För två år sedan debuterade Martina Moliis-Mellberg som författare med den prosalyriska samlingen A där havet spelade en central roll, och i den nu aktuella samlingen 7 återvänder Moliis-Mellberg till havet och vattnet som element.
I fem kapitel eller avdelningar dyker vi ner i ett antal livsöden där den gemensamma nämnaren kan sägas vara vilsenhet, ensamhet och utanförskap.
Det handlar om att slitas mellan dröm och verklighet, om att bemästra krafter som hotar att sätta hela ens existens ur spel, om att våga gå in i det obegränsade, om att bejaka det okända och ge sig hän, om att försöka bemästra en krackelerande självbild.
I sviten ”Stilla havet” befinner vi oss ombord på batyskafen Trieste, en undervattensfarkost som byggdes på 1950-talet med avsikt att klara av extrema djup.
Vi:et i diktsviten sjunker en meter per sekund genom lager av cyan, azur, kobolt, gråblått och grått för att slutligen landa i det svarta. I djuphavsgravar där det bor en längtan och en rädsla för avgrunden och för det som inte finns. En rädsla för att försvinna ner i mörkrets kärna och skräcken för att slukas av ensamheten.
Att loda djupen nere på bottnen av Stilla havet är som att sväva omkring i rymden – en undervattensrymd där vi blir vägda på våg och funna alltför små.
Batyskafen är ett djupskepp, en kropp som skakar i sina grundvalar. Bortom de tjocka väggarna finns inget syre, inget ljus, enbart kyla och oändlighet.
Instängda i batyskafen står tiden stilla. Ovanför finns tidvatten, fartyg, valar och vågor och undertill kontinentalplattor som trängs och kivas.
Ombord på farkosten är vi:et instängda i en kropp som de inte kan kontrollera, en kropp som befinner sig i upplösningstillstånd.
Innestängda i denna undervattensbubbla tvinnas vi:et samman av rädsla och panik, här finns också ett underliggande hot om våld - något som dessvärre osökt för läsarens tankar till de makabra händelserna på den danska uppfinnaren Peter Madsens u-båt från augusti i år.
Trasiga gubbar som fascinerar
I januari 1960 befann sig den schweiziske djuphavsforskaren Jacques Piccard och den amerikanske löjtnanten Don Walsh ombord på batyskafen Trieste, och duon var de första som lyckades ta sig ner till Marianergravens botten på 10 910 meters djup.
I den förra samlingen A porträtterade Martina Moliis-Mellberg en annan undervattenspionjär, den franske oceanografen och undervattensfotografen Jaques-Yves Cousteau som i Moliis-Mellbergs diktsvit längtade efter att bli tigerhaj och leva i havet för evigt.
I en intervju för Svenska Yle från augusti säger Martina Moliis-Mellberg att hon fascineras av trasiga gubbar delvis för att världen inte riktigt låter gubbar visa sin trasighet:
”Det är tacksamt att använda sig av gubben för att fundera kring vad som händer när självbild och verklighet kolliderar.”
De trasiga gubbarna är ofta pionjärer och föregångare som slagit världen med häpnad med sina våghalsiga äventyr, med sin kompromisslösa envishet och med banbrytande vetenskapliga upptäckter.
Män som utåt sett är företagsamma och framgångsrika, men som samtidigt drabbats av tvivel och en söndervittrande självbild.
När vetenskapsmannen blir ett med sitt forskningsobjekt
I 7 möter vi också den ryske 1700-talsvetenskapsmannen Michail Lomonosov som envist och envetet insisterar på att få upptäckten av den ovanliga undervattensryggen i Norra ishavet uppkallad efter sig.
Undervattensryggen är som en förlängning av hans egen ryggrad, den är en del av hans fysik, hans självuppfattning och självkänsla. Och vad är (en) man utan sin ryggrad?
Ett mirakel under mig och den hisnande känslan av att vara först. Att upptäcka den var att skapa den. Föda den. Att upptäcka den var att upptäcka sig själv.
ur "7"
Den kontinentala jordskorpan blir också föremål för Lomonosovs drömmar och dyrkan. Undervattenskontinenten blir ett slags drömt Atlantis och en sinnebild för det starka bandet mellan vetenskapsmannen och hans studieobjekt.
En relation som i sina mest intensiva stunder liknar erotisk attraktion, för att inte säga kärlek. En kärlek som svartsjukt bevakas av vetenskapsmannen som helst av allt skulle vilja bevara upptäckten för sig själv, i hemlighet i sitt hjärta.
En bergochdalbanefärd ner i fördärvet
Berättelsen om den tyske nöjesparksentreprenören Norbert Witte är en historia om tivoliägaren som försökte smuggla 167 kg kokain från Peru till Tyskland i en flygande matta.
Martina Moliis-Mellberg placerar den konkursdrabbade Witte på en ö i Atlanten där han sitter på stranden, stirrar på en stor vulkan och ser tillbaka på ett liv fyllt av svindel, fiffel och båg.
Hans livsverk, nöjesfältet Spreepark har bommats igen och en del av nöjesattraktionerna är på väg till Peru för ”reparationer”.
Witte drömmer om lätta pengar som ska möjliggöra en nystart, men det sista halmstrået blir ingen livlina. Den flygande mattan blir ingen biljett till drömmarnas teater, utan snarare en berg- och dalbanefärd ner i vulkanen, askglöden och magman, ner i fördärvet.
Ett liv mellan kontroll och kaos
Redan i debutboken A rörde sig Moliis-Mellberg mellan himlen och havet, mellan stjärnor och tigerhajar i skildringen av spänningen och slitningen mellan vår okuvliga längtan och vår oförmåga att frigöra oss från det som begränsar oss.
I sviten ”Adriatiska havet” får vi ta del av ett samtal mellan Andromeda och Aiolos – två ungdomar som jobbar i hamnen på en populär turistort. Den ena städar båtar, spolar däck och sköter markservicen, medan den andra fördriver dagarna med att dyka ner i havets djup.
I sina texter utgår Moliis-Mellberg ofta från historiska och mytologiska personer som hon placerar i överraskande sammanhang. Deras faktiska eller mytiska bagage blir en undervegetation som föder nya världar och vidgar vårt seende.
I den grekiska mytologin tvingas Andromeda ta på sig ett straff för sin mors högmod – hon kedjas fast vid en klippa vid havet för att offras till ett havsvidunder.
I Odysséen bor Aiolos på ön Aeolia där han härskar över vindarna, som han håller fångna och släpper loss efter eget godtycke.
Jag försöker minnas exakt hur det var. Förändringen i honom. Vindarna som kastade sig mot havet, mot varandra. Nyckfulla. Otyglade. Öppnade upp. Lotsade mig neråt.
ur "7".
I Moliis-Mellbergs diktsvit har Aiolos tappat kontrollen över vindarna och han kämpar hårt för att lära sig bemästra och tygla de krafter som hotar att bryta fram, skapa kaos och förstörelse.
Det som från början var ett lekfullt tidsfördriv blir snabbt en fråga om liv och död. Hela tillvaron ställs på sin spets när de kraftiga vindarna piskar havet och djupet både lockar och skrämmer.
Om att våga ge sig hän och söka det gränslösa
Debutverket A och den nu aktuella samlingen 7 bildar ett slags helhet där texterna kretsar kring vissa centrala frågeställningar.
Vågar vi ge oss hän och förbehållslöst närma oss det öppna och det gränslösa? Förmår vi utmana våra egna begränsningar och bejaka hänryckningen, passionen, drömmen? Vad riskerar vi att vinna och vad riskerar vi att förlora om vi tappar kontrollen?
I kapitlet ”Östersjön” möter vi en kvinna som på obestämd tid bosatt sig ute på en ö med kala klippor och vågbränningar. Hon hoppas kunna leva ett avskilt och asketiskt liv i det öppna landskapet där ingen skog skymmer horisonten.
Dagarna fylls av rutinmässiga promenader, läsning, vedhuggning och mete.
Så småningom smyger sig dock ett dunkelt hot in i den till synes paradisiska tillvaron när mörkret och syrsorna tar över. Syrsorna invaderar varje skrymsle och vrå – det är närapå bibliskt, och man känner på sig att undergången är nära.
Friheten och det gränslösa varat blir ett fängelse av förvirring och hallucinationer.
Martina Moliis-Mellberg skriver kompromisslöst och komplext om mörkret som lockelse och fruktan, om den ständiga kampen mellan behärskning och begär, mellan kontroll och kaos, mellan tro och tvivel.
Om vår vilja att förbehållslöst kasta oss ut på sju famnars vatten i hopp om att livet, drömmen, passionen bär och leder oss rätt – samtidigt som rädslan och skräcken aldrig viker från vår sida.
