”De här till tänderna beväpnade 30 000 krigarna mötte en IS-styrka på 1500 man. Kanske färre. Högst trehundra säger många. Och de förlorade. De kastade sina vapen och sprang sin väg.”
Det var sommaren 2014. Varje morgon samlades läkarteamet i sjukhusets mötesrum för att gå igenom dagen arbetsuppgifter. Speciellt i juni var det många åligganden som skulle förberedas, eftersom det var den månaden när nya studenter skulle inleda sina inträdesprov.
På eftermiddagen den fjärde juni hörde vi skottlossning i närheten av sjukhuset. Det lät som en konfrontation mellan militären och någon okontrollerad banditgrupp. Det hände så ofta att vi inte fäste oss desto mera vid det. Vi trodde att det snabbt skulle ta slut.
Följande dag, den femte, fortsatte emellertid skottlossningen. När militären utsträckte sitt utegångsförbud till att gälla hela dagen förstod vi att något allvarligare var i görningen. De första dagarna efter att utegångsförbudet trätt i kraft fick vi bara in skadad militärpersonal. De anlände i militärfordon, de enda som med undantag av ambulanser fick röra sig på gatorna.
Nu kunde vi även höra ljudet av tunga vapen, granatkastare och pansarvagnar.
Några dagar senare började även civila patienter strömma till sjukhuset. Några kunde gå själva, andra, såväl barn som åldringar blev burna av anhöriga. Många hade vandrat långt, utan skor på fötterna, utan mat, utan vatten; smutsiga, dammiga, under den stekande solen. Det kan bli 45 – 50 grader i Mosul i juni.
Vi gav dem mat och vatten och skötte om dem som väl som vi kunde. Deras skador var ofta några dagar gamla eftersom det på grund av utegångsförbudet var förbjudet att röra sig med bil. Många hade dött på vägen till sjukhuset.
Patienterna eller deras följeslagare berättade att de nya fienderna var främlingar och tillhörde ett annat folk. De bar konstiga kläder, hade långt hår och långt skägg, och talade en underlig arabiska. De kommer från Afghanistan eller Pakistan, trodde många. Eller Tjetjenien. Marocko. De är inte araber.
Från översta våningen på vårt sjukhus kunde vi se folk fly i tiotusental över den bro som militären tillät folk att använda och som leder över till Mosuls centrum på östra sidan av Tigris.
Tidigare hade det funnits vapen i de flesta hem och människorna hade kunnat försvara sig själva, men först hade US-armén och senare polisen beslagtagit alla vapen. Militären hade dåligt rykte. Människorna litade inte på den. De hade inget annat val. De måste fly.
Den 8 juni började vi ha brist på mat och mediciner. Sjukhuset var överfyllt. Vi började evakuera patienter med ambulans. Det bestämdes på morgonmötet att alla som varit i tjänst i två veckor fick åka hem för att vila. Jag fick skjuts över Tigris med en ambulans. På väg ut ur sjukhuset mötte jag min goda vän M, som var på väg in för att tjänstgöra. Vi skakade hand och önskade varandra lycka. Drygt ett år senare träffade jag honom i Helsingfors.
Det var en mycket het dag. Bron över Tigris var svart av folk som med allt de kunde bära eller släpa på i inköpskärror var på väg mot ett öde som de inte visste vad det innebar. Vi tog med så många som vi kunde i ambulansen.
På andra sidan bron tycktes livet fortsätta som förut. Bilar rullade på gatorna. Några butiker tycktes vara öppna. Sista biten hem gick jag till fots.
Jag hade precis kommit hem till familjen när vi hörde en våldsam explosion som skakade hela staden. Senare fick vi veta att en pansarvagn fullastad med sprängämnen hade kört rakt in i det hotell där militären på västra stranden hade sitt högkvarter. Hotellet, som var ett välkänt femstjärnigt hotell, förstördes fullständigt. Sjukhusbyggnaden i närheten, min arbetsplats, förstördes delvis.
Det här förändrade den militära bilden fullständigt. Armén flydde hals över huvud. Efter att först ha tvingat till sig bilar och civila kläder av män på gatan kastade de sina vapen och sina uniformer och försvann ur staden så snabbt de kunde.
Slaget om Mosul måste vara det minst ärofulla i något lands historia. Det fanns vapen och utrustning för tre divisioner i militärdepåerna, och 30 000 man för att försvara staden. En mycket stor del av dessa var inkompetenta officerare och underofficerare som köpt sig rang och ställning utan att ha någon erfarenhet av krig. De här till tänderna beväpnade 30 000 krigarna mötte en IS-styrka på 1500 man. Kanske färre. Högst trehundra säger många. Och de förlorade. De kastade sina vapen och sprang sin väg.
IS hade använt två metoder i sin psykologiska krigföring. De hade utgett sig för att representera ordning, den nya ordning som enligt rörelsens apokalyptiska fantasier skulle infalla efter det att de otrogna krossats. Och folket i norr var trött på det kaos som USA hade skapat, trött på shiastyret i Bagdad. Det var så att säga moroten som skulle ge ISIS civilbefolkningens stöd.
Käppen var den skräck som IS krigare hade injagat i en hel armé med sina exempellöst barbariska metoder. I dem ingick alternativen att bli halshuggen, korsfäst, hängd eller levande bränd. Självmordsattacken mot militärhögkvarteret var den sista droppen som fick staden att falla. Efter det låg staden öppen för erövrarna.
På några timmar tog de över stadens centrum. Armén kunde ha hindrat IS att ta sig över floden genom att spränga broar och försvara de kvarvarande, för IS hade ingen utrustning att ta sig över vatten. IS var inte ens en armé utan en hord krigare på Toyota flakbilar beväpnade med för det mesta lätta handeldvapen. Men oenighet mellan provinsguvernören och militärhögkvarteret i Bagdad omintetgjorde det som hade varit strategiskt riktigt.
IS kunde förmodligen inte tro sina ögon när de intagit vapendepåerna. De kom över enorma mängder krigsmaterial. Lätta vapen, tunga vapen, kanoner, ammunition, stridsvagnar. Omkring 2300 amerikanska Humwee. Modern amerikansk krigsarsenal för 70 000 soldater.
Det var svårt att efter det veta vad som hände i staden. Inga statliga medier fungerade. Vi hade bara sociala media och rykten att lita oss till. Min familjs hus låg i sydöstra ändan av staden. Följande natt, den tionde, kunde vi ännu se soldater på flykt. Vid fyra, fem tiden på morgonen marscherade främlingar på våra gator. De sökte genom staden, gata för gata, för att spåra upp soldater som de genast avrättade.
Också journalister dödades, eftersom krig numera förs både på marken och i medierna. De dödade till och med imamer som vägrade att samarbeta och förkunna den enda rätta tron. Efter det ropade moskéernas högtalare ut att IS kommit för att hjälpa befolkningen och döda otrogna; att staden nu var säker och trygg. Mosul hade blivit en del av den Islamiska staten.
Jihadisternas erövring av Mosul hotar hela regionen
Min familj och min farbror diskuterade livligt vad vi skulle göra. Resa eller stanna kvar? Närmaste någorlunda fredliga område var Kurdistan. Till Erbil är det ungefär 80 kilometer. Men det rådde kaos på vägarna. Några som återvänt i sina bilar berättade att IS hade upprättat militärposteringar, att de försökte hindra människorna att lämna staden men att de framför allt jagade flyende soldater, kidnappade och sköt dem.
Vi beslöt att stanna. Det var ett svårt beslut.
Min bil hade blivit kvar på sjukhusområdet. Jag kontaktade en kollega och frågade om jag kunde hämta bilen. Han trodde att det var möjligt. Min bror körde mig i min fars bil. Vi filmade med telefonen några av gatorna. Det låg slängda militärpersedlar i högar överallt, och många döda kroppar. Men ingen stöldvåg, som under tidigare maktskiften.
IS kontrollerade sjukhusporten. De ville bara veta om vi hade vapen. Jag bad min bror vänta utanför. Mitt rum på sjukhuset hade förstörts i explosionen, men bilen stod kvar på parkeringsplatsen. Jag kontrollerade den noga. Tidigare hade det två gånger hänt att någon försökt spränga den och jag visste att vi läkare var måltavlor. Allt verkade emellertid vara ok.
Jag gick till bäddavdelningen för att se om någon behövde hjälp. Jag hade följe av en IS-krigare.
Jag gick till bäddavdelningen för att se om någon behövde hjälp. Jag hade följe av en IS-krigare. Sjukhuset var så gott som tömt, endast på intensiven fanns det patienter som inte hade kunnat flyttas.
Vi mötte en kollega. Han signalerade åt mig bakom ryggen på min följeslagare att jag inte skulle avslöja att jag är läkare. ”Stick, stick iväg”, signalerade han. ”Varför?” mimade jag. ”Vad är ni rädda för?” ”De dödar alla som de misstänker är militär, eller som har hjälpt militären.”
Jag gick tillbaka till parkeringsplatsen, tog min bil och åkte hem.
Vi befann oss i en mycket svår situation. IS använde moskéerna till att efterlysa läkare – många hade dödats eller flytt. Det var bara en tidsfråga innan de skulle hitta mig och min bror, som också är läkare. En morgon hörde vi en helikopter starta från det lokala flygfältet och göra en sväng över stan. IS behärskade luften också. Det avgjorde saken. Vi måste lämna stan så fort som möjligt.
Far vägrade emellertid att överge vårt hus. ”Om det vill komma åt vårt hem måste det ske över min döda kropp”, sade han. Vi hade svårt att acceptera det. Min far och min farbror skulle stanna. Vi andra skulle fara.
Den kortaste vägen till de självstyrda kurdiska områdena är att antingen köra norrut mot Duhok eller österut mot Erbil. Båda sträckorna är cirka 80 km. Vi packade bilen med det vi trodde skulle behöva och for mot norr. Vägen var fortfarande fylld av resande. Vid gränsen till Kurdistan måste vi vänta nio, tio timmar på att kunna passera. Hjälpsamma kurder bjöd oss på mat och vatten.
När vi äntligen kommit över gränsen uppstod ett annat problem. Var skulle vi stanna? Alla hotell var överfyllda. Vi lyckades finna en våning för några dagar. Men hyran var skyhög och steg för varje dag. Vi var inte förberedda på det. Vi hade inte mycket pengar med oss, det hade varit omöjligt att lyfta kontanter från bankerna sen IS tog över. Vi måste ånyo sätta oss ner och fundera vad vi skulle göra.
Vår första omsorg och största oro gällde vår far. Vi trodde att antingen skulle Bagdad göra ett motanfall och förstöra vår stad, eller så skulle IS göra det. När vi sen hörde att IS hade börjat marschera söderut mot Bagdad, att centralregeringen saknade möjligheter att återta förlorade områden och att IS lyckats erövra fyra städer inom en vecka, trodde vi att vi kunde vara säkra i Mosul. Alternativet skulle ha varit att lämna Irak. Vi fick kontakt med far som berättade att det rådde ett spöklikt lugn i staden.
Vi återvände hem. Många andra tänkte som vi. Fler bilar var på väg tillbaka till stan än bort därifrån.
Min kollega ringde och berättade att vi kunde börja jobba igen. Sjukhusdirektören – samma som tidigare – hade lyckats utverka garantier för att vi skulle kunna arbeta ostört på sjukhuset. Även vårt mötesrum skulle vara fredat. Till det skulle ingen IS-krigare ha tillträde. Vi skulle få göra vårt arbete ifred. IS såg att läkare behövdes. Också sårade IS-krigare sändes till sjukhuset. En kollega som stannat kvar på sjukhuset kontaktade mig. ”Kan du inte komma och hjälpa. Vi klarar inte av det här. Det är för många sårade och sjuka.”
”Ok. Jag kommer.”
Jag kom till sjukhuset i mina civila kläder. Ville bara bekanta mig med situationen. Den var katastrofal. Det rådde stor brist på förnödenheter. En del av sjukhuset var förstört.
IS vaktade alla vägar till och från sjukhuset. Kontrollerade alla som kom och gick. Det var svårt att transportera sjuka. IS hade lagt beslag på bensinen. Bensinen till ambulanserna måste köpas på svarta marknaden. Som IS förstås behärskade. De hade också kontroll över alla bankerna. All penningrörelse. De etablerade gradvis kontroll på alla områden. Till slut behärskade de fullständigt hela staden.
Jag beslöt att stanna på sjukhuset. Jag kunde inte annat, trots att familjen var orolig. Jag var läkare och det var min plikt att bistå sjuka. Jag hade svurit eden att vara ”till gagn för de sjuka och försöka avvärja allt som kan skada eller göra dem ont”.
Jag började arbeta på sjukhuset. Vi hade överfullt på alla avdelningar som var öppna. Jag bodde på sjukhuset men stod i daglig kontakt med familjen. Vi fick ingen lön på tre månader. Men efter att IS tillsatt en egen hälsovårdsminister började lön utbetalas.
En ny sjukhuschef utnämndes, som började återinkalla all tidigare sjukvårdspersonal. IS hade egna läkare men de var inte kirurger. I krig behövs kirurger. Sjukhuschefen hade förstås listor på alla läkare. De som vägrade att infinna hotades till livet. De som kom på jobb övervakades. Vi fick inte lämna stan.
På grund av att jag var mitt uppe i studierna tog jag kontakt med universitetssjukhuset i Bagdad. Jag frågade vad jag borde göra. Skulle jag stanna kvar eller försöka fly till Bagdad? ”Nej stanna kvar, för tillfället är du tryggare där än i Bagdad”, sade min handledare.
Patienter dog trots att vi gjorde allt vad vi kunde med de resurser vi hade. IS började blanda sig i.
Augusti månad. Den heta månaden. Situationen på sjukhuset blev värre och värre. Patienter dog trots att vi gjorde allt vad vi kunde med de resurser vi hade. IS började blanda sig i. Inte bara i hur vi skötte vårt arbete, utan också hur vi levde, hur vi iakttog bönestunderna, hur vi såg ut.
I söder pågick häftiga strider. Allt fler IS krigare togs in på sjukhuset. De hade sina egna läkare, för litade inte på oss. Vi kunde se att krigarna inte var irakier eller syrier, utan från många länder. Från Europa, från Amerika, från Afrika, från Asien. Bland de sårade fanns alltså män från Gulfstaterna, från Saudiarabien, Egypten, Libyen, Algeriet. Vi vårdade tyskar, engelsmän, svenskar, kanadensare … alla slags nationaliteter.
"Varför har du inget skägg?"
En dag när jag kom ut på gården mellan två sjukhusavdelningar tillsammans med kollega, stod som vanligt två beväpnade IS väktare där.
”Varför ler du inte när du ser oss?” sade den ena. Han hade lagt märke till att jag ler när jag möter en annan människa.
”Varför? Är du emot oss?” fortsatte han.
”Varför har du inget skägg”, sade andre. ”Att raka skägget är en olydnad mot Allah ta’ala.”
”Att raka skägget är att försöka efterlikna de icketroende”, tillade den förste.
Situationen kändes hotfull. Min kollega ingrep och sade att vi var mycket trötta, vi hade arbetat hela natten, och att de inte hade något rätt att blanda sig i vårt arbete. ”Bestäm inte vad vi ska tycka.”
Den vita läkarrocken väcker ännu en smula respekt, oberoende av vad man annars tror på. För med det lät de oss gå.
Men det var i den stunden, tror jag, som jag beslöt att lämna Mosul.
