Det finns massor av tekniska lösningar som kan lösa språkproblemen, men Svenskfinland är inte moget, skriver Jens Berg i sin serie "De tio finlandssvenska budorden".
Den digitala teknologin kan lösa många av de språkrelaterade problem vi har idag. Gemensamma digitala plattformar borde vara en självklarhet för en liten minoritet. Men inte ens på den här punkten kan vi enas.
Det tionde budordet lyder: Du skall inte räkna med att digitaliseringen löser problemen.
Alla texter finns klanderfritt översatta till svenska. Det handlar inte om stympade och sämre versioner av information utan om likvärdiga sidor. Förutom versioner på finska och svenska kan användaren välja mellan en mängd övriga språk också.
All kommunikation sker på flera språk samtidigt. Du ställer frågan på ett språk och den som svarar gör det på samma språk trots att parterna i kommunikationen inte egentligen behärskar det andra språket. Det här sker i realtid.
Den teknologiska utvecklingen går snabbt beträffande språk, automatiserade översättningar och igenkännande av ljud. Vi är nära den dag när de här systemen på riktigt kan lösa problemen med bristfällig information eller service på något språk.
Den digitala föregångaren och företagaren Sami Kallinen ser att frågan om språk snart inte längre är en fråga. Han säger att hela världen tekniskt sett kan tala närpesdialekt med dig inom en snar framtid- om det finns ett behov av det.
För en språkminoritet innebär den nya språkrelaterade teknologin enorma möjligheter. Om viljan finns.
Gemensamma plattformar
Redan nu erbjuder de digitala lösningarna oss en gyllene chans att virtuellt samlas på ett ställe. För en minoritet som finns utspridd på ett geografiskt stort område är de digitala plattformarna optimala.
Om viljan finns kan samtliga finlandssvenska gymnasier samlas på en gemensam arena för att ordna virtuella kurser tillsammans. För små enheter - vilka samtliga finlandssvenska gymnasier är- ger det här stora möjligheter att erbjuda ett betydligt större kursutbud utan att fysiskt behöva flytta till en annan ort.
Om viljan finns kan de finlandssvenska mediehusen distribuera sitt innehåll på samma plattform med en gemensam betalningsmodell. Som konsument kan du välja vilka delar du är intresserad av.
Om viljan finns kan vi föra den stora samhällsdiskussionen om den finlandssvenska framtiden på ett ställe. Oberoende av region och tidszon kan vi kommunicera och debattera i realtid.
Om viljan finns kan vi också skapa gemensamma lösningar för vård, kundservice, bibliotek och digitala läromedel. Listan kan göras lång.
Men hittills har viljan saknats.
Skräckexempel
Det färskaste exemplet på ett klassiskt misslyckat finlandssvenskt samarbetsprojekt är den virtuella utbildningsplattformen Virum.
Under tre år pumpade Svenska kulturfonden in ett miljonbelopp i utvecklingen av den här miljön. Tanken var god. Genom att utveckla en funktionell applikation kan de finlandssvenska gymnasierna gå samman och erbjuda kurser i ämnen som annars skulle vara svåra att erbjuda.
Till exempel ämnen som filosofi, ryska och avancerad fysik lockar sällan ett tillräckligt stort antal elever för att kunna ordna kursen. Virtuellt kan en grupp bestående av elever från Nykarleby, Närpes, Pargas, Hangö, Helsingfors och Borgå göra det tillsammans - på svenska.
Visionen var att skapa ett redskap som möjliggör det som samtliga finlandssvenska utbildningsaktörer skriker efter: Mera samarbete!
Initiativtagarna är ivriga och responsen från användarna är mestadels god.
Men när det verkligen kommer till kritan saknas den breda uppbackningen från kommunerna och skolorna i Svenskfinland.
Pengarna börjar nu tryta och projektets framtid är oviss.
Skärpning Svenskfinland!
Det finns med andra ord teknologi som kan lösa många av problemen för finlandssvenskheten. Det finns också pengar för att skapa förutsättningarna för det här. Det finns utspridda eldsjälar som gör tappra försök.
Men det finns inte en utbredd vilja att vara med. I så gott som varje festtal och strategidokument förekommer ordparet finlandssvenskt samarbete.
Men i arbetet med den här serien har jag inte hittat ett enda lyckat exempel på när ett större strategiskt finlandssvenskt samarbete har lyckats.
En vän till mig sa att Stafettkarnevalen ju är ett lyckat exempel, men sedan blev han tyst och sa att det ju till och med där också uppstår gnissel om var i Svenskfinland evenemanget ska ordnas.
Vi kan inte enas om var rektorn ska sitta. Vi kan inte enas om inriktningen på utbildningen. Vi kan inte tro på att kollegan 450 kilometer bort har goda avsikter.
I stället väntar vi. För om man sitter stilla i segelbåten så kantrar den åtminstone inte. Och vi har ju det ganska bra som vi har det.
Problemet är att vi blir omkörda.
Vår språkliga vardag skiljer sig massor beroende på var i Svenskfinland vi befinner oss. Så är det och så kommer det att förbli.
Men det finns så mycket vi kan göra tillsammans trots det. Gemensamma digitala plattformar och delade kostnader för teknologisk utveckling borde vara ett givet och ofarligt första steg. Men ska servern stå i Vasa eller i Helsingfors?
I väntan på en vision eller en storm susar båtarna med finsk och engelsk flagg förbi.
Vad tycker du?
I sin serie "De tio finlandssvenska budorden" resonerar Jens Berg kring obekväma frågor och fenomen som rör Svenskfinland. Serien sänds under fem veckor på Yle Vega sommaren 2018 och finns på Arenan.
