Förberedelsernas mästare blev också bäst i världen
Brorsans JVM-guld 1990 tände lågan – som åttaåring bestämde sig Mårten Boström för att han också skulle bli världsmästare
År av slit? Ett helt liv av förberedelser? Idrottskarriärer kommer ändå att definieras av ögonblick. Mårten Boström har ett som slår allt annat. Hur gör man för att ta VM-guld? Tackar som frågar, nu ska Mårten Boström berätta.
"Han tar VM-guld om han inte bryter benet."
Tanken flög genom huvudet på orienteringslandslagets tidigare förbundskapten Torsten Smedslund mitt under tv-sändningen. Smedslund var expert i Yle Sportens kommentatorsbås vid VM i Vuokatti 2013. Han var säker på sin sak – och han fick också rätt.
I orienteringen finns inget större än att ta ett VM-guld på hemmaplan. Den 8 juli 2013 blev utan diskussion Mårten Boströms största dag i idrottskarriären.
Precis alla pusselbitar föll på rätt plats på rätt dag. Farten, fysiken, uthålligheten, tekniken … när allt summerades var Boström fullständigt överlägsen.
Han slog silvermedaljören, britten Scott Fraser, med över sjutton sekunder. Det är en evighet i sprintorientering.
Varför blev den där varma, vackra Vuokattikvällen allt som Mårten Boström hade drömt om sedan han var åtta år gammal?
Yle Sporten satte sig ner med Boström på en berghäll mitt i skogen – en liten bit från familjens sommarstuga i Raseborg – och benade ut den vindlande vägen mot guldloppet.
Från en fullständigt avgörande operation nio månader före VM-starten, via en tydlig omläggning av träningsupplägget, till grundliga granskningar av gamla kartor. Det var ingen slump att Mårten Boström var världens bästa orienterare den 8 juli 2013.
Hade aldrig känts lika bra
Dagen före VM-sprinten inledde Mårten Boström precis som många andra av dagarna under mästerskapet i Sotkamo. Han träffade sin fru Matleena. De bodde inte tillsammans under VM, men sågs så gott som dagligen för att springa en stund på morgonen.
– Hon har i många år varit en person som jag har kunnat vara öppen med. Jag kommer väldigt väl ihåg vad vi pratade om då.
Matleena hade skrivit ett brev till sin man som han skulle öppna efter att de skilts åt den morgonen.
– I brevet skrev hon att det här var den dag som jag hade väntat på länge. Den sju veckor långa lägerperioden på våren skulle ge avkastning nu och allt pekade på att tävlingen skulle bli en succé.
– Och det kändes verkligen otroligt bra i kroppen. Det fanns inga hinder i sikte. Jag såg bara möjligheterna. Jag kunde njuta av situationen.
Hur många gånger i karriären har du haft den känslan inför en tävling?
– Jag hade aldrig haft samma känsla tidigare – och inte efter hemma-VM heller. Att det var VM som väntade gjorde det speciellt, men jag hade gjort precis allt som man kunde göra för att förbereda sig för en sprint.
"Jag har haft svårt att motivera mig till att få ut allt på träning. Däremot blir jag en annan person när en nummerlapp åker på eller tidtagningen startar."
Förberedelserna har alltid varit A och O för Mårten Boström. De ger trygghet på startlinjen.
– Det behövs självsäkerhet för att kunna vinna en tävling och det var exakt det som jag hade i Sotkamo. Jag hade aldrig satt ner så mycket tid på förhandsjobbet. Känslan var speciell, utan tvekan.
– Men egentligen började allt i slutet av 2012.
Såg sin bror ta JVM-guld
Mårten Boström kom fram som en frisk fläkt i finländsk orientering i slutet av 1990-talet. Familjen hade börjat bekanta sig med orienteringen när storebror Mikael Boström skulle hitta en hobby att utöva.
Orienteringen är en sport där hela familjen snabbt inkluderas – och syskonskaran från Kyrkslätt hittade rätt i skogen.
Mikael Boström var väldigt talangfull och när junior-VM i orientering avgjordes i norra Sverige 1990 vann han guld på långdistansen och i stafetten. Då var lillebror Mårten åtta år gammal.
– Mikaels JVM-guld var startskottet för mig. Jag sprang bredvid honom på upploppet med Finlands flagga och fick känna stämningen när brorsan vann. Då tänkte jag att jag också vill ta mig dit.
Som senior tog Mikael Boström också två VM-silver i stafett. I syskonskaran finns också systrarna Monica och Marika. Monica har bland annat vunnit Venlakavlen, deltagit i världscupen och tagit FM-medaljer, medan Marika haft framgångar i junior-FM.
De äldre syskonens framgångar banade väg för Mårten Boströms satsning mot den finländska eliten. Elva år efter Mikaels långdistansguld var det dags för lillebror att ta en JVM-medalj. 2001 blev Mårten Boström tvåa i långdistansen på junior-VM.
Samtidigt hade han bekantat sig allt mer med världscupen i parkorientering. Den uppstod några år före millennieskiftet och var en förlaga till det som i dag är sprintorientering i stadsmiljöer.
– Jag hängde med bättre där än i skogen. Det visade att sprint var något att satsa på för mig, och jag är en av finländarna som har tävlat absolut mest internationellt i sprint.
Orienteringslandslagets nuvarande förbundskapten Fredric Portin tycker att Mårten Boström är en sprintpionjär i Finland.
– Han var banbrytande med sitt förhandsarbete. I dag är det kutym, men det var det inte för några år sen. Han försökte ta reda på allt som är möjligt om tävlingsområdet via alla tänkbara tillåtna sätt.
Boströms finslipning av detaljer har gått mycket längre än att titta på kartor. En sextonårig Portin var med på ett läger som det finlandssvenska orienteringsförbundet FSO ordnade i Norge sommaren 2005. Boström var också där med landslaget.
– Mårten sprang runt en kort bana på gårdsplanen. Han höll på en hel eftermiddag – och det enda målet var att utveckla stämplingstekniken. Han la inte ner den elektroniska stämplingsbrickan regelrätt i enheten – allt för att spara lite tid, säger Portin.
Boström skrattar åt det femton år gamla lägerminnet. Då var Emit-brickan en relativt ny grej.
– Jag kände att det var något som jag helt klart borde träna på.
Dagen före VM-sprinten i Sotkamo 2013 gjorde han exakt samma sak.
– Jag ville få känslan för hur länge brickan ska vara nära enheten för att det ska registreras som en stämpling.
Satsade på OS-maraton
2005 fick Boström ett erbjudande att studera som friidrottare i Flagstaff i Arizona. Under årens lopp har han tagit flera FM-medaljer i banlöpning och i Flagstaff flyttade han fokus mot friidrott.
Med hjälp av höghöjdsträning i USA var målet att kvala in till ett OS-maraton. Varken satsningen mot Peking 2008 eller London 2012 bar frukt och resultatmässigt gick han inte framåt som förväntat.
I stället tog det allt mer ont i båda hälarna. Hösten 2012 hade det gått över ett år sedan han tagit ett löpsteg utan att känna smärta i hälarna och hälsenorna.
Med ungefär nio månader till orienterings-VM på hemmaplan – i slutet av september 2012 – opererades båda hälarna.
– Ingreppet gjordes i sista stund för att jag ens skulle kunna tävla i VM. Där började resan mot Sotkamo.
Operationen stoppade all löpträning i över två månader, men tränaren Jari Ikäheimonen skissade upp planer för hur Boström skulle komma ut på andra sidan som en bättre sprintorienterare.
Tog hjälp av friidrottstränare
En sprintbana för herrar är ungefär fyra kilometer lång och har oftast mellan tjugo och trettio kontroller. Tjusningen – och den stora utmaningen – är att man oftast inte kan springa fågelvägen. Det finns ständigt olika hinder och förbjudna områden att orientera sig förbi.
– Det är som en labyrint där man ska hitta den snabbaste vägen. Det går fort, man ska fatta beslut i farten och det blir många svängar, säger Boström.
Det här ställer fysiska krav som exempelvis en friidrottare inte behöver bekymra sig över. Framför allt hade Jari Ikäheimonen ringat in accelerationer som en nyckel för att bli världsmästare i sprint.
– I snitt kommer en kontroll, ett gathörn eller något annat hinder var 50:e meter. Det betyder att farten nästan går ner till noll och sen ska man accelerera till toppfart på nytt, säger Boström.
"På grund av ingreppet var jag tvungen att vila. Det betydde att jag hade en förnyad kropp till hemma-VM. I elitidrott har man ganska ofta sett att ett skadebakslag kan föra upp en till nästa nivå."
Därför började Boström samarbeta med friidrottstränaren Atte Pettinen. Han är specialiserad på sprintlöpning och har genom åren tränat bland annat Markus Pöyhönen, Annimari Korte och Oskari Mörö.
Efter häloperationen började Boström med tyngdträning som liknade sprinterlöpares träning. När löpförbudet var över sprang Boström en hel del korta intervaller på fyrtio meter i Kvarnbäckens idrottshall i Helsingfors.
– Vi såg min utveckling i tiderna, och jag var tveksam till att någon annan orienterare gjorde det här. Det gav ett nytt, mentalt övertag.
Den sista uppladdningen inför VM gick som smort för Boström. Operationen hjälpte och smärtan i hälarna släppte.
Genrepet i världscupen en månad före VM, sista intervallpasset med långdistanslöparen Jussi Utriainen och seger i landslagets sprintträning i Nilsiä i norra Savolax tätt inpå VM-starten gav råg i ryggen.
Boström kände att det inte kunde dyka upp några överraskningar i Vuokatti.
”Kunde inte ha gjort något annorlunda”
Dagen D var kommen. Den 8 juli 2013.
Förmiddagens kval gick som en dans för Boström och sedan väntade lätt massage, tio minuter i en kallvattenbassäng och en tupplur.
– Damsprinten avgjordes före vår final och vi uppfattade att Venla Harju tog en medalj. Det gav också en kick.
Klockan 19.51 startade Mårten Boström sin VM-sprint.
Klockan 19.50 gick det kalla kårar genom hela Mårten Boströms kropp.
– Då kom jag in på bobollsstadion och fattade hur mycket folk som var på plats och vilken stämning det var. Då var det bara att försöka fokusera på det jag skulle göra.
– Det kunde ha gått riktigt snett, men jag var förberedd på att det skulle vara så här. De som var med under förra hemma-VM 2001 hade berättat hur mäktigt det var.
Halvvägs in i loppet fick Boström syn på Ivajlo Kamenarov. Han kunde ta hjälp av Kamenarov, som hade startat en minut före, och hålla ett öga på vart bulgaren sprang.
– Vi såg direkt på tv-bilderna att Mårten sprang väldigt snabbt. Sen fanns det ett långt kontrollavstånd på andra halvan av banan där ett vägval var klart bättre. Vi visste det efter damtävlingen, säger Torsten Smedslund.
Alternativen var att springa i en rätt snabblöpt tallskog över en ås eller runda åsen och springa en stor del av sträckan på asfalt. I farten valde Boström att runda åsen – och det var den snabbare rutten.
– Nära den kontrollen ropade en bekant röst att jag låg i täten. Det var första gången på hela tävlingen som jag hörde att jag ledde, men jag tryckte undan det. Det fanns kontroller kvar och många startade efter mig.
– Efter det begränsar sig mina minnen till tv-bilderna. Där ser man hur målmedveten jag är. Man ser att jag har en plan för nästa kontroll. Det är det viktigaste i sprint. Det är alltid snabbare att titta framåt i stället för att hålla blicken på kartan.
Klockan 20.05 har Mårten Boström gjort sitt. Farten på upploppet är slående.
– Jag har en tavla här på sommarstugan med en bild från upploppet som motiv. Det fokus jag har där …
– Jag visste att jag inte kunde ha gjort något annorlunda och det gav ro i tankarna när jag väntade.
Var inte trött efteråt
En kvart senare var Mårten Boström Finlands första världsmästare någonsin i sprintorientering. Konkurrent efter konkurrent gick i mål och var klart distanserad av den finländska segraren.
– Då sprack det helt och hållet. Någon gav mig en stor finsk flagga med ett långt skaft. Känslorna kom och jag sprang omkring med den. Det är den bästa känslan någonsin som idrottare.
"Guldmedaljen ligger i Kyrkslätt eller i ett lagerutrymme i Helsingfors. Under några år visste jag inte var den var, men jag hittade den till slut. Jag behöver inte se en medalj varje dag. Minnena finns kvar och de är viktigare."
När Boström satte orienteringen åt sidan i mitten av 2000-talet var det ett medvetet val. Det var mer brådskande att testa gränserna i friidrotten. Han visste att det var möjligt att ta VM-guld i orientering på äldre dagar.
Som 30-åring fick han titulera sig bäst i världen.
– Min brorsa Mikael vann guld i junior-VM 1990. Jag visste att jag hade drömt om det här och satsat mot ett VM-guld sen dess.
Var det här din bästa insats någonsin?
– Jag hade siktat på just den här tävlingen i månader. Allt klaffade fysiskt och jag kommer ihåg att jag inte kände mig trött efteråt. Och det fanns inte många sekunder att kapa rent tekniskt heller.
Hade den fysiska kapaciteten
Den 8 juli 2013 är också senaste gången som det har blivit ett finländskt VM-guld i orientering.
Finland har stolta traditioner i sporten, men sedan Minna Kauppi satte punkt för sin framgångsrika karriär har det varit tunnsått med profiler.
I medierna titulerades Boströms seger 2013 som en stor skräll, men på sätt och vis är det logiskt att han tog guld.
– Han lyckades pricka in allt den där dagen, men han är en av få orienterare från Finland som har haft den fysiska kapaciteten för att ta guld de senaste åren. Om man ska högst upp på pallen i ett VM måste man vara fysiskt råstark, säger Fredric Portin.
Portin och Torsten Smedslund anser att Boström alltid har varit villig att vända på varenda sten för att förbättra sina odds.
– Det behövs en jäkla grundkondition för att hävda sig i orientering. Dagens finländska orienterare tränar inte tillräckligt mycket. Mårten insåg tidigt att man måste träna ordentligt, säger Smedslund.
– Han har gett allt och orken har det aldrig varit något fel på. Det har alltid varit ett sjujäkla hålligång. Han har inte försökt ta några genvägar.
"Efter VM-guldet ville jag hitta något nytt. Det passade bra att flytta till Lidingö där det fanns ett väldigt starkt gäng."
Förra veckan kom beskedet att årets sprint-VM i orientering ställs in på grund av coronaviruset. Boström är numera en del av tränarstaben i landslaget, men det är mycket möjligt att han hade åkt till Danmark som idrottare om det hade blivit tävlingar.
Träningen är en viktig del av Boströms liv och sju år efter VM-guldet är formen fortfarande mycket bra.
– För några år sen pratade jag länge med Tommi Evilä om hur det är att avsluta elitkarriären. Han och många andra har sagt att jag ska fortsätta så länge det bara går. Det finns inget i livet som kan ersätta känslorna man kan få via idrotten och känslan i kroppen av att vara i form.
