Bland tyll, volanger, glittriga tyger och provdockor i en syateljé i centrum av Helsingfors hittar vi danskonstnären och pedagogen Vivianne Budsko-Lommi klädd i helsvart. Vid bröstet bär hon ett enormt rött hjärta, ett konstverk av modedesignern Marjut Uotila. Kostymdesignern Erika Turunen gör de sista finslipningarna på Budsko-Lommis högtidsdräkt inför självständighetsdagens slottsbal.
– Man behöver kanske ett stort hjärta för att kunna nå en gemenskap med andra människor, och för dansen och konsten i allmänhet. Ur hjärtat kommer känslorna, som konsten sedan förmedlar vidare till andra människor, säger Vivianne Budsko Lommi.
Det är just gemenskapen som president Alexander Stubb och fru Suzanne Innes-Stubb valt som tema på årets självständighetsbal. Bland de inbjudna i år har i synnerhet kulturpersonligheter som har främjat gemenskap uppmärksammats.
– Det var en chock när brevet med presidentens slottsstämpel kom med posten. Jag hade aldrig förväntat mig få en inbjudan till självständighetsbalen, säger Budsko-Lommi.
Det är första gången hon behövt fundera på den typ av högtidsklädsel som behövs på slottet.
– Jag har ju inte varit med om något som skulle kräva högtidsklädsel. Jag provade olika klänningar och byxor. När jag plötsligt såg det stora hjärtsmycket kändes det helt enkelt fängslande.
Blev kallad ”lilla grisen”
Det är just gemenskap och kärleken till danskonsten som designhjärtat vid hennes bröst rent konkret symboliserar.
– Jag har själv vuxit upp i en balettskola där min kära balettlärare Margaretha von Bahr kallade mig lilla grisen. Jag var en och sextiotvå lång och vägde fyrtiofem kilo. På grund av allt det jag själv har gått igenom har jag lätt att hjälpa andra.
Men trots det här är det fortfarande inte så lätt att hjälpa sig själv, konstaterar hon. Det är fortfarande inte heller lätt för henne att betrakta sig själv i spegeln och vara i blickfånget, förutom då hon dansar på scenen.
Vivianne Budsko-Lommi, som också varit min egen danslärare, har alltid poängterat att perfekta piruetter, höga benlyft och ett perfekt utseende inte är det intressanta. Det är utstrålningen, konsten och det man har att ge som är betydelsefullt.
Ändå är budskapet inte helt lätt för henne att följa själv, självkritiken finns där fortfarande.
Bakom den svarta luggen skymtar ändå ett par tindrande ögon när hon vågar kasta en blick i spegeln. För visst ger fracken, byxdressen och framförallt hjärtat en wow-känsla.
Alli Paasikivis gäddhäng och utseendekritik
På 1950-talet blev presidentfrun Alli Paasikivis överarmar ett diskussionsämne i samband med slottsbalen. Hon har fått namnge det som på finska fortfarande kallas ”allit” alltså ”gäddhänget” under armarna.
Och visst är det fortfarande mycket fokus på i synnerhet kvinnors utseende på slottsbalen. När över två miljoner ögonpar följer direktsändningen från slottet sätter det press på vem som helst.
– Jag jobbade ganska länge och jag fick hjälp av mina döttrar och deras stylistvänner. Det viktigaste rådet var att gå efter din egen identitet.
Det är också det hon själv tycker är intressant när hon tittar på slottsbalen: hur folk bär sina plagg och hur personliga de är.
Fracken har varit på slott och hov
Hjärtsmycket är gjort av pärlor, knappar och återvunnet material. Det innehåller alla detaljer som ett riktigt hjärta har: aorta, blodkärl, förmak och kammare. Inuti finns en ficka där designern Marjut Uotila önskar att alla som burit hjärtat ska lägga en bild på sig där den varit. Hittills på Helsingfors bokmässa och i Florens, nu på slottsbalen.
– Alla som använder hjärtat bygger också en gemenskap.
Även den svarta fracken har en berättelse.
– En finländsk minister har burit den både på presidentens slott och hos kungen i Italien.
Under fracken skymtar en vid svart byxdress av kostymdesignern Erika Turunen. Hon designar också Nationalbalettens och danskonstnären Tero Saarinen Companys dräkter. För henne är det viktigt att gå efter personligheten.
– Jag får ofta ganska snabbt en känsla av vad som klär kunden. Det är också viktigt att man ska kunna röra sig bra i kostymen, att den sitter väl och att man gärna ska kunna använda den i flera år, säger Erika Turunen medan hon kollar de sista detaljerna i Budsko-Lommis kostym.
Ett ställningstagande mot nedskärningarna
Facebookgruppen Sakset Seis – Stoppa saxen med nästan 20 000 medlemmar har som syfte att rikta blickarna mot regeringens historiskt stora nedskärningar inom kulturlivet. I den uppmanas kulturarbetare som får ta del av slottsbalen att bära en saxsymbol för att uppmärksamma nedskärningarna inom kulturbranschen.
Stoppa saxen-gruppen överlämnar torsdagen den 5 december, under en stor demonstration i Helsingfors, den stora kulturadressen med över 80 000 namnunderskrifter mot nedskärningarna till beslutsfattarna. Vivianne Budsko-Lommi ser också sitt stora hjärta som ett ställningstagande i samma ärende.
– Det är för hela Finlands konstliv. Helst skulle jag också ha en poesibok under ena armen och tavla under den andra.
Budsko Lommi blev speciellt glad över att hennes livspartner Irmeli Ilomäki också fick en inbjudan. När stilkonsulten Lena Sarvi år 2010 offentligt kritiserade samkönade par som dansade tillsammans på slottet blev hon ledsen. Budsko-Lommi gick tillbaka till artiklarna och blev nedstämd.
– Jag och Irmeli dansar om det känns rätt i stunden. Men jag dansar gärna med en kadett om jag blir uppbjuden. Eller kanske jag bjuder upp president Stubb, om etikettreglerna tillåter det.
Farmor kom till Finland för att kunna leva fritt
Vivianne Budsko-Lommi är född 1959 och tillhör den generation som har hört allt om kriget och varit rädd för det sedan barnsben. Hennes egen farmor som hade finlandssvensk mamma och ukrainsk pappa, skickades från St Petersburg till Finland för att kunna leva och tänka fritt.
Självständigheten har blivit allt viktigare efter de senaste årens världshändelser där fred inte längre är en självklarhet. Varje år brukar hon också följa slottsbalen på tv.
– Vi har en stor tradition hemma och följer sändningen med mina fyra döttrar och deras familjer som kommer hem till oss. Nu är de lite förtvivlade: vem ska nu laga fondue när du är på slottet, säger hon med ett skratt.
Vad ser du mest framemot?
– Jag tänker stiga in genom dörrarna på Mariegatan klockan halv åtta och med ett öppet hjärta. Jag är lite rädd för att mitt hjärta är för mycket, men jag hoppas att det inte är det.
