Anita Pitkäkangas har länge deltagit i familjevårdens verksamhet. Hennes familj har tagit emot barn från familjer som behöver avlastning under många år.
– Jag kände mig osäker till först och var väldigt självkritisk. Att vad kan min familj egentligen erbjuda. Men nu så vet jag att de känslorna var helt onödiga.
Pitkängas har alltid velat hjälpa andra. Som ung ville hon jobba som biståndsarbetare. Pitkäkangas fick barn som 20-åring, men drömmen om att kunna hjälpa andra försvann inte.
– Man kan ju göra så mycket i sin egen närmiljö också.
Barn och stödfamilj ska dela intressen
Ett barns olika behov och intressen kartläggs innan stödpersonen paras ihop med den stödbehövande. Bedömningen är viktigt för att en matchning ska vara lyckad.
– Det här fungerar bättre nu i och med att välfärdsområdet har hand om saken. Förut kunde det vara svårt att göra en fördelaktig matchning då kommunerna själva skötte verksamheten. Det var inte så enkelt att para ihop barn med familjer inom kommunen, säger Pitkänkangas.
Alla barn som fått stöd från Pitkängas familj har om somrarna fått tillbringa tid på sommarstugan.
– De har fått simma, plocka blåbär och upplevt utedass.
Ett avtal ingås upp och vanligen tillbringar stödfamiljen tid med barnet några gånger i månaden.
– Barnen behöver en helt vanlig familj som har vanliga intressen. Man behöver inte hitta på en massa extra program, säger Monica Nyman, handledare för stödfamiljer och stödpersoner.
Akut läge inom fler välfärdsområden
Men nu är läget akut. Det finns inte tillräckligt med stödfamiljer- och personer. Speciellt i Södra Österbotten, säger Nyman.
– Och de behövs på båda språken. Stödpersonerna är en jätteviktig del av att hjälpa utsatta familjer i vardagen. Men tillräckligt många nappar inte på att delta i verksamheten.
Det är utmanande för oss att hitta rätta kanaler för att nå ut till de här människorna
Nyman upplever att det nog finns många österbottningar som gärna skulle vilja hjälpa, men att man är osäker på vad man kan bidra med.
– Det är utmanande för oss att hitta rätta kanaler för att nå ut till de här människorna. Vi brukar till exempel ordna webbinarier och sätta ut reklam vid biblioteken, säger Nyman.
För Anita Pitkäkangas har tiden med varje barn varit värdefull.
– Det gläder mig att få hålla kontakt med barnen under flera år och de har trevliga minnen efter vår tid tillsammans. Då kommer nog den riktigt extra bonusen. Vi får tänka att ja, men vi kunde faktiskt ge något. Att vi gav något gott.
