I samband med ett ökat intresse för upprustning har en del uppmärksamhet också riktats mot olika länders kärnvapenarsenal.
Flera länder har börjat överväga möjligheterna att skaffa egna kärnvapen. I Europa vädras olika modeller för ersättande kärnvapenparaplyer, när USA inte längre är pålitligt nog för att garantera Europas säkerhet.
I den här situationen upplevs kärnvapen som ett alternativt sätt att avskräcka fiender.
Vilka länder har kärnvapen?
I dagens läge beräknas det finnas lite över 12 000 stridsspetsar i världen. Av dem finns kring 9 500 i militära lager redo för användning.
När man talar om kärnvapen går tankarna oftast till USA och Ryssland, som var de första att skaffa massförstörelsevapen.
USA utvecklade och använde kärnvapen för första gången under andra världskriget 1945. Sovjetunionen genomförde i sin tur sitt första kärnvapentest 1949, främst som en reaktion på USA:s kärnvapenarsenal och för att etablera sig som en global supermakt.
De här två länderna har överlägset flest kärnvapen i hela världen. Rysslands arsenal är något större, men de är i motsvarande storleksklass.
– Det är för att deras kärnvapenarsenaler är optimerade för att skjuta på den andres kärnvapenarsenaler, säger Karl Sörenson, forskningsledare för kärnvapenanalysprogrammet vid Totalförsvarets forskningsinstitut i Sverige.
I dagsläget har USA dessutom kärnvapen utplacerade i Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien och Turkiet.
Den europeiska kapaciteten är liten men avancerad
Storbritannien och Frankrike utvecklade kärnvapen under 1950- och 1960-talet som ett sätt att säkerställa nationell suveränitet och för att se till att man hade ett någorlunda oberoende försvar.
De här länderna har betydligt färre kärnvapenstridspetsar än USA och Ryssland, men ska enligt Karl Sörenson inte räknas bort lättvindigt.
– De har väldigt moderna arsenaler som kan likställas med USA:s i nivå, men inte i mängd.
Storbritanniens och Frankrikes arsenaler är till skillnad från USA:s och Rysslands inte gjorda för att attackera andra kärnvapenarsenaler, utan bygger enligt Sörenson på en strategi som kallas ”counter values” (ungefär ”värdebaserad målsättning”).
– Det betyder att man skjuter mot mjuka mål, huvudstäder och liknande. De fungerar som en sorts andraslagsförmåga, självförsvar genom bestraffning, säger han.
Kina leder racet om kärnvapenutvecklingen
Kina är det land i världen som utvecklar sin kärnvapenarsenal snabbast i dagsläget. De genomförde sitt första kärnvapentest 1964, med målet att stärka sin säkerhet och internationella ställning under kalla kriget.
Kinas arsenal av kärnvapenstridsspetsar uppgår nu till cirka 600, enligt beräkningar gjorda av tankesmedjan Federation of American Scientists.
Förra året kom också rapporter från USA:s militärhögkvarter Pentagon som uppskattade att Kina kommer att ha över tusen kärnvapenstridsspetsar.
Kina har en policy om att inte vara den första att ta till kärnvapen, och de utvecklar även sin konventionella militär i samma takt som kärnvapenkapaciteten.
Flera analytiker bedömer att tröskeln för Kina att faktiskt ta i bruk kärnstridsspetsar är hög, såvida inte själva statens existens är hotad.
Kärnvapennationerna som inte officiellt är kärnvapennationer
USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina är de fem kärnvapenstater som erkänns som kärnvapennationer under det internationella icke-spridningsavtalet NPT.
Utöver dessa har Indien, Pakistan och Israel också antingen bekräftad eller misstänkt kärnvapenkapacitet, men de här länderna har inte undertecknat NPT.
Nordkorea, som lämnade NPT 2003, är inte erkänt som en officiell kärnvapennation men tros ändå ha åtminstone några kärnvapen.
Kärnvapentriangeln Kina-Indien-Pakistan
Initialt utvecklade Indien sitt civila kärnkraftsprogram på 1940-talet.
När grannlandet Kina genomförde sina testsprängningar av kärnvapen 1964 började Indien på allvar fundera på att utveckla egna kärnvapen, för att kunna möta ett eventuellt hot från den nation som var den största konkurrenten i regionen.
Kinas agerande var alltså det som ursprungligen övertygade Indien om att bli en kärnvapennation, men från slutet på 1990-talet och in i det nya millenniet låg fokus på Pakistan i stället.
Pakistan insåg att Indiens steg in i kärnvapenklubben betydde att de fick ett strategiskt övertag.
Länderna har alltsedan Storbritannien delade upp sitt kolonialvälde i regionen legat i konflikt med varandra om vissa områden som både Indien och Pakistan anser tillhör dem.
Dessutom har det faktum att länderna har olika religiösa majoritetsgrupper bäddat för en del konflikter och spänningar.
Pakistan började därför under en längre period bygga upp sina möjligheter att bli en kärnvapenmakt.
Man utvecklade sakta sina möjligheter att anrika uran och producera kärnvapenmaterial, och utförde slutligen sina första framgångsrika provsprängningar 1998.
På senare tid har Indiens fokus ändå hamnat på Kina igen.
Båda länderna har fått en allt starkare internationell ställning, både politiskt och ekonomiskt, och spänningarna har ökat, med bland annat flera gränsdispyter mellan länderna och konkurrens om strategiska punkter i vattnen i Sydostasien.
Dessutom finns alltid risken att Kina och Pakistan kan göra gemensam sak, om de upplever att Indiens inflytande i regionen blir för stort.
Som ett resultat av detta har också Indien satsat mera på utveckling inriktad på kärnvapen och system som kan slå till på längre avstånd än tidigare.
Nordkoreas skrammel med robotar ett ökande hot
Nordkorea utförde sitt första kärnvapentest 2006, med målet att avskräcka potentiella hot och stärka den nationella säkerheten.
Nordkoreas kapacitet är svår att uppskatta, men landet har förmodligen material för att producera omkring 40–50 kärnvapenstridsspetsar.
Hårda sanktioner från omvärlden har begränsat Nordkoreas möjligheter att utveckla sina kärnvapen, men det nya, täta samarbetet med Ryssland har fått flera analytiker och politiker att oroa sig för att Nordkoreas kapacitet kan öka i snabbare takt.
USA:s president Donald Trump och den nuvarande försvarsministern Pete Hegseth förargade Sydkorea tidigare i år när de hänvisade till Nordkorea som en kärnvapennation.
Analytiker menar att ett officiellt erkännande kan legitimera den nordkoreanska regimen internationellt och skrämma upp regionens länder, vilket kan leda till en upprustningskapplöpning.
Sydkorea och Japan utsätts allt oftare för hot av Nordkorea, som testskjuter robotar nära de två nationerna med jämna mellanrum.
Kärnvapenfrågan ständigt aktuell i Mellanöstern på grund av Iran och Israel
Israel har inte officiellt erkänt att de har kärnvapen, men tros ha haft dem sedan 1960-talet, dels som en försäkring mot attacker från framförallt ärkefienden Iran.
Israel tros ha omkring 90 kärnvapenstridsspetsar. Landet har en medveten policy om att inta en viss tvetydighet till frågan och erkänner inte officiellt att de har dem i sin arsenal.
Utöver det här har Iran länge misstänkts av främst USA och Israel för att vara på väg att utveckla kärnvapen, även om Iran själva säger att deras arbete med att anrika uran handlar om att utveckla landets energisektor.
Både den förra och nuvarande Trumpadministrationen har intagit en hård linje mot Iran, vilket har lett till att Iran dragit sig ur samarbeten för en fredlig utveckling av sin kärnkapacitet.
Det här befarar en del analytiker kan leda till att Iran får nya möjligheter att skaffa sig kärnvapen utan insyn från andra, och det kan leda till svåra konflikter med Israel längre fram.
