Då vinterkriget bryter ut förväntas de nyförälskade Molly (Saga Sarkola) och Henry (Elmer Bäck) båda göra sitt för fosterlandet.
Journalisten Henry skickas till fronten, inte som soldat för det är han vid dryga fyrtio års ålder för gammal för, utan som reporter. Och skådespelaren Molly reser med sina teaterkolleger genom brinnande krig till Sverige för att samla in donationer för krigsinsatsen.
Henry är en skicklig skribent men han plågas av det han upplever vid fronten, och han känner ett starkt behov att skriva sanningen om döden och förstörelsen som han bevittnar. Men det är otänkbart under krigscensuren. De krigsförhärligande klyschorna som efterfrågas äcklar honom.
Molly i sin tur vill skapa verk som handlar om människans villkor, men under krigsåren är det istället lättsamma filmer och högtravande blankvers på teatern som gäller.
Under de kaotiska månaderna tar deras förhållande två steg fram, två steg tillbaka. Det är en spritdränkt tillvaro både på jobbet och på fritiden. Henry vet inte vart han är på väg med sitt liv, kanske ingenvart.
Om kvällarna super han med gamla bekanta som det är oklart om han ens tycker om.
Hela föreställningen är sällsynt stämningsfull och välgjord.
Fin skildring av spritdränkta krigsår
Föreställningen, i regi av David Sandqvist och dramatiserad av Annina Enckell, växlar smidigt genom otaliga scenbyten tack vare väl uttänkta scenografiska lösningar. En läcker kostymdesign av Sari Suominen bidrar till den stämningsfulla tidsskildringen.
Berättelsen rymmer på westöskt vis ett myller av karaktärer och miljöer. Den utspelar sig på redaktionen, vid fronten, på landet, vid filminspelningar och premiärfester.
Tacksamma roller
De flesta i ensemblen får växla mellan ett flertal roller och alla hittar tacksamma karaktärer att hänge sig åt.
Joachim Wigelius spelar tafsig filmproducent med hängivelse, Pia Runnakko som Mollys mamma gör en sammanbiten och kärv husmor.
Alexander Wendelin vältrar sig i mallighet i rollen som den unga filmstjärnan som kallas ”Finlands Cary Grant”. Vivi Lindberg gör den yngre skådiskollegan som håller på att ersätta Molly i huvudrollerna.
Och Antti Timonen gör en utmärkt biroll som Henrys jobbiga ungdomsvän, en bitter och opålitlig figur som är omöjlig att bli av med.
Genom alltihopa fungerar Mollys och Henrys kärlekshistoria som berättelsens ankare.
Det är ingen stormig kärlekshistoria.
Den är snarare ... slarvig, på ett sätt som är både rörande och djupt mänskligt. Precis så som vuxna människor kan bete sig innan de är mogna att fatta ett beslut om huruvida de ska leva tillsammans.
Henrys vankelmod är inte enbart en karaktärsbrist utan gestaltar svårigheten att leva ett autentiskt liv då sanningen tystas ned och lögnen belönas.
Lyssna på Kulturpodden om uppsättningen av Skymning 41:
