han korsade mållinjen som sjunde man i sitt försöksheat och var 35:a i sammandraget av 40 deltagare med säsongens klart sämsta notering 13,91.
– Den andra häcken beseglade mitt öde. Det tog kål på all fart och loppet var kört. Jag är väldigt besviken, säger Lakka.
Warholm: "Fint att vara tillbaka"
Tävlingspassets kanske allra intressantaste start sågs i heat nummer tre av herrarnas försöksheat på 400 meter häck. Karsten Warholm gjorde comeback efter baklårsskadan han ådrog sig i början på juni.
Den norska världsrekordmannen kontrollerade sitt heat från början till slut och rullade in i mål på tiden 49,34. Warholm var sjunde snabbast i försöken, sju tiondelar bakom ettan USA:s Khallifah Rosser (48,62). Estlands Rasmus Mägi var näst kvickast med 48,78.
– Väldigt fint att vara tillbaka. Det kändes enkelt och bra. Samtidigt var det ovant att göra säsongens första lopp i VM, men det gick, säger Warholm i Yles intervju och intygar att han inte kände av baklåret under loppets gång.
Norge behöver inte vänta på Warholms eventuella final för att öppna medaljkontot – för det är redan öppnat. Eivind Henriksen kastade 80,87 i herrarnas släggfinal och tog brons bakom polackerna Pawel Fajdek (81,98) och Wojciech Nowicki (81,03). För Fajdek var VM-guldet det femte på raken.
På damernas 10 000 meter höll Etiopiens Letensebet Gidey undan för kenyanskorna Hellen Obiri och Margaret Chelimo Kipkemboi på upploppet och knep guldet med världsårsbästat 30.09,94. Dubbelmästaren (5 000 & 10 000) från OS i Tokyo, Hollands Sifan Hassan, slutade fyra.
