Det var tänkt att bli en normal cykeltur på isen.
Björneborgsbon Jari Wiksten hade hunnit cykla ett par kilometer från stranden när isen brast.
Cykeln sjönk till botten och kampen för överlevnad började.
Wiksten greps inte av panik. Han började bryta sönder isen och försökte komma fram till kanten av den hårda isen.
Isen var ändå bräcklig, bara cirka fem centimeter tjock. Wiksten kunde inte hitta bärande is. Stora bitar lossnade hela tiden från iskanten och pressade Wiksten bakåt och längre och längre bort.
Den 69-årige mannen var ensam i det iskalla vattnet, mitt i viken bland is som bröts sönder.
Så långt han såg syntes bara is och snö.
Ödesdigert vägval
Sami Hamilo från Nakkila startade sin egen cykeltur från Luvia. På stranden träffade han några förare på fyrhjulingar som berättade att det fanns en fin isväg på havet.
Dit tänkte Hamilo först åka. Men en bekant till honom hade dagen innan visat en rutt till Viasvedenlahti och en helt ny ruta på kartan lockade.
Det skulle vara trevligt att få pricka av den.
Hamilo hade tidigare frågat Jari Wiksten var det är lättast att komma ut på isen om man kommer söderifrån.
Wiksten har cyklat så mycket i Björneborgstrakten att andra som håller på med cykling kallar honom för Läder-GPS:en. Han kan ge råd om alla rutter med en vedtraves noggrannhet.
Hamilo kom längs isen från söder och närmade sig sitt mål. Samtidigt märkte han att isförhållandena hade förändrats.
Hamilo tog en bild på gränsen mellan is som bär och is som brister. Han skickade den till Wiksten.
Han rådde Wiksten att inte vika av från den utmärkta rutten, eftersom isen inte håller.
Det meddelandet såg Wiksten aldrig. Han hade troligen gått genom isen då redan.
Något mörkt mitt i all is och snö
Av någon outgrundlig anledning fortsatte Hamilo att köra längs isranden.
Hans blick drogs till en lite öppnare, mörkare fläck på isen och en figur på kanten av den.
Hamilo trodde att det var en havsörn på isen. När han kom närmare såg han en hjälm som såg bekant ut.
– Sablar, Jari låg där i isen.
Vid det laget var Wiksten så kall och stelfrusen att han inte kände igen sin vän.
– Det sista jag kommer ihåg från isen är en figur som kommer mot mig, minns Wiksten ett par veckor senare.
Efter att Hamilo ringt nödnumret tog han sig närmare iskanten och lyckades hjälpa sin vän upp på is som höll, men kunde inte helt lyfta upp honom ur vattnet.
Det var tur.
– Jag hade förmodligen dött av hypotermi om han hade fått upp mig på isen, säger Wiksten.
Många långa minuter
Uppskattningsvis måste Hamilo hålla i den nedkylda Wiksten i cirka trekvart innan räddningen anlände.
Det var långa minuter.
– Jari var så stelfrusen att han inte fick fram några ord. Det kändes lite hjälplöst att vara där mitt ute i ingenstans.
På det hela taget hade männen en otrolig tur. Räddningspersonerna vid brandstationen i Meri-Pori är specialutbildade i sjöräddning, och de höll på att utbildas i att använda en ny svävare.
– Killarna sprang ut på isen i sin dykarutrustning då svävaren halvvägs passerade dem, säger Hamilo.
Enligt räddningsverket kunde man inte se duon från stranden. Man lyckades lokalisera männen via telefon.
Med svävaren fördes Jari Wiksten i land. Förutom räddningshelikoptern kom en större helikopter från Gränsbevakningsväsendet för att transportera den livlösa patienten till Åbo universitetssjukhus.
– Det var en otrolig känsla av lättnad när det kom ett stort gäng män som visste vad de gjorde, minns Hamilo.
Det kan inte vara så här kallt i helvetet
Jari Wikstens hjärta hade stannat.
Återupplivningen påbörjades i ambulansen och fortsatte i helikoptern hela vägen till sjukhuset. Wikstens kroppstemperatur hade sjunkit till 23 grader.
På ÅUCS hölls han i koma i ett par dagar.
Wiksten har få minnen från sin tid på sjukhuset, men en sak minns han tydligt.
– Det kändes som om jag var i en tvättmaskin med klädnypor på fingrarna. Jag tänkte att det är så vansinnigt kallt här inne, så i helvetet kan jag i alla fall inte vara.
Efter några dagar flyttades Wiksten till Satasairaala i Björneborg för intensivvård. Han skrevs ut efter en dryg vecka.
– Min fru tog med kläder åt mig till sjukhuset och förde sedan hunden till trimning, säger Wiksten.
Han känner av den långvariga återupplivningen i revbenen, men Wiksten säger att han nu känner sig helt normal.
– Jag känner mig lite som efter en lång förkylning – lite trög, säger Wiksten i vardagsrummet i sitt hem ett par veckor efter olyckan.
Läkarna förvånades över att mannen som närmar sig 70 blivit helt återställd.
Utan sina hundratusentals kilometer av cykling tror Wiksten att hans hjärta inte skulle ha satt igång igen.
– Han är en tuff man. Jag undrar om det är ett finländskt rekord: 23 graders kroppstemperatur och nästan en timme i iskallt vatten, säger Hamilo.
När ett tack känns för lite
Kriscentret har varit i kontakt med Sami Hamilo efter olyckan, men han säger att han inte känner att han behöver hjälp.
– Om Jari hade dött i min famn skulle situationen säkert ha varit annorlunda, säger Hamilo.
Han har också funderat på vad som skulle ha hänt om han hade valt en annan rutt.
– Jag har funderat hur jag någonsin ska kunna tacka Sami för allt, säger Jari Wiksten.
Han har tänkt att han åtminstone måste bjuda Sami på en god middag.
Hamilo skakar generat på huvudet och skrattar att han är glad bara över att ha vännen i liv.
– Jag ser fram emot de gemensamma turerna som leds av Jari.
Ingendera av männen har blivit skrämda av att cykla på isen. De har inte bara med sig sina isdubbar och annan säkerhetsutrustning, utan de är också ännu mer ansvarsfulla när de ger sig ut på isen.
– Gå inte ut på isen ensam. Det hade varit en helt annan situation om vi hade farit dit tillsammans.
Artikel uppdaterad 25.2.2024 klockan 13.41 med texten bilar ska endast köras på utmärkta isvägar, tidigare stod det bilar får endast köras på utmärkta isvägar.
