En polis stirrar mig i ögonen och skakar på huvudet. Analysen är kort och slagkraftig. Samtidigt ett erkännande:
– It's shit.
Yle Sporten har tagit sig till supportrarnas festivalområde nära Dohas centrum. Det är kväll och svalt, men stämningen är hetsig.
Många köar till ingången och publiktrycket ökar för varje sekund som går. Fans trycker sig mot varandra, de är svettiga och ihopklämda.
– One line! One line! Skriker några poliser.
Till slut brister fördämningarna. Folk iklädda brasilianska, algeriska, argentinska och marockanska färger rusar framåt och hoppar över stängslet.
En man som säger att han är från Hong Kong ser Yles kamera och bestämmer sig för att avreagera sig:
– De här typerna kan inte arrangera någonting. Det är hemskt! Helt galet! Så dumt!
Många har frågat sig hur Qatar ska lyckas arrangera ett jätteevenemang på ett oerhört koncentrerat område.
Åtta arenor, som alla har större publikkapacitet än Olympiastadion i Helsingfors, är utplacerade på ett område stort som vår huvudstad med omnejd.
Det första arbetsprovet, med drygt tusen köander personer, fick i varje fall underkänt.
”Välkommen till vår kultur!”
Supportern från Hong Kong är ändå i minoritet. De flesta på plats verkar vara glada, ivriga, lyckliga. De ställer gärna upp på korta intervjuer och poserar invirade i flaggor.
– Qatar är ett väldigt fint land, det är otroligt. Allt här är coolt, men folk gör så mycket väsen av sig här så snälla, lugna ner er! Alla hinner ta sig in! säger Chakir Kartit.
Då Kartit får en fråga om människorättsläget i Qatar ser han genuint perplex ut och vet inte vad han ska svara.
En sak är i varje fall klar: Att VM ordnas i ett arabland betyder mycket. Det säger Kartit och många andra, som Salahaddin Warri.
– Det är väldigt viktigt för oss. Vi är glada för att visa upp vår kultur och välkomna världen: Välkommen till vår kultur.
Han tar stolt fram Algeriets flagga, landet han kommer ifrån.
– De är inte med i VM, men det är okej. I första hand hejar jag på de arabiska lagen här, i andra hand på de afrikanska och efter det på Brasilien, säger han och skrattar stort.
”Känner mig säker och respekterad”
Carmen Camarillo har också hittat till området. Hon har bott i Qatar i ett år och jobbar i landet som fotograf. Hon säger att känslorna kring VM-arrangemangen både är positiva och negativa.
– Det dåliga är att det är för mycket folk här och ingen ordning och reda. Det positiva är att personer får lära sig mer om kulturen. Jag är från Latinamerika, Venezuela. Här i Qatar tänker de på ett annat sätt än vi gör. Det här är en chans för andra att se hur livet på riktigt ser ut i Qatar.
Hon står på konstgräsmattan vid ingången iklädd en kort klänning som slutar halvvägs upp vid låret. Hon pekar på den då hon får frågan om hon känner sig säker i Qatar.
– Jag känner mig säker och respekterad. Jag är imponerad, det är galet, säger hon.
Arrangemangen lyckades inte perfekt – men Qatar fick som landet ville: Karnevalyran har intagit staden. Grundtonen är glädje.
– Qatar är nummer ett! Jag är från Indien! Indiaaaaa! Indiaaaaa! ropar en man iklädd en tröja i brasilianska färger och också en peruk i gult och grönt.
Vi hinner aldrig fråga efter hans namn, eftersom han trycks bort i den nyckfullt ringlande kön. Ropen av hans kamrater hör vi fortfarande länge.
– Portugal! Portugal! Cristiano Ronaldoooo! ropar de för full hals.
Många kommer att åka hem med euforiska minnen och en bättre bild av Qatar.
Ur Qatars synvinkel är det en skön bonus att buttra bojkottande västerlänningar med moralisk ryggrad har stannat hemma och inte förpestar stämningen.
Kolumn: Bojkottar du VM för att din fotbollsvärldsbild är hotad?
Sista meningen i artikeln uppdaterad och förtydligad 20.11.2022 kl 14:23.
