Anna Härmälä debuterade år 2011 som bilderboksförfattare och -illustratör med boken Du hör inte hit, Beiron. Sedan dess har Härmälä gett ut tre bilderböcker.
I våras gav Anna Härmälä ut den självbiografiska serieromanen Singelmamman, som handlar om Mia som blir dumpad av sin man bara några veckor efter att hon fött parets gemensamma barn. Livet som singelförälder visar sig vara fullt av utmaningar och dråpliga situationer.
Var steget långt från att skapa bilderböcker till att teckna serier för vuxna?
– Innehållsmässigt, ja. Men det här med att sammanföra bild och text och se vad som händer, det är ju mitt sätt att berätta. På det sättet var det inte ett stort hopp.
Serierna i Singelmamman kom till under en ganska speciell tid i ditt liv. Kan du berätta lite om bakgrunden till boken?
– Bakgrundsmaterialet till serierna kom till under en väldigt tung period i mitt liv. Som nybliven mamma till världens ljuvligaste bebis blev jag dumpad. Eftersom det hände så många konstiga saker, och folks reaktioner var så speciella, insåg jag snart att det här är någonting jag vill berätta om. Idéerna och tankarna började samlas, men sen tog det sex–sju år innan jag började teckna och skriva om det på riktigt.
Du publicerade de här seriestripparna på Instagram, eller hur?
– Ja. När idéerna började ploppa upp tecknade och skrev jag dem i ett serieformat som fungerar bra på Instagram. Jag la upp dem anonymt på engelska under signaturen ”Singlemothering”, helt enkelt för att kolla om folk som inte känner mig tycker att serierna är bra på riktigt. Och kontot började växa väldigt snabbt. En dag fick jag ett meddelande från ”Ruth” på The Guardian, och hon ville skriva en artikel om mig och mina serier. Efter att artikeln publicerades drog det iväg, och jag hade möjlighet att välja och vraka bland förläggare.
Du höll ett ”Sommarprat” i Yle Vega i somras, och då sa du bland annat att ”tragedi + tid = komedi, om man gör det rätt”, och jag undrar hur du lyckas hitta balansen mellan tragedi och komedi? Är det bara tiden som gör det?
– För det första måste man kanske ha en humor som inte är alltför snäll, hur man nu sen tolkar det ordet. Alla upplever ju saker på olika sätt, men det verkar som om väldigt många har hittat både humor och någon slags sorg och ärlighet i de här serierna.
I dina bilder finns referenser till bland annat konsthistoriska verk, kulturhistoria, litteratur och film. Var hittar du inspiration?
– Ja, det är väl allt detta, och livet. Och sen tänker jag mig att en del kanske har mer logiskt organiserade hjärnor, medan andra har ett mera vimlande kaos, och så råkar det bara dyka upp saker som man kan fnissa åt för sig själv och hoppas att andra också tycker är finurliga.
Har det här med att teckna serier gett dig mersmak?
– Javisst. Singelmamman har gett mig ett slags bekräftelse på att jag också har någonting att säga de vuxna. Så jag skulle väldigt gärna vilja fortsätta på det spåret.
Om du skulle beskriva Singelmamman som en möbel, vilken skulle den vara?
– Eventuellt en riktigt bekväm säng där man också har ätit så att det finns lite smulor kvar som skaver när man rör på sig.
Lyssna på intervjun med Anna Härmälä:
Frid, värme och kärlek
När läsarjuryn skulle sammanfatta sina känslor efter att ha läst Singelmamman upplevde man starkt att kvinnor klarar allt, och man lyfte fram ord som empati, frid, värme, styrka, kraftfullhet, hopp och kärlek.
Men vilken möbel tycker juryn att beskriver boken bäst – är det en torkställning, en gunga eller ett vitrinskåp?
Lyssna på läsarjuryns diskussion om Anna Härmäläs serieroman Singelmamman:
