Brådska, okunskap och De blåas illvilja har försatt den finlandssvenska båten i gungning. Regeringens reformiver har lett till att SFP har hamnat i en ännu tydligare försvarsposition.
Senast efter riksdagsvalet i vår blandas kortleken på nytt. Språkpolitiskt är samtliga alternativ bättre än det nuvarande, skriver Jens Berg som en inledning till det femte budordet i serien De tio finlandssvenska budorden.
Det femte budordet lyder: Du skall inte räkna med regeringen
Det var bättre förr. Statsminister Harri Holkeri (Saml) visade med både ord och handling att det svenska i Finland var en hjärtesak för honom.
Han fick flankstöd av den ledande socialdemokraten Kalevi Sorsa som också uppvisade stor kunskap och förståelse för den typ av politik som bör föras i språkfrågor.
Sorsas partikamrater Erkki Liikanen och Paavo Lipponen är andra exempel på ledande politiker som alltid har försvarat det finlandssvenska.
Och de har alla gjort det på både finska och svenska.
När den så kallade trion i dag radar upp sig bakom mikrofonerna är det högst osannolikt att någon av herrarna ens skulle förstå en lite mer invecklad fråga på svenska.
Juha Sipilä (C) kan ibland i nordiska sammanhang säga några fraser men sedan är det stopp. Hans kollega Petteri Orpo (Saml) har mig veterligen aldrig uttalat en hel mening på svenska, åtminstone inte i offentligheten.
Sampo Terho (Blå) är ett kapitel för sig. På hans agenda finns uttryckligen att göra Finland officiellt enspråkigt finskt.
Han kanske säger det lite mildare än så, men hans handlingar visar att det är dit han vill. I den här trions händer vilar nu de stora svenska frågorna om framtidens samhälle.
Allt handlar ju givetvis inte om politikernas egna kunskaperna i svenska. Visst kan du kognitivt och emotionellt förstå andra människors situation även utan att kunna deras språk. Men nog hjälper det.
En dubbad film känns sällan äkta.
Regeringen får underkänt
Journalisten Anne Suominen har bevakat finländsk politik i 40 år. I fjol gjorde hon en utredning för tankesmedjan Agenda där hon granskade regeringen Sipilä och svenskan.
Suominen är inte nådig i sin kritik. Listan på reformer som äventyrar de svenska strukturerna och den svenskspråkiga servicen är lång.
Tingsrätterna och sjukhuset i Vasa är endast toppen av isberget.
Det finns många olika orsaker till att det har sett ut så här de tre senaste åren. För det första är regeringens otroliga brådska och reformiver en orsak.
I en raketsnabb beredning glöms saker bort. Och om de sakerna inte sitter i ryggmärgen eller ligger nära hjärtat så är risken stor att de glöms bort. Som den lilla detaljen att Finland är ett land med två officiella nationalspråk.
Sedan är självfallet sammansättningen på regeringen en orsak. För Samlingspartiet och Centern är det svenska språket inte ett prioriterat politiskt område.
De flesta i de båda partierna har knappast något emot det svenska, men när de köpslår med De blå - och tidigare med Sannfinländarna - är svenska frågor en gångbar valuta. Det blir små köttben som håller Sampo Terho nöjd.
Populisternas inträde på arenan har också förskjutit det allmänna tonfallet i många frågor. Efter Sannfinländarnas brakseger år 2011 har det offentliga samtalet fått en hårdare ton.
Det som tidigare var otänkbart att säga om exempelvis minoriteter har i dag blivit tänkbart. Och dessvärre tenderar ett dylikt tonfall att smitta av sig även på andra partier.
Svenska folkpartiet i offside
När Svenska Folkpartiet senast satt i opposition dominerade Björn Borg världstennisen och Pink Floyd gav ut albumet The Wall.
Presidenterna i Finland och USA hette då Urho Kekkonen och Jimmy Carter. Det var i slutet på 1970- talet.
Vi har vant oss vid att SFP sitter med i regeringen och bevakar de finlandssvenska intressena, men i och med regeringen Sipilä tog den här nästan 40-åriga eran slut.
Den nya sitsen för SFP är svår. Regeringens bristfälliga konsekvensbedömningar har förstärkt partiets stämpel som ett språkparti som motsätter sig förändringar.
Balansgången är utmanande när man själv har utnämnt sig till det konstruktiva oppositionspartiet. Men när man hela tiden tvingas vakta det egna målet blir det svårt att bygga upp spelet framåt.
För SFP behöver tänka framåt. Den växande andelen tvåspråkiga innebär en stor möjlighet för partiet. Utmaningen ligger i att hitta praktiska lösningar som gör den gruppen nöjd.
Frågan om samlokaliserade och tvåspråkiga skolor är en tickande bomb för partiet.
Samtidigt glider de olika delarna av Svenskfinland i sär. Vardagen och verkligheten för finlandssvenskar i Österbotten och i huvudstadsregionen är numera som från skilda planeter. Det krävs en stor låda med många olika verktyg.
Vi vet dessutom att rekordmånga finlandssvenskar flyttar till Sverige och att befolkningen i Finland nu ökar så gott som enbart tack vare invandringen. Att integrera de nyanlända på två språk är en ödesfråga för ett levande tvåspråkigt Finland.
Jag kan ha varit ouppmärksam men jag tycker inte att jag har hört hur partiets offensiva framtidsvision ser ut? Den kanske finns men i sådant fall har den fått litet utrymme i offentligheten.
Det mesta som har synts under de tre senaste åren i opposition har handlat om att peka på regeringens okunskap, ointresse och ibland direkta illvilja i språkrelaterade frågor.
Med all sannolikhet får vi en ny regering senast efter riksdagsvalet nästa vår. Varken De blå eller Sannfinländarna lär rymmas med. De blå faller på grund av sitt låga understöd och Sannfinländarna på sin allmänna taggighet.
Med populisterna borta och när man enbart ser på de språkrelaterade frågorna känns samtliga alternativ bättre än den nuvarande regeringen.
Vad tycker du?
Serien De tio finlandssvenska budorden sänds under fem veckor på Yle Vega sommaren 2018 och finns i sin helhet på Arenan.
