Om man inte hörde orden skulle man inte ana att de nu talar om döden. Raija Andersén, 66, och hennes son Stefan Andersén, 41, ler, skämtar och skrattar mycket. Solen värmer den idylliska stugan vid Vesijärvi i Kangasala, och Stefans barn badar vid stranden.
I familjen Andersén har man alltid pratat öppet. Raija Andersén minns hur hon som tjugoåring samtalade med sin far om döden. De var ensamma i stugan och pratade avslappnat vid brasan om vad de önskade efter sin död. Vad samtalet började med minns inte Raija Andersén.
Döden är inte ett vardagligt ämne för Anderséns, men inte heller märkligare än andra viktiga saker.
– När vi pratar om relationer, att bilda familj och allt annat, varför skulle vi inte prata om döden? funderar Raija Andersén.
Raija Andersén har pratat om döden med sina barn sedan de var små, ”så som den är”. Samma sak gjordes i hennes barndomshem.
– Vi har en familjekultur där det inte finns något som är så hemskt att man inte kan prata om det hemma.
Med barnen har det varit naturligt att prata om döden till exempel när ett husdjur har dött eller en fågel flugit in i fönstret och dött. Familjen har arrangerat begravningar för djuren och gjort döden bekant genom handling. Stefan Andersén känner att begravningarna även visade respekt för barnens sorg.
Med åldern har samtalen om döden gradvis fördjupats. Ibland gör man en onödigt stor sak av döden, funderar mor och son.
– Oavsett om det handlar om sexualitet eller död, gör vuxna en stor sak av det på grund av sina egna rädslor. Då känner barnet att det är något konstigt med det, fast det är lika vardagligt som något annat, säger Stefan Andersén.
Plötsliga dödsfall inom familjen
Anderséns talar lugnt om sina förluster. Raija Anderséns far dog av en hjärtattack vid 64 års ålder. Dottern var närvarande och deltog i återupplivningen. Fjorton år senare drunknade Raija Anderséns mor, Stefans mormor, under en morgonsimtur på Cypern, där hon bodde på vintrarna. Även hennes dödsorsak var en hjärtattack.
För Raija Andersén var det en chock när även den andra föräldern dog plötsligt. Familjen tröstades dock av att fadern fick gå bort i sin egen säng, precis som han önskade, och att modern var mycket lycklig när hon dog.
– Det finns inget bättre sätt att gå bort på. Mormor mådde bra, spelade kubb och minigolf, och njöt av livet, säger Stefan Andersén.
Även Stefans far dog oväntat, endast 59 år gammal. Han dog av en hjärnblödning. Långvarig alkoholanvändning påverkade sannolikt, bedömer Raija Andersén.
Stefan Andersén berättar att han tidigare, liksom sin far, drack för mycket alkohol. För elva år sedan gick han igenom en tung skilsmässa och sökte tröst i alkoholen.
Svårigheter att hantera känslorna kring skilsmässan ledde till ett självmordsförsök. Han överlevde och började tillfriskna. Med hjälp av psykiatrisk vård fick han sedan verktyg att hantera sina erfarenheter och känslor på ett fungerande sätt.
Det som hände fick Stefan Andersén att inse hur viktigt det är för honom att familjen är ”på samma lag”.
– Jag har haft många år av mitt livs bästa tid, och allt känns bara bättre och bättre.
Arbete i krisområde fick henne att skriva testamente
Raija Andersén tror att döden kanske varit ett lättare ämne att tala om för hennes familj eftersom många inom släkten arbetat inom vården. Det har även hon, hennes mor, syster och båda barnen gjort, även om Stefan Andersén senare bytt bransch. I vårdarbetets vardag är både födelse och död starkt närvarande.
Döden har också varit närvarande i samtalen eftersom Raija Andersén arbetat i krisområden. Arbetet fick henne att skriva testamente redan som trettioåring. Hon är sjuksköterska och var då för första gången på uppdrag för Röda Korsets internationella tjänster.
Mitt under uppdraget i Afghanistan inträffade ett maktskifte i landet, och västerländska arbetare hotades att bli kidnappade av rebeller.
Samtidigt var hennes barn i den lägre skolåldern i Finland. I början av 1990-talet kunde man bara hålla brevkontakt med familjen från krisområdet.
– Jag började tänka på vad som händer om jag kidnappas, dör eller försvinner. Domaren gjorde testamentet så fint att jag har låtit det vara i kraft.
Med sina vuxna barn har Raija Andersén också pratat om praktiska frågor kring sin egen död. Tillsammans har de, förutom testamentet, även gått igenom vårddirektiv, donationsönskemål och var viktig information, som lösenord och egendomsuppgifter, finns och hur hon önskar bli begravd.
Samma frågor har även diskuterats lite åt andra hållet, även om ”den panka sonen inte har något att testamentera”. Båda skrattar högt igen.
Raija och Stefan Andersén anser att det är ”väldigt viktigt” att praktiska frågor kring döden diskuteras i god tid. Det kan lätta bördan för de anhöriga mitt i sorgen när allt inte behöver lösas där och då. För Stefan Andersén är det viktigt att känna till de närståendes önskemål för att kunna respektera dem efter döden.
– Att respektera den dödas vilja är en del av mitt sätt att sörja.
De etiska frågorna, såsom att förlänga livet, har de talat mindre om. De känner dock varandra så väl att de tror sig veta vad den andra skulle önska i olika situationer. För båda är livskvaliteten viktigare än längden.
Varför är det svårt att tala om döden?
Det kan kännas svårt när en åldrande förälder tar upp döden. En vuxen son eller dotter kan agera själviskt genom att avvisa initiativet till samtal, tänker Stefan Andersén. Han tycker att barnet ibland kan sätta sina egna känslor före förälderns behov.
– Det kan kännas dåligt att någon går bort. Det är inte i ens egna händer, så varför belasta sig med den ångesten?
Ändå är han rädd, det måste medges. När hans mor en dag dör, blir han den äldsta i släkten.
– Jag har alltid haft någon att fråga om hjälp. Det är en skrämmande tanke att jag plötsligt ska ha alla svar själv.
Stefan Andersén uppmuntrar att prata med sina närstående och att fråga så mycket som möjligt medan det fortfarande är möjligt. Han ångrar de samtal som inte blivit av.
– Det enda sättet att förbereda sig för döden är att spendera så mycket tid tillsammans som möjligt.
Den här artikeln är översatt av Hedvig Jakobsson från den finska ursprungliga artikeln Ei tehdä tästä numeroa skriven av Anna Wilkman. Artikeln ingår i Bra sagt/Hyvin sanottu-diskussionsfestivalen som ordnas i Lahtis 27–28.9.2024. Lördagen 28.9 klockan 16.00 ordnas en diskussion som handlar om döden. Diskussionen kan ses direkt på Yle Arenan eller i TV1. Här finns hela festivalprogrammet på finska.
