Första ordet i Carina Karlssons nya diktsamling Marconirummet är ”vattnet” och det sista ordet är ”kroppen” – två centrala ord och begrepp i en diktsamling som i hög grad kretsar kring frågor om det obegränsade/det begränsa(n)de, det upplösta/det fasta, det fria/det instängda, det yttre/det inre samt avstånd/närhet.
Titeln anspelar på fartygens fönsterlösa och ljudisolerade Marconirum där telegrafister tog emot och sände morsemeddelanden – en skör livlina till omvärlden.
I Carina Karlssons dikter intar Marconirummet en symbolisk funktion med flera olika betydelser.
Vad är ett Marconium?
– Marconirummet är ett rum ombord på ett fartyg, det är egentligen ett sändarrum. Rummet låg i anslutning till bryggan, och det var ljudisolerat för att radiotelegrafisterna inte skulle bli störda av ljudet från passagerarna, den övriga besättningen, maskiner och sådant. Samtidigt var det här rummet fartygets kontakt med världen utanför. Det är som bilden av en paradox.
Vad symboliserar Marconirummet i din diktsamling?
– Jag satt och läste på om Titanic, och på Titanic fanns det ett Marconirum. Och så tyckte jag att det här är en helt underbar bild för hur vi människor kommunicerar med varandra och världen.
– Vid den här tiden var Marconirummet en nyhet, så alla krösusar ombord som hade råd höll telegrafisterna upptagna med att skicka hälsningar till sina vänner och bekanta i land, vilket gjorde att telegrafisterna inte hann ta emot de meddelanden som sändes som varnade för att det fanns isberg i trakten.
– Och det här tycker jag att är en så belysande bild för mänskligheten idag: att vi fyller våra liv med en massa nojs och nöjen så att vi kanske missar de verkligt viktiga meddelandena eller budskapen som vi borde ta till oss.
Vad var det som satte igång den här diktsamlingen?
– Diktsamlingen Marconirummet har varit på gång väldigt länge, fått växa till sig och också tunnats ur, och hitta sin form. Men det som fascinerar mig är mänskligheten. Titanic är ju också en underbar symbol för hur man i början av 1900-talet trodde så mycket på mänskligheten. Man trodde till exempel att man skulle komma att besegra alla sjukdomar.
– Titanic byggdes som ett osänkbart skepp som ett slags människans seger över elementen. Så går det under på sin jungfrufärd, och sedan bryter första världskriget ut. Det är ju också en stark bild för vår mänsklighet.
– Jag tycker att den bilden är väldigt aktuell också för dagens värld: just när man trodde att vi kommer att kunna satsa en massa pengar på att se till att hela världens befolkning får mat, och på klimatarbetet, ja, då blir det krig i Ukraina och Israel sätter igång någon form av folkmord i Gaza. Alla de pengar och medel som vi borde använda för att göra världen bättre använder vi för att ta livet av varandra. Varför gör vi så korkade val? Vi borde veta bättre. Vi borde kunna bättre.
I centrum för dikterna har vi en kvinna, en mor som känner sig väldigt instängd i det här Marconirummet. I dikterna finns en anspelning på temat om sjömansgossens lilla vän som står sörjande på strand – hur har du tänkt kring din version på det här temat?
– Jag är ju inte direkt en sjömanshustru, men min man jobbade inom gränsbevakningen och har jobbat som sjöman, så när vårt barn föddes och hon var liten var han turvis borta och hemma i olika perioder.
– Jag plockar bilder och idéer ur min vardag och sådant som jag funderar på, för att sedan utveckla ett resonemang eller för att få reda i mina tankar. Allt jag skriver är sant, men allt jag skriver är inte sanningen. Så även om det här är en sann bild av mitt och min familjs vardag är det förstås en väldigt förenklad bild.
Dikterna handlar om havet, vilket också präglar själva formen i dikterna som har en stark rytm och rörelse och hela samlingen binds ihop av vågor, framförallt den sjunde vågen. Hur har du tänkt kring detta?
– Oftast är saker mycket enklare än vad man kanske tror. Det här manuset har funnits i min dator i många år och jag har haft det som mitt eget lilla Marconirum dit jag har gått för att leka och underhålla mig själv. När mitt förlag hörde av sig hösten 2023 var jag tvungen att skärpa till mig lite och försöka hitta någon form för samlingen.
– Den sjunde vågen har alltid fascinerat mig därför att den ju också är en paradox. Förr trodde man, och många tror fortfarande, att den är lite olycksbådande, att den är större än de andra vågorna och att den därför har en särskild betydelse.
– Men rent vetenskapligt finns den sjunde vågen inte. Den större vågen kan lika väl vara den åttonde eller den elfte. Så fort folk förstår att den sjunde vågen inte är speciell kommer tron på den att försvinna. Då försvinner också den sjunde vågens kraft och makt.
Om du skulle beskriva Marconirummet som ett djur – vilket skulle det vara och varför?
– En bläckfisk tänker jag direkt. Det är underbara djur som har nerverna i alla delar av kroppen, precis som jag tycker att Marconirummet har. De är fulla av liv och svåra att ha ihjäl.
Lyssna på intervjun med Carina Karlsson:
”Som en tuff liten igelkott vid ett stort hav!”
Är Marconirummet ett rum för oro eller trygghet, och är vattnet en vän eller en fiende?
Och vilket djur beskriver bäst andemeningen i boken – en säl, en jättebläckfisk, en igelkott eller ett djur i bur?
Lyssna på läsarjuryns diskussion om Carina Karlssons diktsamling Marconirummet:
