De tvåspråkiga skolornas vara eller inte vara är den mest eldfängda finlandssvenska frågan.
Många vill avstyra diskussionen genom att kräva en definition på vad det handlar om. Det är ett svepskäl, för definitionen finns.
Nu måste vi få fram de offensiva visionerna.
Det fjärde budordet lyder: Du skall inte vara rädd för tvåspråkiga skolor
Orsaken till att frågan om tvåspråkiga skolor blir så svår handlar om att frågan utmanar hela vårt sätt att se på språk i Finland.
När den rådande sanningen är att enspråkiga lösningar är den enda garanten för tvåspråkigheten så passar de tvåspråkiga skolorna inte in i bilden - inte alls.
Frågan blir obekväm och obehaglig för den ifrågasätter själva grunden som det tvåspråkiga samhället är byggt på.
För om skolorna blir tvåspråkiga blir också administrationen det. Om skolorna blir tvåspråkiga blir också småbarnspedagogiken det. Om hela skolväsendet är tvåspråkigt blir också universitetsvärlden helt tvåspråkig.
Det behövs kanske inte längre en svenskspråkig garnison eller ett svenskspråkigt stift heller.
Av bara farten blir också Stafettkarnevalen tvåspråkigt och Lucia lägger in en vers om Pyhä Lucia. Rädslan är att hela sången på sikt blir finskspråkig.
Trycket ökar
I arbetet med den här serien talar jag bland annat med Erja Yläjärvi, som är redaktionschef på Helsingin Sanomat.
Hon är tvåspråkig och en av de opinionsbildare på finskt håll som mest högljutt har ifrågasatt att det inte finns tvåspråkiga skolor.
För henne är frågan praktisk. I dag måste de hemma lära barnen ord och begrepp som handlar om biologi, kroppsdelar, geografi och religion.
Och hon har svårt att svälja att hennes modersmål finskan kallas för ett främmande språk i barnens skola.
Hon skulle utan att blinka ha placerat sina barn i en tvåspråkig skola om det alternativet hade funnits.
I takt med att gruppen tvåspråkiga finländare växer ökar också trycket på att diskutera olika praktiska lösningar. Och då måste vi vara mogna nog att åtminstone ta själva diskussionen.
Ofta avstannar diskussionen när någon politiker eller tjänsteman säger att “vi diskuterar gärna frågan men först måste vi definiera vad en tvåspråkig skola är”.
Det har hittills varit ett effektivt sätt att kringgå hela frågan.
Men definitionerna är tämligen enkla och klara.
När jag ber Fritjof Sahlström, som är den högsta ansvariga för den pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi, att definiera vad en tvåspråkig skola är så gör han det klart och tydligt på 30 sekunder.
För våra förhållanden handlar det bästa och det enda rimliga alternativet om “ett tvåvägsspråkbad”, som går ut på att du får ungefär hälften av undervisningen på finska och ungefär hälften på svenska.
I skolan skall det finnas ungefär lika många svensk- och finskspråkiga elever för att uppnå en balans. I tillägg till det här behöver man i inledningen stärka minoritetsspråket i undervisningen.
Sedan finns det samlokaliserade skolor, där skolor med skilda språk samsas under samma tak. I de här skolorna kan man dra nytta av varandra genom att ordna gemensamma kurser, projekt och språkmöten.
Det handlar med andra ord inte om svåra definitioner. Det handlar om svåra frågor.
Inga visioner
Om man ser på frågan ur ett pedagogiskt perspektiv så finns det många argument för att en tvåspråkig skola är det bästa alternativet. Du lär dig olika ämnen och språk på samma gång.
Ur ett ekonomiskt perspektiv är de samlokaliserade skolorna också vettiga.
Du behöver bara en gymnastiksal och ett kemilaboratorium.
Men när man ser på frågan ur ett språkpolitiskt och kulturellt perspektiv har svaret åtminstone hittills varit att de enspråkiga skolorna är de bästa för minoriteten.
Skolorna ses som garanten för att identiteten och kulturen ska förbli stark. Men hur möter vi det att allt fler finländare uttryckligen vill ha en genuint tvåspråkig identitet?
I formuläret under rubriken språk finns det ingen sådan ruta att kryssa för.
I den spirande debatten om tvåspråkiga skolor är det lätt att förstå alla de rädslor som finns. För att tvåspråkiga lösningar skall fungera krävs det ömsesidig respekt och förståelse.
När man ser på språkkonsekvenserna av de reformer som regeringen Sipilä med raketfart vill driva igenom blir man mörkrädd.
Och så har vi en kulturminister som heter Sampo Terho. Det känns som om respekt och förståelse för övriga verkligheter än den rent finska saknas totalt.
Men var finns de finlandssvenska visionerna då?
Jag har inte på lång tid hört en enda finlandssvensk politiker eller högre tjänsteman måla upp en vision för hur vi ska möta de nya utmaningarna.
Det är bra att slå näven i bordet när det tafsas på våra rättigheter, men det handlar om försvar och att bevara. Var finns den offensiva framtidsvisionen?
Hur får vi med den stora skaran finsk- och tvåspråkiga som gärna vill vara en del av vår kultur? Hur hjälper vi de svenskspråkiga som inte talar en tillräckligt bra finska idag?
Hur tacklar vi det att många finskspråkiga i dag inte upplever att de har en naturlig kontaktyta till det svenska?
Som jag ser det är nyckeln till låsen insikten om att det inte finns ett Svenskfinland.
Vår språkliga vardag ser så olika ut beroende på var vi bor. Det kräver därför olika lösningar på olika ställen. Den generella svenska lösningen finns inte.
På många ställen vid kusten är språkförhållandena någorlunda i balans. På de här orterna skulle det gå utmärkt att testa tvåspråkiga skolor.
Vad tycker du?
I sin serie "De tio finlandssvenska budorden" resonerar Jens Berg kring obekväma frågor och fenomen som rör Svenskfinland. Serien sänds under fem veckor på Yle Vega sommaren 2018 och finns på Arenan.
